En praktikants dagbok

Jag utbildar mig till bibliotekarie i Uppsala, och när jag anlände till Musik- och teaterbiblioteket för min första praktikvecka var det också första gången jag överhuvudtaget var här på riktigt. Det kan tyckas märkligt att vilja göra praktik på en plats en inte tidigare besökt. Via klasskompisar, bibliotekets hemsida och lite egna efterforskningar hade jag dock redan innan fått en bild av biblioteket och kände att det skulle vara spännande att göra min praktik här.

I bibliotekets expedition.

I bibliotekets expedition.

Jag har sedan tidigare ett stort intresse för teater och musik, även om mina kunskaper är störst inom just teaterområdet. Jag har dock alltid fascinerats av och tycker om att lyssna på klassisk musik. Noter är ju som ett eget språk och jag insåg snabbt att det är en fördel att ha grundläggande kunskaper kring hur musik skrivs när en ska arbeta här. I början visste jag knappt vad ett partitur var men jag har lärt mig väldigt mycket under de senaste veckorna.

Under min praktikperiod har jag fått pröva en hel del katalogisering, vilket var svårt i början men långsamt blev något lättare. Att katalogisera noter är ett tidskrävande arbete som kräver noggrannhet och detaljkänsla och ibland också visst detektivarbete, särskilt om lite mer unika verk ska katalogiseras och inget svenskt bibliotek gjort det tidigare. Jag har även arbetat med att katalogisera pjäsmanus. Det var spännande att få färska manus direkt från Stockholms stadsteater i handen och roligt att upptäcka att det går att skriva in antal roller och könsfördelning så att låntagare kan söka pjäser baserat på det.

Nykatalogiserade noter och pjäsmanus.

Nykatalogiserade noter och pjäsmanus.

Jag har även varit med vid ett flertal möten under praktiken, både större personalmöten med hela Musikverket och mer specifika kring sociala medier och katalogisering. Det har gett mig ett smakprov på hur arbetet ”bakom scenen” kan se ut på ett bibliotek som arbetar med ett så pass specifikt material. Det har också fått mig att inse hur många och varierande uppgifter som utförs vid biblioteket och hur mycket av detta arbete tas som självklart, och kanske till stor del är osynligt för låntagarna.

Precis som på alla andra bibliotek sker en hel del av arbetet också uppe i den publika delen, bakom lånedisken i Musik- och teaterbibliotekets lokaler. Det som skiljer detta bibliotek från andra är att låntagarna ofta har specifika intressen och frågor kring just musik och teater. Det kan komma in människor som ska hämta stora buntar med orkestermaterial, gymnasieelever som vill hitta monologer för sitt första scenskoleprov eller någon som vill hitta noter till ett gammalt kärt pianostycke. Bibliotekets samlingar är även intressanta för musik- och teaterforskare då det finns mycket raritetsmaterial och teoretisk litteratur.

Musik- och teaterbiblioteket arbetar också en hel del med att digitalisera noter. Det gör att bland annat äldre noter som annars enbart skulle lånas ut som läsesalslån nu är tillgängliga direkt på nätet. Under min tredje vecka fick jag gå bredvid och lära mig hur en arbetar med digitalisering. Det var spännande att ge äldre, fina tryck nytt liv genom att varsamt skanna sida för sida och sedan kombinera dem till en pdf-fil som förhoppningsvis fortfarande ger en bild av hur originalet ser ut.

Det känns lite sorgligt att min praktikperiod nu börjar gå mot sitt slut. Det har överlag varit väldigt roligt att göra praktik här och jag kan verkligen rekommendera andra blivande bibliotekarier att göra samma sak.  Det har varit särskilt kul att se vilket bra arbete biblioteket gör med att synliggöra exempelvis kvinnliga tonsättare och hur en hela tiden arbetar aktivt med att både bevara och tillgängliggöra det rika materialet för fler att ta del av. Jag hoppas att ännu fler låntagare hittar hit!

/Johanna Ljunggren

Musik och jämställdhet

Följande text är det sista i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

80 % män och 20 % kvinnor

När jag förra året studerade musikvetenskap skedde delar av undervisningen i ett bibliotek. Mellan musikböckerna stod små statyer av huvuden på bekanta kompositörer. Haydn, Mozart, Wagner & Beethoven – ja, de flesta var där. Vad som dock slog mig var att alla var män, inte ett enda kvinnohuvud blickade ut i biblioteket.

Igår var det internationella kvinnodagen, en dag som är till för att uppmärksamma ojämlikhet och kvinnors situation över hela världen. En av de branscher som behöver uppmärksammas är musikbranschen, som ofta beskrivs som en så kallad 80/20-bransch. Alltså en bransch som innehåller 80 % män och 20 % kvinnor. Det gäller inte bara artister utan även de som sliter bakom kulisserna i diverse olika musikbranschrelaterade yrken. Kursboken som användes under större delen av första halvan av min utbildning gjorde ett ärligt försök att förändra. Genom att i varje kapitel försöka uppmärksamma även kvinnliga kompositörer som varit inflytelserika på sina respektive områden gav kursboken upprättelse till flera kvinnliga kompositörer som annars inte skulle ha uppmärksammats. Jag är dock ganska säker på att den kursboken var en av få kursböcker som har applicerat ett jämställdhetsperspektiv på musikhistorien utan att närma sig revisionism. Det tycker jag är synd.

Könsfördelningen

Att förändra det som har varit är svårt. Det går inte att retroaktivt få fler kvinnor att komponera, men det går att aktivt uppmuntra kvinnor att ta plats på kulturscenen. I samband med att den berömda brittiska musikfestivalen Reading/Leeds Festival offentliggjorde sin affisch med årets akter publicerade musikbloggen Crack In The Road en bild som visade en annan sida av festivalen. Musikbloggen plockade bort samtliga akter som inte innehöll någon kvinna och kvar fanns då bara ynka nio akter. Det är väldigt fjuttigt för vad som ska vara tre heldagar av musikfestival.

Affischen till Reading/Leeds Festival

Affischen till Reading/Leeds Festival

Musik handlar inte om kön utan om uttryck, men när endast nio akter med kvinnor får spela på en tredagarsfestival är det något som är tokigt. Problemet ligger i min mening inte hos de som bokar akterna själva utan är mer strukturellt. Kvinnor släpps inte fram, något som tyvärr inte är unikt för musikbranschen. En kraft som försöker motarbeta den skeva könsfördelningen i dagens musikklimat är Popkollo, som på sin hemsida skriver att de startade ”med utgångspunkt i att det är betydligt vanligare bland killar än tjejer att spela musik och höras och synas i musiksammanhang.” För att förändra detta anordnar de kollon dit unga får åka och kravlöst skapa musik för att utveckla en identitet som musiker och artist. Ett annat projekt i samma fåra är Women In Jazz Project som arbetar för att synliggöra kvinnliga jazzmusiker. Projektet är internationellt och har bland annat fått stöd av Musikverket. Initiativ som dessa är en god start till ett bättre och mer jämlikt musikliv.

Vad det i slutändan handlar om är att alla ska kunna få chansen att skapa på lika möjligheter och inte dömas utav könstillhörighet. Min förhoppning är att musikvetenskapsstudenter i framtiden får tittas på av både kvinnliga och manliga kompositörer i biblioteket. Det skulle gynna alla.

/Filip Hiltmann

Musik och myter

Följande text är den andra i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

Myten om Orfeus och Eurydike

Grekiska myter har varit ett ständigt återkommande tema inom konsten. Allt från statyer till rockoperor har baserats på gamla myter, med både stor och liten variation från den ursprungliga myten. En av de mer välkända myterna är den om Orfeus och Eurydike, vilkas olyckliga öde har behandlats åtskilliga gånger inom både konst och populärkultur. Orfeus ska enligt myten ha spelat så vackert på sin lyra att både människa och natur stannade upp för att lyssna. När hans äkta maka Eurydike dör efter att ha blivit biten av en orm vandrar Orfeus runt i dödsriket och spelar för att få utlopp för sin sorg. Till slut lyckas han charma dödsrikets härskare Hades, som lovar att göra Eurydike till den hittills enda människan som fått återvända från de döda. Men det ska ske på ett villkor: på vägen när de gemensamt återvänder till den vanliga världen får han inte se på eller tala med henne. Givetvis vänder sig Orfeus om, och förlorar därmed sin andra hälft för evigt.

Orphée ramenant Eurydice des enfers. - Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)

Orphée ramenant Eurydice des enfers. – Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)

1762 sattes myten upp som opera på Burgtheater i Wien av Christoph Willibald Gluck. Detta var inte första gången myten figurerade i operavärlden, men det är den mest kända och även den första så kallade reformoperan där fokus inte längre låg på sångprestationer som i opera serian, utan mer på det dramatiska uttrycket. Den musikaliska höjdpunkten sker, enligt undertecknad, i och med framförandet av den kända och omåttligt vackra arian J’ai perdu mon Eurydice. Operans libretto skiljer sig från originalmyten och då främst på slutet. Publiken ansågs inte redo för ett så sorgligt slut vilket resulterade i att slutet korrigerades till ett lyckligt sådant.

Orfeus och Eurydike i samtiden

Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor

Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor

Ett modernt exempel där samma myt använts som inspiration, dock inte med ett lyckligt slut, finns på den kanadensiska indieorkestern Arcade Fires senaste album Reflektor. Albumomslaget pryds av den franske skulptörens Auguste Rodins tolkning av myten i vad som ser ut att vara ett ödsligt rymdlandskap. Musikaliskt har gruppen dels inspirerats av haitisk folkmusik men även av dansant disco i och med samarbetet med James Murphy (tidigare frontman i LCD Soundsystem vilka spelade discoinfluerad punk). Två spår är direkt döpta efter myten, Awful Sound (Oh Eurydice) och It’s Never Over (Oh Orpheus), och båda har ett textmaterial som indirekt behandlar den tragiska berättelsen. Textvideon till det fantastiska spåret Afterlife har en mer visuell koppling till myten i och med dess användande av klipp från en brasiliansk film som även den är baserad på myten, Orfeu Negro från 1959. Videon har med tiden vuxit och blivit en av mina absoluta favoriter – ett perfekt exempel på hur gammalt material går att göra hippt och modernt.

För mig är det fascinerande hur samma berättelse kan ligga till grund för så många olika typer av verk. Olycklig kärlek är ett universellt ämne som alltid kommer att vara aktuellt att behandla för konsten. Att så många olika konstnärer influerats och tolkat myten påvisar bara hur bra den är, att den trots sin ålder kan omtolkas till en popskiva. Det ska bli ett nöje att se hur samma myt kan komma att omtolkas i andra sammanhang i framtiden, oavsett om det blir som experimentell ljudkonst eller kanske som kortfilm.

/Filip Hiltmann

Länkar:

Arcade Fire

J’ai perdu mon Eurydice

 

Musikaliska samarbeten

Följande text är den första i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

Musikaliska samarbeten

Musiken har genom historien präglats utav många spännande samarbeten. Två tillsynes olika artisters konstnärliga universum kolliderar i syfte av att skapa något nytt. Vissa har fungerat bra, och andra har inte fungerat alls. Oavsett resultat så har jag alltid funnit skapandeprocessen spännande, när det inte längre är ens personliga skapande som är i fokus, utan när man även måste ta hänsyn till sina samarbetspartners tankar och idéer. Resultaten kan både bli succéer och floppar.

McCartney och hiphop

Det senaste, och ett av musikvärldens just nu kanske mest omtalade samarbeten, är det mellan hiphoparen Kanye West och Beatleslegenden Paul McCartney. Samarbetet har hittills resulterat i två hyllade spår, och i förra veckan meddelade West att hans uppföljare till förra albumet Yeezus delvis skulle vara producerad av McCartney. Det första spåret från samarbetet släpptes på nyårsafton förra året och fick titeln Only One. Låten är en hyllning till Kanye Wests dotter North, sjungen ur hans bortgångna mors perspektiv. Det var dock inte låten i sig som skapade den största kontroversen utan det var samarbetet. Många av Kanye Wests fans påstod sig inte veta vem Paul Mccartney var i en serie tweets på Twitter, och jag tror säkerligen att det var många McCartneyiter som inte hade någon aning vem Kanye West var heller. Deras respektive karriärer låg helt enkelt för långt ifrån varandra för att fansen skulle veta vilka de båda var. Deras respektive publikers åsikter till trots så är det fantastiskt att få ta del av två så olika artisters gemensamma skapande. Två musikaliska ledargestalter ur två helt skilda generationer får möjlighet att skapa tillsammans, det är onekligen spännande.

Kanye West och Paul McCartney

Kanye West och Paul McCartney

Psykedelisk rock och heavy metal

Lou Reed

Lou Reed

Ett annat mycket omtalat samarbete är det mellan rockikonen Lou Reed och metalbandet Metallica. Efter att ha spelat tillsammans under Rock and Roll Hall of Fames 25-års jubileum, ett tillfälle då många udda samarbeten skedde, bestämde sig Reed och Metallica för att släppa en officiell skiva tillsammans – till musikvärldens stora förvåning. Resultatet av detta samarbete blev skivan LuLu, en skiva som konceptuellt bygger på två pjäser skrivna utav den tyske dramatikern Frank Wedekind. Albumet mottogs väldigt skeptiskt av både kritiker och fans. Deras artistiska världar kunde inte beblandas för att skapa något nytt, utan det låter istället mer som att båda gör sin grej utan att tänka på att den andre är inblandad. Lite som om de hade gjort varsin skiva och sedan slått ihop dem. Trots den negativa kritiken försvarade Reed verket och sa att det var till för folk som var bildade. En något elitistisk förklaring av den annars rätt buttre Reed kanske, men den väcker också frågor. Var det ett sätt att försöka rättfärdiga att skivan blev så dålig, eller är LuLu helt enkelt för futuristisk för dagens musiklyssnare och kan istället bli kultförklarad i framtiden? Oavsett hur verket kommer att mottas i framtiden så kommer Lou Reed inte att få uppleva det då han mycket tragiskt gick bort den 27 oktober 2013.

Sunn O))) och Scott Walker

Det tredje och sista exemplet på spännande samarbeten är det mellan dronemetal-bandet Sunn O))) och den forne Walker Brothers-sångaren Scott Walker. På pappret hade detta samarbete kunnat sluta upp ungefär som LuLu, men den som har koll på Walker vet att han sedan mitten av 80-talet har utforskat mörkare ljudlandskap (jag tänker främst på fantastiskt ondskefulla Tilt från 1994). Hans karriär har till exempel beskrivits som om Andy Williams skulle återuppfinna sig själv som Karl-Heinz Stockhausen. På Soused får Walker använda hela sitt sångregister ovanpå Sunn O)))s karga texturer. Det är inte ett verk för alla, men både Walker och Sunn O))) samt deras respektive fans känner sig nog nöjda med samarbetet. Deras musikaliska världar kolliderade, och skapade något nytt.

Sunn O))

Konsertbild (San Fransisco, 2007) på Sunn O))

Samarbeten med svensk anknytning

En av Musikverkets främsta uppgifter är att främja samarbeten som de tidigare nämnda. Kanske inte med artister av samma kaliber, men andra som annars inte skulle ha fått chansen att göra ett samarbete. Jag tänker till exempel på Kwaii där svenska hiphopare mötte sydafrikanska i ett unikt samarbete, eller  Svenska kulturkollektivet Femtastic som mötte holländska hiphopkollektivet Dam Dutchess för att förändra bilden av vad urban musik kan vara. I dagens musikklimat är Musikverket mer behövligt än någonsin – för att artisters universum ska kunna kollidera, idéer utbytas och ljuv musik skapas.

/Filip Hiltmann

————————————-

Länkar till musiken:

Kanye West & Paul McCartney

Scott Walker & Sunn O)))

Lou Reed & Metallica

Ett brev betyder så mycket…

Bild på Carl Nielsen1994 började man i Danmark att ge ut en utgåva till såväl praktiskt som vetenskapligt bruk av tonsättaren Carl Nielsens (1865-1931) verk. Projektet avslutades 2009 och därmed var för första gången Nielsens samlade produktion tillgänglig för såväl musiklivet som musikforskningen.[1]

Men Nielsen var mycket mera än bara kompositör. Han var violinist och inte minst dirigent – både i Danmark och i utlandet. Under åren 1918 till -22 vistades han ofta i Göteborg, där han dirigerade orkesterföreningen. Han besökte också Konsertföreningen i Stockholm.

Nielsen var även författare[2] och, inte minst, en mycket flitig brevskrivare. Breven utgör en viktig källa inte bara för historien om Nielsens liv, utan också för studiet av hans verk. De berättar inte enbart om Nielsens verksamhet, utan ger även ett kulturhistoriskt panorama över hans samtid.

Efter ett inledande möte i Köpenhamn 2001 – finansierat av Herbert Blomstedt – kunde arbetet med den vetenskapliga brevutgåvan påbörjas 2002. Arbetet, som totalt omfattar 12 band, kommer att avslutas 2014.  Projektet Carl Nielsen brevudgave är förlagt till Det kgl. bibliotek i Köpenhamn, men finansieras helt av fondmedel.

Brev från Carl Nielsen till Edvin Kallstenius, 1917.

Totalt 12 500 brev har registrerats och kopierats; av dessa är 3 500 skrivna av tonsättaren själv.[3] De flesta av dessa brev finns naturligtvis i Danmark, men utanför Danmark har Stockholm – och då Musik- och teaterbiblioteket – den största samlingen med brev från Carl Nielsen.

Nielsen hade nära och jämnåriga vänner i Sverige, i första hand Bror Beckman och Vilhelm Stenhammar, men även Julius Rabe och Gunnar Jeanson. I Musik- och teaterbibliotekets samlingar är det i först och främst korrespondensen med Bror Beckman som finns bevarad, men här finns också brev till Tor Mann, Ture Rangström och Julius Rabe. Några brev finns också från Nielsens hustru, bildhuggaren Anne Marie Carl-Nielsen och dottern Irmelin.

Bror Beckman (1866-1929) var tonsättare och hade olika anställningar innan han 1910 blev direktör för musikkonservatoriet i Stockholm. Han blev ledamot av Musikaliska akademien 1904 och fick professors titel 1911. Beckmans arkiv med hans kompositioner och brev finns deponerade i bibliotekets samlingar.

Nielsens brev till Beckman är 123 till antalet och sträcker sig i tid från 1892 till 1924. Man kan dock från brev bevarade i Danmark se att korrespondensen fortsatte ända fram till Beckmans död 1929. Beckman och Nielsen är nära vänner och skriver om stort och smått. Nielsen skriver om Beckmans kompositioner (som han i ett brev från 1892 säger är bättre än Stenhammars), 1914 tackar han Beckman för ”Anmeldelsen af min Sonate og dine gode og opmuntrende Ord”, 1917 skriver Nielsen ”at det er dejligt at du er min Broder og jeg er din”.  Men breven handlar naturligtvis också om musik och arbete, i Danmark, Sverige och andra länder.

Brev från Carl Nielsen till Tor Mann, 1927.

Denna utomordentliga brevutgåva är alltså inte enbart av nytta som källa för dansk musikhistoria, utan är också av stor vikt för svenska musikforskare. Nielsen hade ett stort inflytande på sina svenska tonsättarkolleger och var även genom sin dirigentgärning av betydelse för svenskt musikliv.

/Veslemöy Heintz


[1] Läs mera om utgåvan här.

[2] En sökning på Carl Nielsen som ämnesord i Libris ger 87 träffar, bl a hans egna böcker och artiklar i nyutgåvor, samt biografier, studier av hans verk m.m.

[3] Nielsens egna brev och arkiv finns i Det kgl. bibliotek i Köpenhamn.  Läs mera om brevutgåvan i förordet till första bandet.

Mars månads raritet

Våren är kommen

Bild på Vårsång på ValborgsmässoaftonMed dessa ord börjar en sångmarsch komponerad av E.J. Arrhén von Kapfelman (1790–1947). Texten är skriven av  C.F. Dahlgren och verket är allmänt känt som ”Vårsång på Valborgsmässoafton”. Det är nog det enda verk av Arrhén som fortfarande framförs i någon större utsträckning.

Eric Jacob Arrhén von Kapfelman var ursprungligen utbildad jurist och arbetade som statstjänsteman innan han 1824 fick tjänsten som director musices vid krigsakademin på Karlberg. Han utbildade sig så småningom till musikdirektör och blev 1841 medlem av Musikaliska akademien. Som flitig tonsättare som skrev både skådespelsmusik, kyrkomusik och en större symfoni, uppskattades han i första hand för sina solosånger och då kanske främst för sina manskvartetter.

Prästen och skalden Carl Fredric Dahlgren (1791–1844) skrev ett stort antal verk på både vers och prosa. Han var med och bildade Bellmanska sällskapet 1824 och hade redan, i Bellmans anda, 1819–1820 gett ut Mollbergs epistlar, blandade texter på vers och prosa. Ur denna samling hämtade Arrhén texten till ytterligare en vårsång kallad Gökpolska (!), tonsatt för harpa eller piano med waldhorn (efter behag). Texten är som följer:

Hej! ha! Våren fröjdar alla:
Hej! ha! De sin vän den kalla.
Mången sorg han dränker,
ger så vackra skänker.
Oh! Oh! Jag dock måste gråta.
Oh! Oh! Ej hans gåfvor båta mig, ty när hans glans är röjd,
Flygtar bort från mig all fröjd.
Kom! Kom! Vackra gosse, åter!
Hej! Ha! Jag ej mer då gråter:
skall blott le och dansa,
Raska gossen kransa, Fallall!
Inga tårar gjuta, Trallall!
Dubbelt öm dig sluta,
När du återvändt i hamn, i min trogna kärleks famn.

I bibliotekets samling finns denna sång i stentryck av C. Müller. Exakt när den gavs ut vet vi inte, men det måste ha varit i början av 1820-talet.  Noter utgivna som stentryck, eller litografi, var då en relativt ny företeelse i Sverige. Krigsrådet (och kronprinsens musiklärare) Olof Åhlström hade genom ett ”privilegium exclusivum” haft ensamrätt på tryckning av noter mellan 1788 och 1818. Han hade fortfarande ensamrätt på notgravyr efter 1818 (fram till 1823), men den nya litografitekniken var däremot fri. Tekniken uppfanns av tysken Alois Senefelder i slutet av 1700-talet, och var till skillnad från gravyr, relativt billig. Noterna ritades med litografisk krita eller tusch direkt på en kalksten, stenen fuktades och tryckfärgen valsades på varefter stenen torkades av. Färgen stannade kvar i den feta krita- eller tuschbilden och stenen lades i en hand- eller maskinpress där bladen trycktes.

Bild på titelsidan

Det första litografiska tryckeriet i Sverige innehades av Friedrich Ludwig Fehr och Johan Carl Müller, som kallats till Stockholm av Carl Johan 1818. Fehr lämnade Stockholm redan 1819 och Müller drev ensam firman vidare under sitt namn. Ett flertal nya litografiska tryckerier etablerades under 1820-talet, många sysslade huvudsakligen med nottryck, medan andra också tryckte illustrationsmaterial och kartor. [1]

Men tillbaka till vårt tryck, Arrhéns och Dahlgrens vårsång. Bokhandlaren Fabian Holmgrén utgav 1823 Euterpe, Musikaliska tidskrift, som var Sveriges första musiktidskrift. Tanken var att den skulle utkomma varje månad, men det blev endast ett nummer i oktober. Det innehöll recensioner och en musikbilaga, och av intresse för oss, en förteckning över ett 100-tal musikalier, utgivna under de närmast föregående åren. I den listan finns Våren fröjdar alla med och därav kan vi dra slutsatsen att den trycktes någon gång mellan 1820 och 1823 och är ett exempel på ett tidigt nottryck från det första litografiska nottryckeriet i Sverige.[2]

/Veslemöy Heintz

Litteratur: Wiberg, Albert, Den svenska musikhandelns historia.


[1] Ytterligare en metod att trycka noter med lösa typer hade utvecklats av förlaget Breitkopf i Tyskland. Flera bokförlag/boktryckare skaffade sig uppsättningar av dessa notstilar för att vid behov kunna trycka noter.

[2] Äldre nottryck har nästan aldrig ett tryckår angivet. Orsaken till detta var rent kommersiell; man var orolig för att musiken skulle betraktas som ”omodern” och därför inte längre säljas.

 

Laura Netzels klippbok

Musik- och teaterbiblioteket har i dagarna avslutat ett samarbetsprojekt med Kungl. Musikaliska akademien, Kvinnliga tonsättare i Sverige : bevarande och tillgängliggörande av ett kulturarv. En förteckning över verk av kvinnliga tonsättare i Musik- och teaterbibliotekets samlingar har sammanställts av Johanna Grut och som finns att tillgå på  bibliotekets webbplats. Förteckningen innehåller verk av 75 kvinnor. Här finns alla genrer representerade: populärmusik, barnsånger, romanser, körsånger, kammarmusik och verk för orkester.

Laura Netzell

Laura Netzel (ur Svensk musiktidning, 1897, s. 88)

En av de tonsättare som finns representerad med många verk, både i tryck och i handskrift, är Laura Netzel (1839–1927). Förutom en stor del av hennes produktion har biblioteket även ett minnesalbum och en klippbok i sina samlingar.

Netzel var utbildad pianist, men hade även studerat sång för Julius Günther och var en av Wilhelm Heintzes elever i komposition. Hon var känd som kompositör under pseudonymen Lago (även N.Lago). Hennes verk utgavs inte bara i Sverige utan även i Tyskland och Frankrike. Bland hennes kompositioner finns körverk, kantater, kammarmusik och musik för orkester, bland annat en pianokonsert.

Hennes  minnesalbum innehåller korta hälsningar, små musikstycken och några små konstverk bl.a. en gouache av August Malmström (1829–1901). Här finns hälsningar från hennes lärare i Paris, den kände organisten Charles-Marie Widor, från operasångerskan Pauline Viardot, violinisten Wilma Neruda och de svenska tonsättarna Adolf Fredrik Lindblad och Ivar Hallström.

August Malmströms bild i minnesboken.

Laura Netzels klippbok innehåller recensioner av konserter där hennes verk har framförts, och av konserter där hon själv framförde egna verk. Klippen är från perioden 1891 till 1911; huvudsakligen är de tagna från franska tidningar och tidskrifter, men det finns även klipp från tyska, spanska, engelska och rumänska tidningar. Under åren 1891–1906 arrangerade Netzel så kallade folkkonserter i Stockholm Dessa finns omtalade bland annat i ett klipp från The Musical Courier (New York), 1905. I ett av de sista klippen i samlingen skriver den franska musikforskaren Eugène Borrel om de svårigheter Netzel har mött (réparties d’une façon trop inégale et souvent injuste) och att en man skulle ha fått ett helt annat bemötande än vad hon fick.

Laura Netzells klippbok

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Januari månads raritet

Januari

Gott nytt år!
Kläppan tungt i klockan slår:
”Nu är nyår inne”!
Tack du kära gamla år
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne.

Bild på boken Årets sagaSå börjar texten om Januari i Elsa Beskows bok Årets saga. Den innehåller en dikt för varje av årets månader, samt verserna Månaderna, Timmarna och Dagarna i veckan. Boken som publicerades första gången i 1927, avslutas med en sång om Jesusbarnets födelsedag. Tolv år senare, 1939, kom boken ut i en ny utgåva med melodier av Alice Tegnér. Årets saga var det sista av vännerna Elsa Beskows och Alice Tegnérs många samarbetsprojekt. Det började redan på 1890-talet då Elsa Beskow ritade omslaget till flera av Alice Tegnérs små nothäften.  Av alla sångböcker som de två gav ut tillsammans är nog Mors lilla Olle från 1903 den mest kända.

Alice Tegnér (1864-1943), den svenska barnvisans ”urmoder”, föddes i Karlshamn i ett musikaliskt och lekfullt hem. Av ekonomiska skäl fick hon inte söka till Musikaliska akademien, musikbanan ansågs var alltför osäker, utan hon började som 16-åring på Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Men liksom under barndomsåren i Karlshamn fortsatte hon även under seminarietiden att spela och komponera. Hon tog lektioner i pianospel för Herman Berens, Lennart Lundberg och Ludvig Normann. 1885 gifte sig Alice med Jacob Tégner och några år senare flyttade familjen till Djursholm där Alice blev organist och musiklärare. 1892 kom det första häftet av totalt nio med titeln Sjung med oss, Mamma!  Det var i Djursholm hon lärde känna Elsa Beskow som skulle bli en av hennes bästa vänner.

Alice Tegnér skrev inte bara barnvisor, utan även romanser, körverk och kantater och instrumentalmusik. Hennes barnvisor gavs ut på flera språk, inte endast i de nordiska grannländerna, utan även i Tyskland och England.

I Musik- och teaterbiblioteket finns autograferna till alla månadssångerna som ingår i Årets saga. Denna autograf ingår i Alice Tegnérs samling (Gåva från Lennart Reimers)

I Musik- och teaterbiblioteket finns tre samlingar med autografer, manuskript och tryck efter Alice Tégner: Alice Tegnérs samling (Gåva från Torsten Tegnér), Alice Tegnérs samling (Gåva från Lennart Reimers) och Lennart Reimers arkiv. Även Kungl. biblioteket har en samling med autografer, manuskript och annat material efter Alice Tegnér. Vissa av hennes originalkompositioner finns kvar i privat ägo.

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Läs mer om Alice Tegnér

Bäckström, Ann-Sofi, Barnvisans kvinnliga pionjärer : en kollektivbiografisk studie ur ett genusperspektiv om en grupp kvinnor som författade, illustrerade och komponerade barnvisesamlingar 1885–1922. – Luleå : Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap, 2006. – 36 s.

Palmborg, Stina, Alice Tegnér. – Stockholm : Natur och kultur, 1945. – 283 s.

Reimers, Lennart, Alice Tegnérs barnvisor. – Bromma : Edition Reimers, cop. 1983. – 333 s.

 

Månadens raritet: Julstjärnan – ”en jättesuccès hos det yngsta Stockholm”

Affisch från premiären av Julstjärnan.

Affisch från premiären av Julstjärnan.

Sagospelet Reisen til Julestjernen av den norske författaren Sverre Brandt med musik av Johan Halvorsen hade urpremiär på Nationaltheatret i Oslo julen 1924. Oscarsteaterns direktör Albert Ranft importerade raskt det populära stycket och gav regissören Nils Johannisson i uppdrag att översätta och regissera pjäsen. Julstjärnan fick sin svenska premiär på Oscarsteaterns scen den 18 december 1925.

Sida ur manuskriptet till Julstjärnan

Sida ur manuskriptet till Julstjärnan.

Fina recensioner

Premiären av Julstjärnan uppmärksammades i såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter.

Klipp ur Dagens Nyheter 19/12 1925

Klipp ur Dagens Nyheter 19/12 1925.

Enligt Svenska Dagbladet var det ”jubel och applåder i massor på Oscarsteatern då teatern inför en i det närmaste fulltalig och övervägande ungdomlig publik presenterade sitt jul- och barnprogram. Stycket är verkligen skrivet för barn; det är redigt och klart komponerat, spänningen hålles upp ända in i sluttablån, och dess grundidé är både originell och välfunnen. Det är älskvärt moraliserande, men pekpinnen är inte störande”.

Fängslande karaktärer

Elsa Wallin som Prinsessan och Axel Ringvall som Jultomten

Elsa Wallin som Prinsessan och Axel Ringvall som Jultomten. Klicka på bilden för att se en större version.

Emma Meissner som Stina och Wilhelm Julinder som Olle

Emma Meissner som Stina och Wilhelm Julinder som Olle. Klicka på bilden för att se en större version.

Adolf Niska som Häxan, klipp ur Scenen 1916.

Adolf Niska som Häxan, klipp ur Scenen 1916. Klicka på bilden för att se en större version.

Teatern hade ”kostat på stycket både i fråga om skådespelarkrafter och utstyrsel”. Jultomten spelades av den populära skådespelaren Axel Ringvall och Elsa Wallin var ”söt och näpen” som prinsessan.

Stort intryck gjorde operettstjärnan Adolf Niska ”som uppenbarade sig som häxa med en strålande ruggig mask och förställd stämma”.

Emma Meissner som Stina (som i manuskriptet beskrivs som stor och tjock) och Wilhelm Julinder som Olle (skinntorr och mager) stod för det komiska inslaget.

Baletterna spelade stor roll

Dockbaletten i Julstjärnan

Dockbaletten i Julstjärnan. Klicka på bilden för att se en större version.

I föreställningen medverkade förutom ett antal av teaterns skådespelare även kör, balett och ett trettiotal barn. Den kände dansören Axel Witzansky stod för koreografin. Svenska Dagbladet skriver att ”baletterna spelade denna gång en mycket stor roll. Den stora sluttablån hos jultomten med en massa barn som uppträdde som dockor tog även de vuxna med storm och den skulle gjort sig i vilken utstyrselrevy som helst. Allt som allt var det en gedigen succés. Stycket kommer nog att uppleva många föreställningar under julen”.

Julstjärnan gavs på Oscarsteatern hela 31 gånger under vintern 1925/26. Trots att pjäsen blev mycket uppskattad tycks den sedan dess inte ha spelats särskilt ofta i Sverige.

Marianne Seid
Musik- och teaterbiblioteket

Kort om det norska originalet Reisen til Julestjernen – en norsk institution

Efter premiären på Nationaltheatret 1924 har pjäsen spelats otaliga gånger i Norge. I år ges den på Forum Scene i Bergen (under devisen ”Ingen Jul uten Julestjernen”). Pjäsen har också filmatiserats; den första versionen från 1976 har under många jular varit ett stående inslag på norsk TV. Alldeles nyligen, i november 2012, hade den senaste filmatiseringen premiär på norska biografer.

Läs & Lyssna

Manuset finns i bibliotekets samlingar. Det hittas via vår digitaliserade katalog för teaterlitteratur.

Sonjas sang till Julestjernen finns på YouTube, och noterna finns att ladda ner på norska Nasjonalbiblioteket.

Albert Lindströms koralbok

– med hymnologisk kommentar av Fredrik Sandberg

Omslag till Svenska psalmboken

Första upplagans framsida. Andra upplagans framsida ser i princip likadan ut. Klicka på bilden för att se en större version.

I påfallande kontrast till merparten av svenska tryckta koralböckers modesta yttre är Albert Lindströms Svenska psalmboken med koraler från 1899 ett typografiskt praktverk på över tusen sidor, med stora illustrationer, rikliga kommentarer och bilagor, allt sammanhållet av påkostade klädda träband med guld och silverreliefer.

Brudmessan ur bihanget Stycken ur nya svenska mässan, som endast finns i andra upplagan.

Ur bihanget Stycken ur nya svenska mässan, som endast finns i andra upplagan. Klicka på bilden för att se en större version.

Verket gavs första gången ut 1892 i en upplaga med guldsnitt och titelsida i färgtryck om 10 000 exemplar. Innehållsmässigt skiljer andra upplagan sig från den första endast genom ett utvidgat bihang. Utgåvorna har inom och utom landet endast bevarats i ett mindre antal exemplar. Vilken intressegrupp kunde det 1880 grundade stockholmsförlaget Fröléen & Co. föreställa sig när de lät publicera denna märkliga volym?

Albert Lindström (1853–1935) var musiker, publicist, pedagog och tonsättare. Han var organist i Klara kyrka, Stockholm, under större delen av sitt verksamma liv, men hade även goda kontakter med inflytelserika personer inom helt andra fromhetsinriktningar än Svenska kyrkans. Han efterlämnade en rik produktion av musik och musiklitteratur, främst inom den kyrkliga sfären och inom flera av de under hans livstid framväxande frikyrkosamfunden.

Det är egentligen missvisande att benämna denna volym som endast koralbok, då den innehåller följande huvuddelar:

  1. Hela Haeffners koralbok (den från och med 1819 allmänt använda), med satserna transponerade till ”en efter det allmännaste röstomfånget lämpad tonhöjd”. Psalmerna är infogade i kategorier efter textens tematik, samt försedda med meterklass, register och Kungl. Musikaliska akademiens så kallade ”minimitabell” från 1844 (vilken utesluter ett stort antal melodier och omdirigerar dessa texter till andra i koralboken förekommande melodier).

    En av J.O. Wallins många psalmer.

    En av J.O. Wallins många psalmer som ingår i temaavdelningen ”Kristligt sinne och förhållande med afseende på särskilda personer m.m.” Denna ”hälsopsalm” vore kanske något för nutidens frisksportare! Klicka på bilden för att se en större version.

  1. Hymnologisk kommentar av Fredrik Sandberg, inklusive ett stort antal stuckna porträtt och biografiska uppgifter rörande psalmförfattare (bland dessa Luther, Olaus Petri, Haquin Spegel, J. O.Wallin och E.G. Geijer). Sandberg försvarar ståndpunkten att Gustaf II Adolf är textförfattare till ”Förfäras ej, du lilla hop”. Förutom psalmdiktare tecknas även J.C.F. Haeffners biografi. Många av Sandbergs anteckningar ger en intressant inblick i sin tids varierande teologiska och litterära ståndpunkter. Om Frans Michaël Franzén kan man exempelvis läsa att han stod ”såsom en annan Melanchthon troget vid Wallins sida”, om Kolmodins psalmer att dessa ”utmärka sig alla för en from och mild ton, hvarigenom de […] med förkärlek omfattades af folket och länge bibehöllo sig i fattigmans boningar”, samt om Christopher Dahl att ”man trodde sig höra en profet, som invigd i högre verldars hemligheter, sänkte rösten för att tala med jordens okunniga barn, nedlät sig till deras begrepp, antog deras vanliga uttryck och sakbilder, men inlade deruti så mycket de kunde följa af den höga mening, i hvilken han sjelf fattade och översåg tingen”. Porträtten och Sandbergs kommentarer följer inte sidnumreringen utan har bundits i separata lägg.

    Stucket porträtt av Per Olof Nyström

    Exempel på ett av bokens många stuckna porträtt. Per Olof Nyström (1764-1830), överkommissarie vid flottan, skrev även poesi och är representerad med två psalmer i denna psalmbok. Enligt en av hans biografer visade hans poetiska sinnelag sig även i hans ämbetsmannaprosa och kunde göra en annars tråkig text behagfull och läsbar. Klicka på bilden för att se en större version.

  1. Evangeliebok, det vill säga två årgångar av de evangelie- och episteltexter som läses under högmässa och aftonsång under alla årets söndagar. Förutom dessa finns här även angivna predikotexter samt bönetexter för både gudstjänsten och hemmet.
  1. Musik till den Svenska mässan i hög och låg sättning
  1. ”Öfversigt af äldre tiders andliga musik och musikaliska instrument” och ”Kortfattad vägledning i musikens första grunder”, två översiktliga texter, antingen av Lindström själv eller kompilerade från befintlig litteratur.
  1. ”Kyrkosånger och s.k. rytmiska koraler”, ett mycket intressant avsnitt där Lindström upptar många av de texter och melodier som kom att ingå i senare svenska koralböcker: ”O du härliga, O du saliga”, ”Vad ljus över griften” och Voglers ”Hosianna”, men även sånger som Beethovens ”I himlar! Sjungen den eviges ära” som idag knappast skulle anses lämpade för församlingssång. Intressant nog upptar Lindström, vars far var amatörorganist i Bethlehemskyrkan (Evangeliska fosterlandsstiftelsens kyrka ungefär vid platsen för de nuvarande hötorgsskraporna i Stockholm), en hel del sånger från den pietistiska så kallade brödraförsamlingen (Herrnhutismen), till exempel ”Lova Gud i himmelshöjd” till den melodi som den nu har i 1986 års psalmbok, samt texter och melodier av tonsättarna Per Ulrik Stenhammar och Abraham Mankell, bägge pietister och vid denna tidpunkt långt ifrån självklara i en koralbok för Svenska kyrkan.
  1. Musik till ”Nya svenska messan”, som komplement till den antagna mässmusiken.

En tänkbar användarkrets för denna praktutgåva är de relativt välbeställda familjer med visst intresse för texter och melodier från de frikyrkosångböcker i vilka Albert Lindström tidigare medverkat. Tillägget av  ”Kyrkosånger” kan också ha fyllt ett behov även inom Svenska kyrkans mittfåra, och publicerade helt vid sidan av koralboken torde de inte utgjort något problem i detta avseende.

Utgåvan saknar förord, men Lindström menar i titeln att koralsatserna förutom transponering är ”för sång, äfven i stämmor, och orgel eller piano genomsedde” – alltså verkar privat fromhet i hemmets vrå vara den miljö där boken troligtvis funnit användning. Helt klart är att den inte är något man sätter på orgelns notställ – en trekilosklump i upprätt format (22 x 28 cm) med illustrationer, kommentarer och böneförslag, är närmast vad som numera skulle kallas en ”coffee table publication”, eller en vacker familje- och släktbok för välbeställda hem att plocka fram efter gudstjänsten på söndagarna.

Mattias Lundberg, Raritetsbibliotekarie vid Musik- och teaterbiblioteket, för närvarande forskarassistent vid Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Lästips: 

Anders Dillmar: ”Dödshugget mot vår nationella tonkonst” : Hæffnertidens koralreform i historisk, etnohymnologisk och musikteologisk belysning

Harald Göransson: Koral och andlig visa i Sverige