Passioner bland arkivdammet

Postat den 27 januari, 2014 av Karin Strand

Statens musikverk inrymmer flera institutioner – förutom Musik- och teaterbiblioteket exempelvis också Svenskt visarkiv, och att, likt mig, arbeta som forskare och arkivarie på detta sistnämnda ställe har sina sidor. Att ha egna intressen i material som man hanterar är oftast en fördel; besökare kan till exempel räkna med engagerad och initierad hjälp. Men man ska inte blunda för risken att egna latenta lidelser kan flamma upp och leda till handlingar och beteenden fjärran gängse bild av den sakliga och samlade statsanställda tjänstekvinnan. För närvarande har jag visserligen förmånen att ha en del forskning i tjänsten (i projektet Utanförskapets röster, finansierat av Kulturrådet) men inom ramen för löpande verksamhet är mer djupgående bekantskap oftast bara en längtan, ibland med karaktär av olycklig kärlek, till olika intressanta ämnen. Men ibland kan man faktiskt bli attackerad av ett ämne och inte kunna värja sig. Tid eller inte, det finns väl kvällar, nätter och semestrar i så fall. Fritid, privatliv och mental vardagsnärvaro får kanske maka lite på sig. Man har fått vittring på en Större, Oerhört Intressant Sak och när denna blinda grävinstinkt väl är väckt är det tyvärr farväl till sunt förnuft, måttfullhet och omdöme. Låt mig anförtro er ett exempel ur verkligheten.

För ett par år sedan skulle jag skriva en liten artikel till Visarkivets populärvetenskapliga tidskrift Noterat. Tanken var att berätta om ett skillingtryck från 1860 som i både visa och prosaberättelse rapporterar om mordet på en svensk sjökapten på Svarta havet. Incidenten var (som oftast i den typen av tryck) hämtad ur verkligheten, och hade gett upphov till en del diplomatisk korrespondens och skriverier i svenska dagstidningar. Det fanns alltså material om verkligheten bakom visan, och en del av detta hade en släkting (barnbarnsbarnet) till den stackars sjökaptenen just låtit donera till Visarkivet. Att resonera kring detta missdådartryck och de faktiska skeenden som det berättar om kändes som en överkomlig och alldeles lagom intressant uppgift. Här hade vi ett bra exempel på vistryck som nyhetsmedium vid denna tid, helt enkelt.

Mordet var visserligen rafflande. I skillingtrycket står att läsa om hur kofferdikapten Sven Petter Lagerhamn från Misterhult på väg mot Konstantinopel (nuvarande Istanbul) blir mördad ombord på sin egen båt av den grekiske lotsen Nikolos Antonellos. Antonellos hade fått följa med briggen från Sulina, och hans utfall framställs som helt oprovocerat. Utan att tidigare ha visat något agg mot kaptenen vaknar plötsligt blodtörsten, och ”vild som öknens tiger” knivhugger han Lagerhamn till döds en tidig morgon uppe på däck. Mordet inträffade den nionde mars 1859, platsen var Svarta havet, just före inloppet till Bosporen.

Som framgår i trycket lyckades besättningen stänga in mördaren i kajutan och ta båten till Konstantinopel där man kunde slå larm. Det var den svenska beskickningen på plats som fick ta hand om ärendet. Nu utbröt en livlig korrespondens med utrikesministeriet i Sverige. Vad skulle man göra med mördaren? Skulle man hålla rättegång och i så fall enligt vilket lands lag? Kunde man räkna med mer ekonomiska medel för att garantera säker förvaring av fången? Denna skriftväxling fanns till stora delar i det donerade materialet i form av kopior från riksarkivet. I dessa brev framkom också att mördaren så småningom togs till Stockholm för rannsakning i Stockholms Rådhusrätt.

Här någonstans började jag få hög puls. Rådhusrätten, då måste det finnas protokoll bevarade i Stockholms stadsarkiv. Tänk om man skulle ta en titt på dem, om inte annat för tidsfärgen och för att i vittnesskildringarna få lite fler nyanser än vad som rymdes i skillingtryckets svartvita och komprimerade framställning? Tänkt och gjort. Väl på Stadsarkivet beställde jag fram de aktuella protokollen, vilka rymdes i volymen Bråttmålsprotocoll hållne uti Stockholms Rådstufvu Rätts 3:dje afdeln: år 1859 2dra delen.

Jag blev sakta med säkert fast. I takt med att ögonen vande sig vid den juridiska 1800-talsvenskan i vacker men bitvis svårläst piktur förflyttades jag till en rättssal senhösten 1859 och fick lyssna till rådmän, besättningsmän, redare, representanter för svenska adeln – och mördaren själv. I de många förhören rullades en långt mer komplex och pikant historia upp än vad skillingtrycket kunde göra rättvisa, en berättelse om makt och utsatthet, sexuella hot och föreställningar om kulturell skillnad. Vid stängningsdags fick personalen på Stadsarkivet i princip bära ut mig med håret på ända, smått vansinnig uppsyn och svårt frustrerad över att inte ha hunnit läsa färdigt. Det blev flera intensiva återbesök innan jag hade kopierat mig igenom allt relevant material. Det här var dokument som inte gick att bortse ifrån om man ville förstå skillingtryckets selektiva berättande, så mycket stod klart.

Det kunde ha slutat där, som en ovanligt givande utflykt i arkiven. Jag hade fullt tillräckligt av ”verklighet bakom visan” för att skriva den lilla artikeln. Men grävsjukan hade mig nu i sitt grepp. Jag började få svårt att tänka på annat än briggen Magnus Stenbock och dess besättning, på ambassadkvarteren i forna Konstantinopel, på kofferdiväsende och livet i hamnarna.

Det hände sig vid den tiden att jag och min man hade planerat att åka på en barnfri långhelg någonstans. Barnvakt var ordnad och dagarna inmutade, bara resmålet återstod att bestämma. Som av en händelse råkade resmålet nu bli Istanbul (är förresten inte det ett typiskt missbrukardrag, att man lyckas manipulera sina närmaste för att få ägna sig åt sin drog?). Och vissa aktiviteter gjorde vi faktiskt tillsammans. Båtfärd på Bosporen, till exempel (närmare bestämt till dess utlopp i Svarta havet – hur skulle jag annars få en skymt av mordplatsen?) och besök på Sjöhistoriska museet (hur skulle jag annars få någon kunskap om sjöfart och handel i regionen under 1800-talets senare del eller se naturtrogna modeller av briggar?).

På egen hand gjorde jag dock det mest suggestiva: sökte reda på Lagerhamns grav. Var denna möjligen kunde finnas hade varit en av donatorns obesvarade frågor. I materialet fanns hennes brevledes förfrågningar till svensk kyrkogårdsförvaltning men inga klara besked. Själv misstänkte jag att kroppen aldrig hade lämnat Konstantinopel (ni hör, nu var jag plötsligt mordutredare också). Vid besök på Svenska forskningsinstitutet i Istanbul fick jag inte bara reda på att det fanns en protestantisk kyrkogård i Istanbul utan att det också fanns ett begravningsregister upprättat över de jordfästa. Detta manuskript gick runt mellan de nordeuropeiska ambassaderna på årsbasis och för närvarande var det holländska ambassaden som hade hand om det.

Efter tidsbokning och vissa säkerhetsrutiner fick jag ett möte med en tjänstekvinna på ambassaden. När hon fick höra mitt ärende hämtade hon registerboken, men med brasklappen att registret tyvärr hade påbörjats relativt sent. Med darrande händer slog jag upp första sidan och kunde till min lättnad se att första dateringen var år 1858. På samma sida, som ett av de första namnen, stod Lagerhamn antecknad med dödsdatum och gravnummer.

Jag kastade mig i en taxi till Feriköy Protestant Cemetary – en skräckromantiskt vildvuxen kyrkogård i stadens norra del. Vid det laget slog hjärtat som en stångjärnshammare i bröstet och jag hade en märklig (och idiotisk) känsla av att jag var något avgörande på spåren, lite som i Da vinci-koden. En kyrkogårdsvaktmästare hjälpte mig att utifrån registerutdraget stega upp vilken av alla blankvittrade gravstenar som markerade Lagerhamns sista viloplats. Vi hittade den till slut, på schweiziska (!) avdelningen. Jag kunde nu fotografera graven och meditera en stund över mitt kriminalfall. Känslan av tillfredsställelse saknade alla proportioner.

Det blev en artikel till slut, egentligen för lång för Noterat men ett rejält understatement mot bakgrund av allt som hade kunnat berättas. Jag trodde mig ändå vara färdig med hela saken tills jag häromåret var på väg till den grekiska ön Zakynthos och båten passerade Kefalonien. Kefalonien, slog det mig – det var ju Antonellos hemö! Det började susa i öronen, en häftig impuls att gå i land, leta gravplatser, fotografera gamla hus och söka i register blossade upp. Men jag sa högt till mig själv: ”Nu räcker det!”. Fast jag lät ärligt talat inte särskilt övertygande.

Gott nytt orkesterår 2014!

Postat den 16 januari, 2014 av Tobias Danielsson

God fortsättning på 2014 önskar vi på orkester- och blåsmusiksamlingen och vill samtidigt slå ett slag för en diger hop nyanlända noter.

Till och börja med, en räcka material för stråkorkester: Sibelius ”Impromptu” efter två pianostycken op. 5, musiken ur TV-serien ”Downton Abbey” av John Lunn, temat ur Led Zeppelins ”Stairway to heaven” (arr. Bob Phillips) samt Michael Jacksons ”Thriller” (arr. Rod Temperton). Till detta ska läggas Mendelssohns körverk ”Hör mein Bitten”, mer känd under den engelska originaltiteln ”Hear my prayer”, som vi har köpt orkesterstämmorna till. Två små konserter sedan; Franz Krommer ”Concertino” för flöjt, oboe och stråkar och ett ”Konzertstück” för piano och orkester av Cécile Chaminade. För blåsorkester kan vi bjuda på Grofés ”Grand Canyon Suite” i arr. av Douglas E. Wagner.

Vi är jätteglada över att kunna erbjuda Frederick Delius vackra cellokonsert och det skirt lyriska intermezzot ”The walk to the paradise garden” ur hans opera ”A village Romeo and Juliet”, arrangerat av Deliusförkämpen och legendariske dirigenten Sir Thomas Beecham. Den unge popstjärnan Justin Bieber, som var 16 år när han publicerade sin självbiografi, hade 2011 en hit med låten ”Born to be somebody” (musik: Diane Warren, arr. Patrick Roszell) som vi nu kan erbjuda för alla hågade stråkorkestrar.

Nästan alla material är inköpta efter förslag från våra låntagare och vi ser gärna att ni fortsätter med den vanan. På återlånande!

Teaterns hemliga fluidum

Postat den 20 november, 2013 av Rikard Larsson

Agne Beijer, 1888-1975

En av frågorna som sysselsatte Agne Beijer, litteratur- och teaterhistorikern som en gång i tiden grundade Drottningholms teatermuseum, var hur det kunde komma sig att den äldre dramatik som nu förlorat mycket av sin glans och sin förmåga att fånga en modern publik, förut kunde skänka sådan glädje, och inbjuda till sådan entusiasm och lidelse. 1700-talets teaterintresse var en förhäxning, och, funderar han, kanske besatt dåtidens publik helt enkelt ”en särskild mottaglighet för mystiken i det transsubstantiationsunder, den materialisering av det immateriella som försiggår i varje teaterföreställning.”[1]

Just förvandlingen av det immateriella till något materiellt är väl det mest unika med teaterhändelsen; emellertid behöver också det temporära, det flyktiga, elementet understrykas. Förvisso finns likheter och paralleller till andra konstarter som musik, konst och poesi, men just det här skapandet av det tillfälligt konkreta är teatern ensam om.

När det exempelvis rör sig om lyrik har min erfarenhet varit att den kommer som mest till sin rätt när den tas del av i ensamhet; alltså i den intimitet som uppstår mellan läsaren och texten, när dessa båda utgör sitt eget universum – ungefär ekvivalent med sättet som Kant en gång förklarade medvetandets transcendens på: det som existerar är texten för mig; texten i sig är omöjlig att få fatt på, men det är heller inte nödvändigt. Det är det som uppstår vid läsningen och i mötet med texten som är viktigt, och detta uppstår enklast och starkast i avskildhet. Det är som någon slags andlig gymnastik som bäst tycks kunna genomföras i en inre, privat idrottshall där yttre störningsmoment i form av andra träningsutövare och -besökare lyser med sin frånvaro.

Det är därför en smula paradoxalt att en av mina starkaste teaterupplevelser genom åren utgörs av Katarina Frostensons Traum. Jag såg den 1993 på dåvarande Sibyllan, Östermalm, i regi av Pia Forsgren och med Göran Graffman och Agneta Ekmanner i rollerna som Han och Hon. I mångt och mycket är texten till detta stycke ett enda långt poem; och precis som fallet är med Frostensons övriga texter är den inte speciellt lättillgänglig, och inte handlar den om så särskilt mycket heller för den delen. Likväl var jag tvungen, jo, så måste jag nog formulera det, att gå och se den här iscensättningen tre gånger, och vid varje tillfälle behöll den sin egenart, sin identitet, och tog ändå form, materialiserades, på aningen olika sätt; scenografin var sig lik, skådespelarna var sig lika, texten identisk, och oaktat allt detta…ingen föreställning var riktigt likadan som sin föregångare.

Katarina Frostenson, 1953-

En textrad som är viktig är när Han vänder sig mot publiken och i ett försök att återerinra sig en glömd händelse uttalar: ”Jag kände det som [paus] som [paus] som som…”[2] Som jag minns den här repliken var den att likna vid ett antal ganska djupa inandningar, till slut följt av en långsam, befriande utandning. Och mer än att bara vara en lek med ord erbjuder den faktiskt en ingång till transsubstantiationens mysterium: semantiskt sett är det ju en nonsensmening, ty vad innebär det egentligen att känna sig som som? Att vara som som? Men när repliken uttalas på scenen händer något besynnerligt som inte så lätt låter sig förklaras: mig tycks det som ett icke, på något förunderligt vis förvandlas till ett något; plötsligt och ganska oväntat så betyder det tidigare betydelselösa någonting: man omfattar detta undflyende som vanligtvis inte finns tillgängligt, detta skira och knappt synliga som kanske inte ens är förutom under just den korta stund som det kommer till liv på scenen. På analogt vis äger varje teaterföreställning rum: i samspelet mellan skådespelarna och publiken i teaterrummet, med texten, scenografin, ljussättningen och ljudet – alla de element som tillsammans samverkar för att i stunden skapa det förut icke-existerande, för att bli det varde som, oklart hur, likt en tillfällig dimrök expanderar över både scen och salong.

Möjligen är det just detta svårbeskrivna sätt att fungera på som gör teatern unik som konstart, och som har tillåtit den att gentemot både sina följare och utövare genom åren ha exekverat en sådan dragningskraft, en sådan förmåga till förtrollning. Eller med Agne Beijers egna ord: det finns ”ett hemligt fluidum inom teatern själv” som är orsak och grund till denna förhäxning.[3]

[1] Beijer, Agne ”Teatermuseet på Drottningholm” i Teaterhistoriska studier, Uppsala, 1940 s.51

[2] Frostenson, Katarina 2 skådespel, Stockholm, 1996 s.25 [min kursivering]

[3] Beijer s.51

Minnesdag över de döda

Postat den 29 oktober, 2013 av Rikard Larsson

Min döda mammas röst finns inspelad på ett ljudband som finns på biblioteket. Jag kommer om natten och söker efter min mammas röst. Kanske minns jag inte hur den låter?

Från Highgate cemetery. Foto: Lena Nettelbladt

Inför Allhelgonahelgen 1—3/11, helgen då vi tänker på våra döda, passar det bra att inbjuda till att komma och lyssna på Alex Reynolds ljudkonstverk som finns i bibliotekets lokaler. Kom och ta på dig hörlurar och följ med på 10 minuters sökande efter mammas röst. Tobias Danielsson, bibliotekarie vid Musik- och teaterbiblioteket, berättar hur det var att vara med om tillblivelsen av ljudkonstverket:

Vi – ett konstverk

När Kerstin frågade mig om jag ville vara med i ett ljudkonstverk svarade jag bara ja utan någon större eftertanke. Kan väl vara kul, tänkte jag i några sekunder för att strax därpå återuppta räknandet av orkesterstämmor till Franz von Suppés ”Lätta kavalleriet”. Några veckor senare kom Kerstin återigen förbi mitt rum och hojtade: Nu börjar det! Öh, vad då, svarade jag svävande, skoningslöst uppväckt ur min katalogiseringskoma. Ja, ljudkonstverket du vet. Vi ska ju alla samlas uppe i Arenan (sammanträdesrummet) och få träffa konstnären, ropade hon och följde med mig i den illröda hissen upp till femte våningen där vårt bibliotek befinner sig.

Ljud från biblioteket

Konstnären ja – det var Alex*. En ung tjej från Spanien – eller var det England? – som verkade alldeles begeistrad över vår arbetsplats. Hon förklarade hur hon ville använda objekt och ljud från detta, vårt biblioteksrum, fyllt av så mycket musik, och därtill använda våra röster. Vi fick en text att titta över och som vi senare skulle spela in i EMS studio. Som första uppgift fick vi välja ut varsitt favoritobjekt – eller plats – från vår älskade låneexpedition. Vi valde alla ut våra artefakter och Alex verkade lika genuint intresserad av Vivaldis Ryom-förteckning som barnhörnan eller en feltryckt sovjetisk faksimil. Faktum var att vi alla blev överväldigade av hennes intresse för oss som yrkesmänniskor och hennes ödmjuka inställning kändes både ovant varm och ja, – otidsenlig.

Hålla kvar minnet av en älskad som gått förlorad

Några veckor senare hade vi våra ”recording sessions” på EMS – elektronmusikstudion. Det var första gången för mig. Jag hade läst texten högt för mig själv några gånger, både på svenska och engelska i bästa Jarl Kulle-manér men väl i glasburen förvandlades min röst av stundens allvar och lät snarare som en vallflickas. Jag blev dock lugnt lotsad genom texten av Alex och hennes ljudkollega och ju mer jag läste, desto mer greps jag av innehållet: En person, i något slags skepnad, kommer regelbundet in på biblioteket för att leta reda på sin mammas röst. Han/hon kämpar desperat för att hålla kvar minnet av en älskad som gått förlorad och möter till slut sig själv. Mina nerver och högtravande läsningsteknik gav snart vika för den helhet som utgjordes av texten och min egen röst. Så lämnade jag efter några timmar EMS, svettig och glad, märkbart uppfylld av en inre ro.

Elisabet, Lena, Tobias, Kerstin, Besa, Rikard, Anki

Hur skulle då detta konstverk se ut, eller låta? Det hade vi ingen aning om förrän vi på vernissagedagen fick konstverket demonstrerat av Alex. Den nyfödde skapelsen gavs namnet Elisabet, Lena, Tobias, Kerstin, Besa, Rikard, Anki. För varje person finns det en inspelning som tillsammans med en regissörs instruktioner och Alex ljud- och musikstycken utgör en helhet. Det slutgiltiga resultatet förbluffade oss alla. Genast ville vi lyssna på varandras inläsningar för att uppleva konstverket i alla dess skepnader. Att lyssna på sin egen inläsning känns dock inte så fruktbart; detta är ju ett kollektivt konstverk berättad med våra röster, var och en drabbande på sitt unika sätt och som bygger på att det finns en relation till en annan människa. Vi känner oss stolta över att vara en del av ett konstverk och bjuder härmed in dig till Musik- och Teaterbiblioteket för att uppleva oss. Tack Alex, för din skapelse!

Besa Spahiu, Ann-Christine Olsson, Kerstin Carpvik, Alex Reynolds, Lena Nettelbladt, Elisabet Andersson, Tobias Danielsson. Saknas på bilden gör Rikard Larsson. Foto: Marina Demina

*Alex Reynolds heter vår konstnär och hon har både spanska och brittiska rötter.

Text: Tobias Danielsson, även publicerad i Musikbiblioteksnytt 2013:3 http://www.smbf.nu/dok/mbn/mbn_2013_02.pdf

Verdi 200 år

Postat den 10 oktober, 2013 av Rikard Larsson

Den 10/10 för idag exakt 200 år sedan föddes Giuseppe Verdi i Le Roncole, Busseto. Han påbörjade tidigt musikstudier, och redan som 10-åring vikarierande han för byns organist under gudstjänsterna i kyrkan.

1839 spelades hans första opera, Oberto, på La Scala i Milano. Den följdes snart av flera andra, bland andra Nabucco som 1842 blev den första av Verdis många kommande succéer på operascenerna. Intressant nog gick denna tidiga opera inte upp på Kungliga operan förrän 1965. Den första spelade operan av Verdi i Sverige blev istället Macbeth, som hade premiär den 29 april 1852 med L. Della Santa som Macbeth och E. Normani som Lady Macbeth.

MACBETH urpremiär 1847. Kungliga Operan 29/4 1852. Foto från 2:a uppsättningen 15/10 1921 i regi av Harald André, scenografi Thorolf Jansson.
Ruth Althén (Lady Macbeth) & Carl Richter (Macbeth) Foto: Almberg & Preinitz

I Musik- och teaterbibliotekets fotoarkiv finns en hel del scen- och rollfoton från Verdi-uppsättningar genom åren. Förhållandevis få är emellertid från tidiga föreställningar. Jämför man med en annan gigant, Richard Wagner, så väger andelen bilder från tidiga föreställningar klart över i Wagners favör. Orsaken till detta går att spekulera över och möjligen är det så att uppsättningarna av Verdis operor ansågs vara mer konventionella, och mer lika redan befintliga iscensättningar av till exempel Donizetti och Bellini. Medan i så fall iscensättningarna av Wagners verk uppfattades som mer spektakulära, udda och utan andra samtida motsvarigheter, och därför nästan uppfordrade till dokumentation.

I biblioteket finns nu ett urval bilder från Verdiföreställningar i Sverige uppställda till beskådande.

Sławomir Mrożek

Postat den 2 september, 2013 av Rikard Larsson

Med anledning av den polske dramatikern Sławomir Mrożeks (1930-2013) bortgång finns nu en mindre utställning på biblioteket med scenfoton från några av de föreställningar som getts här i Sverige av hans pjäser. Bland andra finns bilder från Johan Bergenstråhles iscensättning av Tango, Mrożeks kanske fortfarande mest kända pjäs, från 1967, liksom från Stefan Böhms dito som ägde rum 1991 – båda på Stockholms stadsteater. Även Emigranterna är ett känt verk, och vi visar en bild från Gunnel Lindbloms uppsättning på Dramaten 1978 med Jan Malmsjö som XX och Ingvar Kjellson som AA.

Tack vare teaterforskaren Martin Esslin brukar Mrożek ofta nämnas i samband med den så kallade absurda teatern, och han använder gärna grotesken och den absurda överdriften i sin dramatik. Förstås är den också präglad av efterkrigstidens spänningar, och av det kalla krig som präglade Europa under så många decennier. Som en del av Östblocket befann sig Polen länge under Sovjetunionens inflytande, och kritiken mot det totalitära samhället utgör en väsentlig del i Mrożeks texter.

Ingenting, någonting – Beckett på scenen

Postat den 4 juni, 2013 av Rikard Larsson

I en visa på albumet Färdknäpp sjunger Allan Edwall bland annat följande mening på jämtländska: ”Visst är det bätter, men int’ är det bra.”[1] Av någon anledning får jag denna strof i huvudet efter att ha sett Tommy Berggrens uppsättning av Akt utan ord / Krapps sista band på Stockholms stadsteater. Edwalls ord fångar något av samma karga bisterhet som går att spåra hos Samuel Becketts Krapp; denne gamle man som år efter år har spelat in sig själv och sina uttalade tankar på band, och som nu sitter och lyssnar på sin egen röst, drömmer sig tillbaka till en yngre, virilare och mindre illusionslös version av sig själv.

Karikatyr, Samuel Beckett av Javad Alizadeh

Det brukar emellanåt menas att målet är ingenting, vägen är allt. Åt sådan förnumstighet skulle antagligen gestalten Krapp ha fnyst; förmodligen privatpersonen Beckett likaså, även om han i sak ofta nog har beskrivit just detsamma i sina texter. Men detta faktum är inte en förhoppning, inte en positiv aspekt av tillvaron, utan en plåga, ett existerandets löjliga skämt som inte går att förändra eller göra så mycket åt.

I sin iscensättning har Berggren tagit fasta på det här elementet i Becketts dramatik. I Akt utan ord finns dimensionen redan tydlig i pjäsen själv: stycket inleds med den stumme aktören som kastas in på scengolvet från höger sida. När han sedan efter viss eftertanke försöker lämna scenen så kastas han omedelbart in igen. Oavsett vilken sida han prövar att använda som utgång kan han inte komma undan, utan hystas tillbaka in av någon okänd, osynlig kraft – det går helt enkelt inte att ta sig ut från scenrummet.

Michael Jonsson i Akt utan ord. Foto: Petra Hellberg, Stockholms stadsteater.

När han så omsider börjar försmäkta av törst, då halas en vattenkanna – tydligt uppmärkt med ordet VATTEN – ner från taket, men stannar som av en händelse retfullt alldeles utom räckhåll. Och när han ställer sig på några kuber för att äntligen kunna komma åt, då hissas kannan strax upp en halvmeter, befinner sig åter bortom armarnas räckvidd. Inte ens försöket att hänga sig blir särdeles lyckosamt: just när hans ska fästa repet i scenbildens ensamma träds enda gren, ja, då går grenen av, och han blir stående med den väntande öglan runt halsen, den färdigknutna knopen mot nacken.

I Krapps sista band är tonen ödsligare på ett mer handfast hopplöst vis; den burdusa och smått absurda humorn finns förvisso även här emellanåt, men är inte alls lika närvarande; det finns också ett större mått av bitterhet hos personen Krapp, jämfört med den lakoniska och tysta karaktären i Akt utan ord. Emellertid knyter Berggren de båda styckena närmare varandra genom att i pjäsens inledning – och om detta finns inga instruktioner i originaltexten – låta Krapp komma dragande med en vagn på vilken band och bandspelare är placerade. Han placerar sig i den ensamma, cirkulära ljuskägla som är det enda som syns på scenen. Men när han stannat upp, då flyttar sig ljuskäglan, och Krapp blir stående i mörker igen. Detta upprepas ett flertal gånger: Krapp förflyttar sig stapplande och mödosamt till ljusringen, och så fort han är framme så rör den sig till ett nytt ställe på scenen. Precis som i Akt utan ord är det som om tillvaron driver med honom, eller starkare: som vore det Skaparen själv som gör sig lustig på hans bekostnad.

Tematiken med något eller någon bortom den vardagliga tillvaron, någon som påverkar och omärkligt drar i sina tåtar, är kanske tydligast i Becketts mest kända pjäs, I väntan på Godot. Godot är förvisso inte Gud, eller vice versa, men de liknar varandra såtillvida som de är upphov till samma fenomen. Det vill säga väntandet, avvaktandet, den ständiga, på gränsen till meningslöshet, utdragna tillvaron, men som ändå inte är helt meningslös; det finns ju faktiskt något som kan skönjas där under havsytan, det finns ju faktiskt någonting som anas där borta i slutet av tunneln; oklart vad, och man når aldrig fram – men det fortlever och det existerar likväl när allt kommer omkring. Godot dyker aldrig upp, men ändå definierar han meningen med Vladimirs och Estragons hela tillvaro; och för människan ger sig Gud aldrig till känna, men ändå definierar han hennes existens i egenskap av möjlighet. Må så vara att vattenkannan alltid befinner sig utom räckhåll, men det finns ju i alla fall en vattenkanna; till yttermera visso en vattenkanna som åtminstone potentiellt skulle ha kunnat släcka min djupa törst. Gud är paradoxalt nog närvarande just för att han är så påtagligt frånvarande.

Ingvar Hirdvall som Krapp. Foto: Petra Hellberg, Stockholms stadsteater.

Ingenting, men ändå någonting, således. Apropå en sådan motsättning i Becketts författarskap hittar litteraturforskaren Terry Eagleton en av de främsta förklaringarna i det faktum att Beckett på så nära håll upplevde den europeiska katastrofen under andra världskriget, med Förintelsen, fascism och stalinism som de mest avskyvärda exemplen på människans tillkortakommanden:

”Only by some extreme form of kenosis or self-emptying could one expiate the crimes which flow from an inflated sense of human agency.” [2]

Och han fortsätter:

”You cannot answer those crimes with vigourous actions of your own, since to so do would be to remain within the same noxious frame of reference, make a move within the same lethal game.”[3]

Om detta resonemang accepteras så blir med andra ord den moraliska och etiska reaktionen på mänsklighetens kollaps hos Beckett att i sina böcker, och i sin dramatik, låta karaktärerna anta en slags självpåtvingad viljelöshet, att låta dem träda in i och utforska en slags genomtänkt tomhet och oförmåga, för att på så vis erhålla en försäkring om att de själva inte ska råka, inte ens av misstag eller i anden, göra sig skyldiga till liknande överträdelser och brott. Det är bättre att ägna sig åt att vänta på någon som inte kommer, eller att passivt lyssna på gamla versioner av sig själv, jämfört med att ta aktiv del i en värld som suger in, omformar och per definition perverterar alla handlingar och gärningar.

Intressant nog går liknande tankegångar att hitta åtminstone redan hos Fjodor Dostojevskij som på 1860-talet i Anteckningar från källarhålet låter sin källarmänniska påstå: ”[D]et är bäst att inte göra någonting! Bäst är den medvetna overksamheten.”[4] Knappt sjuttio år senare så skriver Robert Musil, och jag citerar ur minnet, ungefär: ’Vi lever i en tid som är så andligt förgiftad i sina rötter, att varje äkta konstnärlig begåvning nu måste avhålla sig från all kreativ verksamhet över huvudtaget.’[5]

Gemensamt tycks följaktligen vara en sorts förbittrad vrede, eller riktigare: en intensivt upplevd vanmakt i relation till existensen; dessutom en vanmakt som förefaller ha en enda utväg att erbjuda: ett fördjupande av densamma, ett bejakande, genom att träda in i ett viljelöst vegeterande och vare sig göra eller uträtta någonting alls.

Likväl är ju teori en sak, praktik ofta en annan. Beckett – för den delen inte heller Dostojevskij eller Musil – levde ju nu inte som han lärde. Han skrev sina böcker, regisserade sin dramatik; och inte minst: tog aktiv del i La résistance under det andra världskriget. Och ändå tycks allt detta ha skett under ett slags inre, filosofiskt motstånd: en tvehågsenhet rörande handlandets natur, rörande själva möjligheten att vilja, göra och uträtta någonting oanfrätt, rent och oförställt i världen. Förvisso är inte alternativet alldeles angenämt eller lockande, men likafullt ändå att föredra – det vill säga att passivt vänta, att passivt lyssna, att passivt förtvina. Kanske även Allan Edwall, något motvilligt, skulle ha hållit med om den saken: ”Visst är det bätter, men int’ är det bra.”

[1] Allan Edwall, Färdknäpp, Stockholm: A-Disc, 1981

[2] Terry Eagleton, ”Foreword: nothing new” i Beckett and nothing, New York, 2010 s. xxiv

[3] ibid. s.xxiv

[4] Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet, Stockholm, 1985 s.42

[5] Robert Musil, Mannen utan egenskaper I-IV, Stockholm, 1961–1983

Musikbibliotek och musikarkiv nu och i framtiden

Postat den 23 april, 2013 av Rikard Larsson

Caroline Cederlöf uppträdde på konferensen. Foto: Ingemar Johansson

Cirka hundra deltagare samlades nyligen på Svenska musikbiblioteksföreningens konferens i Stockholm. Här följer en rapport från två fullspäckade dagar med seminarier, diskussioner och kunskapsutbyte.

Den 18–19 april ordnade Svenska musikbiblioteksföreningen tillsammans med Musik- och teaterbiblioteket en konferens i Musik- och teatermuseets festvåning Kronan. Vi var cirka 100 deltagare från Sverige, Norge, Finland, Danmark och Holland som samlades under det övergripande temat Musikbibliotek och musikarkiv nu och i framtiden.

Internationell sammankomst

Svenska musikbiblioteksföreningen firade sin 60-årsdag med en jubileumsmiddag på torsdagskvällen. Föreningen är medlem i den internationella musikbiblioteksföreningen IAML som bildades 1951. IAML står för The International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres. IAML har cirka 1 800 medlemmar i fler än 40 länder. Den svenska musikbiblioteksföreningen bildades 1953 och har i dag 117 medlemmar – 74 individuella och 43 institutioner.

Till denna nordiska konferens hade vi bjudit in två spännande talare från England och Tyskland. Det var Antony Gordon från Sound and Moving Image in the British Library och Jutta Lambrecht från Der Abteilung Dokumentation und Archive des Westdeutschen Rundfunks i Köln. Dessa båda talare berättade om sina respektive ljudarkiv och de lockade många deltagare från Sveriges Radios olika arkiv och bibliotek.

Upphovsrätt och katalogisering

Vi fick bland annat lyssna till när tonsättaren Engelbert Humperdinck talade om vad det är att komponera och när Karlheinz Stockhausen övade in sången till Gesang der Jünglinge med en ung gossopran.

Andra talare var Susanne Abbefalk från Sveriges Radio som berättade om upphovsrätt, Anders Cato från BTJ, Bibliotekstjänst, gav en översikt av musikkatalogiseringens utveckling i Europa, Veslemöy Heintz berättade om Utile Dulci, en notsamling efter ett musikaliskt ordenssällskap och Kjell-Åke Hamrén, ordförande i Stim, Svenska tonsättares internationella musikbyrå, gav oss en bild av Stim:s historia och nutid.

Biblioteket – stadens vardagsrum

Ett ovanligt föredrag i sammanhanget hölls av Kristoffer Brich Kjeldby från Det Kongelige bibliotek i Köpenhamn och det handlade om den danska singer-songwritern Sys Bjerres användning av internet och sociala medier.

Från Delft i Nedeländerna kom Ruud Brok och han visade bilder och berättade om den spännande utvecklingen på det kommunala biblioteket som har målsättningen att vara stadens vardagsrum. Besökare kan musicera på tysta instrument, lyssna på musik i lurar, spela dataspel, låna noter, cd-skivor eller dvd:er. Try Before We Die hette hans föredrag.

Fortsättning följer…

Jubileumsmiddagen var mycket trevlig med god mat och fina tal av Kerstin Carpvik, Veslemöy Heintz och Jan Olof Rudén. Vi fick också höra en finstämd och inlevelsefull konsert med musikerna Serny Carpvik på flygel och sång och Caroline Cederlöf på sång. Dessutom fick vi också njuta av ett bildspel gjort av Ingemar Johansson med bilder från internationella och nationella sammankomster.

Konferensen bidrog till många gränsöverskridande möten och samtal. Diskussionen om musikbibliotek och musikarkiv nu och i framtiden lär leva vidare…

Ett brev betyder så mycket…

Postat den 2 april, 2013 av Musik- och teaterbiblioteket

1994 började man i Danmark att ge ut en utgåva till såväl praktiskt som vetenskapligt bruk av tonsättaren Carl Nielsens (1865-1931) verk. Projektet avslutades 2009 och därmed var för första gången Nielsens samlade produktion tillgänglig för såväl musiklivet som musikforskningen.[1]

Men Nielsen var mycket mera än bara kompositör. Han var violinist och inte minst dirigent – både i Danmark och i utlandet. Under åren 1918 till -22 vistades han ofta i Göteborg, där han dirigerade orkesterföreningen. Han besökte också Konsertföreningen i Stockholm.

Nielsen var även författare[2] och, inte minst, en mycket flitig brevskrivare. Breven utgör en viktig källa inte bara för historien om Nielsens liv, utan också för studiet av hans verk. De berättar inte enbart om Nielsens verksamhet, utan ger även ett kulturhistoriskt panorama över hans samtid.

Efter ett inledande möte i Köpenhamn 2001 – finansierat av Herbert Blomstedt – kunde arbetet med den vetenskapliga brevutgåvan påbörjas 2002. Arbetet, som totalt omfattar 12 band, kommer att avslutas 2014. Projektet Carl Nielsen brevudgave är förlagt till Det kgl. bibliotek i Köpenhamn, men finansieras helt av fondmedel.

Brev från Carl Nielsen till Edvin Kallstenius, 1917.

Totalt 12 500 brev har registrerats och kopierats; av dessa är 3 500 skrivna av tonsättaren själv.[3] De flesta av dessa brev finns naturligtvis i Danmark, men utanför Danmark har Stockholm – och då Musik- och teaterbiblioteket – den största samlingen med brev från Carl Nielsen.

Nielsen hade nära och jämnåriga vänner i Sverige, i första hand Bror Beckman och Vilhelm Stenhammar, men även Julius Rabe och Gunnar Jeanson. I Musik- och teaterbibliotekets samlingar är det i först och främst korrespondensen med Bror Beckman som finns bevarad, men här finns också brev till Tor Mann, Ture Rangström och Julius Rabe. Några brev finns också från Nielsens hustru, bildhuggaren Anne Marie Carl-Nielsen och dottern Irmelin.

Bror Beckman (1866-1929) var tonsättare och hade olika anställningar innan han 1910 blev direktör för musikkonservatoriet i Stockholm. Han blev ledamot av Musikaliska akademien 1904 och fick professors titel 1911. Beckmans arkiv med hans kompositioner och brev finns deponerade i bibliotekets samlingar.

Nielsens brev till Beckman är 123 till antalet och sträcker sig i tid från 1892 till 1924. Man kan dock från brev bevarade i Danmark se att korrespondensen fortsatte ända fram till Beckmans död 1929. Beckman och Nielsen är nära vänner och skriver om stort och smått. Nielsen skriver om Beckmans kompositioner (som han i ett brev från 1892 säger är bättre än Stenhammars), 1914 tackar han Beckman för ”Anmeldelsen af min Sonate og dine gode og opmuntrende Ord”, 1917 skriver Nielsen ”at det er dejligt at du er min Broder og jeg er din”. Men breven handlar naturligtvis också om musik och arbete, i Danmark, Sverige och andra länder.

Brev från Carl Nielsen till Tor Mann, 1927.

Denna utomordentliga brevutgåva är alltså inte enbart av nytta som källa för dansk musikhistoria, utan är också av stor vikt för svenska musikforskare. Nielsen hade ett stort inflytande på sina svenska tonsättarkolleger och var även genom sin dirigentgärning av betydelse för svenskt musikliv.

/Veslemöy Heintz

[1] Läs mera om utgåvan här.

[2] En sökning på Carl Nielsen som ämnesord i Libris ger 87 träffar, bl a hans egna böcker och artiklar i nyutgåvor, samt biografier, studier av hans verk m.m.

[3] Nielsens egna brev och arkiv finns i Det kgl. bibliotek i Köpenhamn. Läs mera om brevutgåvan i förordet till första bandet.

Mars månads raritet

Postat den 13 mars, 2013 av Musik- och teaterbiblioteket

Våren är kommen…

Med dessa ord börjar en sångmarsch komponerad av E.J. Arrhén von Kapfelman (1790–1947). Texten är skriven av C.F. Dahlgren och verket är allmänt känt som ”Vårsång på Valborgsmässoafton”. Det är nog det enda verk av Arrhén som fortfarande framförs i någon större utsträckning.

Eric Jacob Arrhén von Kapfelman var ursprungligen utbildad jurist och arbetade som statstjänsteman innan han 1824 fick tjänsten som director musices vid krigsakademin på Karlberg. Han utbildade sig så småningom till musikdirektör och blev 1841 medlem av Musikaliska akademien. Som flitig tonsättare som skrev både skådespelsmusik, kyrkomusik och en större symfoni, uppskattades han i första hand för sina solosånger och då kanske främst för sina manskvartetter.

Prästen och skalden Carl Fredric Dahlgren (1791–1844) skrev ett stort antal verk på både vers och prosa. Han var med och bildade Bellmanska sällskapet 1824 och hade redan, i Bellmans anda, 1819–1820 gett ut Mollbergs epistlar, blandade texter på vers och prosa. Ur denna samling hämtade Arrhén texten till ytterligare en vårsång kallad Gökpolska (!), tonsatt för harpa eller piano med waldhorn (efter behag). Texten är som följer:

Hej! ha! Våren fröjdar alla:
Hej! ha! De sin vän den kalla.
Mången sorg han dränker,
ger så vackra skänker.
Oh! Oh! Jag dock måste gråta.
Oh! Oh! Ej hans gåfvor båta mig, ty när hans glans är röjd,
Flygtar bort från mig all fröjd.
Kom! Kom! Vackra gosse, åter!
Hej! Ha! Jag ej mer då gråter:
skall blott le och dansa,
Raska gossen kransa, Fallall!
Inga tårar gjuta, Trallall!
Dubbelt öm dig sluta,
När du återvändt i hamn, i min trogna kärleks famn.

I bibliotekets samling finns denna sång i stentryck av C. Müller. Exakt när den gavs ut vet vi inte, men det måste ha varit i början av 1820-talet. Noter utgivna som stentryck, eller litografi, var då en relativt ny företeelse i Sverige. Krigsrådet (och kronprinsens musiklärare) Olof Åhlström hade genom ett ”privilegium exclusivum” haft ensamrätt på tryckning av noter mellan 1788 och 1818. Han hade fortfarande ensamrätt på notgravyr efter 1818 (fram till 1823), men den nya litografitekniken var däremot fri. Tekniken uppfanns av tysken Alois Senefelder i slutet av 1700-talet, och var till skillnad från gravyr, relativt billig. Noterna ritades med litografisk krita eller tusch direkt på en kalksten, stenen fuktades och tryckfärgen valsades på varefter stenen torkades av. Färgen stannade kvar i den feta krita- eller tuschbilden och stenen lades i en hand- eller maskinpress där bladen trycktes.

Det första litografiska tryckeriet i Sverige innehades av Friedrich Ludwig Fehr och Johan Carl Müller, som kallats till Stockholm av Carl Johan 1818. Fehr lämnade Stockholm redan 1819 och Müller drev ensam firman vidare under sitt namn. Ett flertal nya litografiska tryckerier etablerades under 1820-talet, många sysslade huvudsakligen med nottryck, medan andra också tryckte illustrationsmaterial och kartor. [1]

Men tillbaka till vårt tryck, Arrhéns och Dahlgrens vårsång. Bokhandlaren Fabian Holmgrén utgav 1823 Euterpe, Musikaliska tidskrift, som var Sveriges första musiktidskrift. Tanken var att den skulle utkomma varje månad, men det blev endast ett nummer i oktober. Det innehöll recensioner och en musikbilaga, och av intresse för oss, en förteckning över ett 100-tal musikalier, utgivna under de närmast föregående åren. I den listan finns Våren fröjdar alla med och därav kan vi dra slutsatsen att den trycktes någon gång mellan 1820 och 1823 och är ett exempel på ett tidigt nottryck från det första litografiska nottryckeriet i Sverige.[2]