Den 25–26 oktober 2016 samlades nordiska musiketnologer för att diskutera ämnets utveckling. En bakgrund till detta är att det nu är 30 år sedan musiketnologin som disciplin etablerades på allvar i Norden. 1985 höll International Council for Traditional Music (ICTM) sin världskongress i Stockholm och Helsingfors. Flera yngre skandinaviska musikforskare mötte där en rad av tidens ledande musiketnologer. Året därpå bjöd några av dem in den amerikanske forskaren Mark Slobin till en musiketnologisk Sverigeturné. Det var i samtalen med Slobin som de närvarande bestämde sig för att använda just ”musiketnologi” som benämning på sin forskning. Detta för att ge ämnet en tydligare och enhetligare profil – innan dess hade flera olika beteckningar använts; förutom musiketnologi, bl.a. musikantropologi och musiksociologi.
I början av 1990-talet fanns också ambitioner att göra musiketnologin till ett eget universitetsämne. Detta kom dock aldrig att ske men trots detta har antalet verksamma musiketnologer ständigt ökat. Ett direkt resultat av aktiviteterna för 30 år sedan var att det under början av 1990-talet kom ett stort antal avhandlingar inom ämnet. Sedan dess har den musiketnologiska forskningen i Norden varit livaktig och producerat avhandlingar, en mängd studier, flera tidskrifter, satsningar på utbildningar, kurslitteratur, radio och TV-program mm. I Norden talar vi idag också om ”dansetnologi” – ett ämne som utvecklats i nära kontakt med musiketnologin. Vid mötet i Uppsala medverkade även företrädare för dansämnet.
När man 30 år senare samlades för att reflektera över sitt eget ämne skedde det under den trefaldiga rubriken ” tillbakablickar, utsikter över samtiden, framtidsidéer”. Mötet hölls i Kungliga Gustav Adolfsakademiens lokaler i Uppsala och arrangerades av Akademien i samarbete med Svenskt visarkiv och Svenska kommittén av ICTM.
I inbjudan ombads talarna att: reflektera över åren som gått, blicka ut över samtiden och blicka framåt. Programmet samlade arton talare från Sverige, Danmark och Finland samt en stor publik av forskare, doktorander och andra intresserade.
I diskussionerna behandlades inte minst det faktum att vare sig musiketnologi eller dansetnologi är egna universitetsdiscipliner – i dag befinner sig dessa ämnens forskare och studenter främst inom musikvetenskap och etnologi. I Sverige har musiketnologin haft ett tydligt centrum utanför universiteten hos Svenskt visarkiv och tidigare hos Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet). Att ämnet inte har status som egen universitetsdisciplin har både för- och nackdelar. En uppenbar fördel som flera nämnde är att man ”inte kan lägga ner något som inte finns”! En uppenbar nackdel är naturligtvis att rekryteringen av studenter försvåras. Det finns ju idag ingen tydlig kanal in för den som vill bli just musiketnolog. En fördel med att Svenskt visarkiv kommit att fungera som en samlingspunkt för den musiketnologiska verksamheten i Sverige är att det hela tiden funnits en gemensam kontaktyta gentemot de internationella organisationerna ICTM, ESEM (European Seminar in Ethnomusicology) m.fl. vilket medfört att Sverige genom åren haft en stark position internationellt.
De har gått trettio år sedan de viktiga impulserna i slutet av 1980-talet. Och mötet i Uppsala var på sätt och vis ett bevis på att musik- och dansetnologin etablerats på allvar i Norden sedan dess – bara det att mötet samlade ett femtiotal presentatörer och åhörare är i sig en viktig skillnad.
Seminariebidragen kommer att publiceras i Kungl. Gustav Adolfsakademiens skriftserie under 2017.
Dan Lundberg