Månadens raritet oktober 2012 – ”Svenska folkmusikens historia” av Carl Erik Södling

Svenska Folk-Musikens Historia, dess uppkomst, utbildning och spridning.  Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 Musik-Illustrationer. af C. E. Södling Förf. till ”Tonlogi”, ”Nytt System att lära piano spelning” m.fl.

Del av titelsidan till Södlings ”Svenska folkmusikens historia”.

Carl Erik Södling (1819–1884) tillhör de mer märkliga gestalterna inom svenskt musikliv och musikforskning under 1800-talet. Efter hans bortgång sammanfattade Svensk Musiktidning (1 maj 1884) Södlings värv på följande sätt:

”Södling var ett original, en mångfrestare, ett slags abbé Vogler* i miniatyr, utan dennes geni, men med samma ifriga reformeringsbegär på de mest olika områden. Än skriver han en ny pianometod, än en ny koralbehandling, än en ny skrif-läsemetod, än en ny teori om nordiska folktonen. Eggande och intressant är en sådan verksamhet alltid, varaktig kanske icke. Längst bestående blifva törhända hans förtjenster om våra folkvisor, af hvilka han lär efterlemnat två samlingar, ’Gullharpa’ och ’Silfverharpa’.” 

*Läs mer om Georg Joseph Vogler på Wikipedia

Prognosen i nekrologen har visat sig vara riktig, det är främst inom folkmusikkretsar som Södlings namn är känt i dag. En del av de visor och låtar han upptecknade har fått vidare spridning genom att de tagits upp av dagens spelmän och vissångerskor. Lyssna på några av dem här. Vissa känner också till att Södling torgförde en speciell teori kring den svenska folkmusikens kulturhistoriska betydelse – nämligen att i stort sett all högre musikkultur i Europa och Sydamerika kunde härledas från våra trakter!

Denna teori utvecklas närmare i månadens raritet ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar: Södlings manuskript Svenska folkmusikens historia, dess uppkomst, utbildning och spridning. Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 musikillustrationer (Handskrift 337). Manuskriptet vars förord är daterat 1882 omfattar omkring 170 sidor. Nästan alla avbildningar av musikinstrument som titeln utlovar finns bevarade, däremot inte musikbilagan. Dessbättre finns en stor del av Södlings musikuppteckningar bevarade i hans samlingar i Folkmusikkommissionens arkiv, idag i Svenskt visarkiv. Denna samling är sedan tidigare digitaliserad och tillgänglig via webben.

Södling var verksam som musik-, gymnastik- och teckningslärare i Västervik under största delen av sitt arbetsliv – läs mer om honom på Wikipedia. Som vetenskapsman betraktade sig Södling som musikarkeolog, den förste i Sverige. Utifrån jämförande studier av musik och musikinstrument från forntid och medeltid samt folkmusik från Asien, Europa och Sydamerika menade han att det låg i öppen dager att den svenska folkmusiken stod högt i utvecklingen. Under den gotiska folkvandringstiden och senare under vikingatiden hade musikkulturerna i övriga Europa och Sydamerika mottagit avgörande impulser ifrån norr: bland annat flerstämmighet, notskrift och fiolen!

En sida ur Södlings bok

Carl Erik Södling hade ett stort intresse och uppskattning för musik och musikinstrument från andra delar av världen. Han gör också ofta utvikningar med lokal anknytning. Här handlar det om en panflöjt som en sjökapten Fallenius i Västervik ägde och spelade på.

Södling fann, föga förvånande, inte allmänt gehör för sina alltför vidlyftiga slutsatser. Från 1870-talet och framåt gjorde han utan framgång återkommande uppvaktningar hos Kungl. Musikaliska Akademien, i vilken han var invald som associé men inte ledamot, för att få den att ställa sig bakom en utgivning. I Musik- och teaterbiblioteket finns även ett liknande, tidigare manuskript av Södling bevarat, Svenska folkmusikens historia och kulturhistoriska betydelse (Handskrift 93:1).

Pl. 32, med en bild av en nyckelharpa

Nyckelharpan var ett instrument som intresserade Södling mycket, bland annat på grund av att han inte stött på den någon annanstans än i Sverige. Södling tar ofta ett ganska sentida exempel, samtida med honom själv eller något äldre, och låter det få illustrera forntida förhållanden – en mycket tveksam metod. Denna nyckelharpa finns idag i Musik- och teatermuseet.

Carl Erik Södlings Svenska folkmusikens historia är intressant ur flera aspekter. Det är ett tidsdokument över en delvis urspårad nationalistisk, storvulen musikforskning, samtidigt som manuskriptet innehåller många intressanta och värdefulla uppgifter om instrument, spelmän och vissångare i Sverige. Arbetet i sin helhet har digitaliserats och kommer att ges ut i en digital utgåva med kommentarer. Detta projekt ingår i Svenskt visarkivs mer omfattande forskningsprojekt kring de ideologier som styrt uppbyggnaden av Statens musikverks samlingar. Forskningsprojektet ”Mixa eller maxa” pågår 2011–2014 med stöd från Statens kulturråd. Förhoppningen är att Svenska folkmusikens historia i sin helhet kommer att vara tillgänglig innan utgången av 2012.

Mathias Boström
Forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

Månadens raritet – september 2012 Senaste teaternytt från 1780-talets Paris

Detalj av Mlle Dumesnil som IocasteI biblioteket har vi en stor samling med fransk teaterteoretisk och historisk litteratur som härrör sig från den store skådespelaren Nils Personne (1856-1928) som var en av Kungliga dramatiska teaterns främsta karaktärsskådespelare. Han debuterade år 1876 och stannade på Dramaten ända till sin död. Han var även en framstående lärare i klassisk skådespelarteknik, och förvaltade den franska skolan som vi fick till Stockholm med Monvels franska trupp 1781-1792. Dessutom ägnade han mycket tid åt teaterhistoriska studier – vilket resulterade i hans 8-bandsverk Svenska Teatern som kom ut 1913-1927.

I de äldre delarna av hans samling ingår Levacher de Charnois Costumes et annales des grands théâtres de Paris, en figures colorées, accompagnés de notices intéressantes et curieuses  [Kostymer och krönikor över Paris större teatrar, med färglagda plancher, beledsagade med intressanta notiser och kuriosa]. Detta var ursprungligen en veckotidning som gavs ut 1786–89 och i biblioteket finns de samlade i 8 helfranska band.

Jean-Charles Levacher de Charnois (1750–1792)  gav ut olika teatertidningar från 1777 och fram till sin död. I de första tre årgångarna, band 1–6, presenteras ett urval skådespelare, sångare och dansartister som var verksamma i Paris under andra hälften av 1700-talet.  Alla artisterna presenteras med ett handkolorerat rollporträtt och en kortare text om deras karriär och viktigare roller. Detta är just den franska skola som Monvel lärde ut till den nystartade Dramatens unga ensemble.

Det var Gustav III:s dröm att skapa en svensk nationalteater med skådespelare i fransk stil, men som spelade på svenska. Först tillvande han publiken att höra svenska från scenen genom att sätta upp storslagna operor sjungna på svenska. Sen kallade han hit Monvel och hans franska trupp för att lära aktörerna den rätta tekniken. Monvel levde mellan 1745 och 1812 och var en av sin samtids stora aktörer. Själv tröttnade han på oss svenskar och återvände till Paris redan 1787.

I den sista årgången, band 7–8, riktas intresset mer till teaterkostymen i sig.  De åtta banden ger alltså inte bara en fascinerande bild av skådespelarkonsten i Paris utan också teaterkostymens snabba utveckling under 1780-talets slut.

Raoul Barbe-Bleu eller Riddar Blåskägg

Raoul Barbe-Bleu (dvs Riddar Blåskägg). Opéra-comique av Grétry som hade premiär på Théâtre Italien i Paris 1789. Den mottogs med jubel, men Levacher de Charnois ansåg kostymerna med sin blandning av antikt, modernt, exotiskt och nationellt under alll kritik. Istället borde dräkten återspegla rollfigurens bakgrund och sociala status, som här ovan.

Le Kain

Le Kain.
Henri-Louis Le Kain ansågs som den störste franske aktören som verkade vid Comédie-Française från sin debut 1751 till sin död 1778. Här i titelrollen i Voltaires tragedi Mahomet. Han var bland de första som hävdade att kostymen skulle karaktäriseras av rollen och hans tid, och inte bara vara tjusig i största allmänhet.

Mlle Dumesnil

Mlle Dumesnil
Marie-Françoise Marchand, kallad Dumesnil (1713-1803) var jämte Mlle Clairon den franska scenens största tragedienne. Hon strävade efter en jämvikt mellan teknik och sant uttryck, och var den första som rörde sig naturalistiskt, ja till och med sprang på scenen. Här som Athalie.

Mlle Dumesnil som Iocaste ur Voltaires tragedi Odipus.

Mlle Dumesnil som Iocaste ur Voltaires tragedi Odipus.

Marie-Madeleine Guimard

Guimard.
Marie-Madeleine Guimard (1743-1816) hörde till de främsta dansöserna som medverkade i många av Noverres baletter i Paris. Här som Mélide som ängsligt söker sin älskade Daphnis i Gardel den äldres Le Navigateur.

Tre typexempel på hur man kunde framställa olika passioner på scenen:

Smärta

Smärta

Nonchalans

Nonchalans

Skenhelighet, som till exempel Tartuffe

Skenhelighet, som till exempel Tartuffe

Egyptisk konung

Egyptisk konung.
Exempel på hur Levacher de Charnois förespråkade en mer autentisk teaterkostym. Efter den antika dräkten intresserade han sig för det mer exotiska, både geografiskt och i tiden.

/Magnus Blomkvist, teaterbibliotekarie vid Musik- och teaterbiblioteket

Mer om teaterkostymens historia på biblioteket

I onlinekatalogen finns 57 böcker om teaterkostymer.

Titta på fina kostymer i operafilmerna i Naxos Video Library.

Fler teaterböcker i vår digitaliserade kortkatalog för teaterlitteratur.

Läs om andra utvalda rariteter ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar på sidan Månadens raritet – arkiv.

Sommarens raritet: Strindberg och Forskarlens sång

Ernst Josephson: Näcken. Nationalmuseum. Publicerad med tillstånd.

Ernst Josephsons Näcken, 1884. Nationalmuseum. Publicerad med tillstånd.

Musik betydde mycket för August Strindberg, livet igenom. Det musicerades flitigt i barndomshemmet, hans bror Axel blev professionell musiker. Strindberg umgicks med musik i alla sina hem, där hans fruar var skickliga pianister. Han kunde samla sina vänner till så kallade Beethovenaftnar. Strindberg lät sig inspireras av musik i sitt författarskap, där han som betydelsebärande element använde sig av musik komponerad av Beethoven, Bach, Mendelssohn, Chopin med flera.

Strindberg musicerade också själv, även om han aldrig blev speciellt duktig. Gitarren var det instrument han trakterade mest. Mindre känt är kanske att det finns en komposition bevarad av Strindberg – Forskarlens sång till skådespelet Kronbruden. Han skrev den för gitarr, och när brodern Axel gjorde ett pianoackompanjemang till den tyckte Strindberg att det lät väl ”gentilt”. Vid premiären av pjäsen i Stockholm 1907 sjöngs dock sången a cappella.

Forskarlens sång för röst och gitarr av August Strindberg

Forskarlens sång för röst och gitarr av August Strindberg. Manuskript i Axel Strindbergs arkiv, Musik- och teaterbiblioteket.

Förmodligen skrev Strindberg melodin redan 1892, under sin vistelse i Berlin. Texten ska ha tillkommit inför arbetet med pjäsen Kronbruden. Vi vet också att Strindberg i privata sammanhang kunde framföra sin visa till eget gitarrackompanjemang. Strindberg var högst autodidakt som kompositör, vilket märks i denna enkla visa. Samtidigt som det nog är just enkelheten och därigenom en tänkt folklighet som Strindberg eftersträvat med sin Forskarlens sång.

Stefan Bohman, chef för Strindbergsmuseet

Forskarlens sång på Musik- och teaterbiblioteket

Tre varianter av Forskarlens sång, för gitarr, harpa och piano, finns bevarade i Musik- och teaterbiblioteket. Det är arrangemang gjorda av Axel Strindberg och ingår i hans arkiv. Axel Strindberg (1845-1927) har tonsatt åtskilliga av broderns dikter och även skrivit skådespelsmusik, bland annat ett förspel till Kronbruden. Han var anställd som cellist vid olika teatrar och under åren 1887 till 1896 var han ledare för Dramatiska teaterns orkester.

Harriet Bosse som Kersti i Kronbruden 1906, Svenska Teatern i Helsingfors

Harriet Bosse som Kersti i Kronbruden 1906, Svenska Teatern i Helsingfors.
Ur Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Ture Rangström (1884-1947) skrev en opera baserad på Kronbruden 1915. Den fick sin svenska premiär på Kungliga teatern 1922 men delar av Rangströms musik hade använts som scenmusik på Dramatiska teatern redan 1918. Operan gjordes även som TV-produktion 1990.

Kronbruden på Dramaten, 1944. Hans Strååt och Gerd Hagman

Kronbruden på Dramaten, 1944. Hans Strååt och Gerd Hagman. Ur Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Mer om Strindbergs Forskarlens sång:

Manuset till Kronbruden finns att låna på biblioteket men går också att läsa i sin helhet på Dramawebben, där det även finns en artikel om pjäsens uppsättningshistoria.

Lyssna till  Marcus Jupither (baryton) som sjunger Forskarlens sång från Caprice-skivan Strindberg och musiken.

Läs om andra utvalda rariteter ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar på sidan Månadens raritet – arkiv.

August Strindberg med gitarr i Gersau, Schweiz

August Strindberg med gitarr i Gersau, Schweiz. Foto: August Strindberg. Nordiska museets arkiv.

Detta foto ingår i Nordiska museets pågående utställning STRINDBERG. Till skillnad från i målningarna avbildar Strindberg i fotografierna ständigt personer i sin närhet, inte minst sig själv. August Strindberg var en mångfacetterad person och i utställningen visas tre aspekter – författaren, målaren och fotografen. Besök utställningens webbplats.

Strindbergsåret 2012

Musik- och teaterbiblioteket kommer att på olika sätt uppmärksamma att det i år är 100 år sedan August Strindberg gick ur tiden. Vi kommer framför allt att fokusera på Strindberg som dramatiker, men även andra aspekter av hans konstnärskap kommer att lyftas fram. Vi planerar bland annat att göra ett specialnummer av vår elektroniska bulletin Dokumenterat helt ägnat åt Strindberg!

Ett projekt som initierades i höstas är digitaliseringen av de fyra originalmanuskript till Strindbergspjäserna Pelikanen, Påsk, Kaspers Fet-Tisdag och Folkungasagan som vi har i våra samlingar. Detta gjordes i samarbete med Dramawebben, som nu har publicerat manuskripten på sin webbplats http://www.dramawebben.se/. Här finns förutom Strindbergs egna handskrifter även tryck i faksimil och bearbetningsbara texter.

De fyra manuskripten donerades till dåvarande Drottningholms teatermuseum av hovjägmästaren Helge Ax:son Johnson 1941. I dåtidens press kunde man läsa att ”samtliga äro skrivna med Strindbergs ytterst prydliga och dekorativa handstil på förstklassigt Lessebopapper” och att ”manuset till Folkungasagan är det vackraste – man skulle tro, att det varit en medeltida munk, som under åratal suttit och präntat texten inom de gröna, röda, blå, violetta och terrakottafärgade ramar, som författaren ritat upp mitt på de stora kvartssidorna”

Manuskriptet till Kaspers Fet-Tisdag, ett av Strindbergs mindre spelade verk, tycks ha använts vid åtminstone en uppsättning. I manuskriptet finns fullt av regianvisningar och andra anteckningar.

En sida ur manuskriptet till Kaspers Fet-Tisdag

En sida ur manuskriptet till Kaspers Fet-Tisdag

Manuskriptet till Pelikanen är även det fullt av anteckningar och ändringar, många gjorda av Strindberg själv.

Titelsida från manuskriptet till Pelikanen

Titelsida från manuskriptet till Pelikanen

För den som närmare vill studera Strindbergsmanuskripten rekommenderas ett besök på Dramawebben. Där finns även massor av andra intressanta pjästexter!

Marianne Seid, arkivarie
Arkiv-, raritets- och dokumentationsavdelningen