Musik- och teaterbiblioteket ber att få tillönska en God jul och ett Gott nytt år. Det gör vi genom att visa Carl Grabows vintriga dekorskiss till August Strindbergs Engelbrekt, och med några rader om samma drama.
Dekorskiss av Carl Grabow till Strindbergs Engelbrekt . Tillhör Musik- och teatermuseet.
3/12 1901 hade August Strindbergs Engelbrekt urpremiär på Svenska teatern i Stockholm. Pjäsen gjorde storartat fiasko och lades redan efter tre kvällar ner. Inte heller senare har väl dramat blivit någon större succé – vid de få tillfällen det överhuvudtaget har satts upp och spelats.
Den historiska personen Engelbrekt Engelbrektsson utsågs i början av 1430-talet till talesman för människorna i Bergslagen med syftet att inför kung Erik av Pommern framföra klagomål på fogdar och biskopar som man menade skodde sig och behandlade folket illa. När åtgärder uteblev övergick protesterna till det som kommit att kallas för Engelbrektsupproret och som så småningom medverkade till Kalmarunionens upplösning. 1435 utsågs Engelbrekt till rikshövitsman, och året därpå mördades han med en yxa i nacken av Måns Bengtsson Natt och Dag.
Strindberg skrev själv om rollen Engelbrekt att han ville ”hålla karaktären så högt och rent som Schiller gjort med sin Wilhelm Tell.” (”Ur några förord till historiska dramerna” i Öppna brev, Teater och Intima teatern, Stockholm, 1999) Det förefaller som om Strindberg tänkt sig en uppburen och idealistisk frihetshjälte med avsevärda heroiska drag, men han har också velat förse honom med mer mänskliga egenheter och svagheter. Tematiken med en upprorisk frihetsman var heller inte alldeles okontroversiell med tanke på de Norsk-Svenska förbindelserna som 1905 utmynnade i en upplöst union.
Ska man tro de samtida recensenterna lyckades Strindberg dåligt i sina uppsåt. Hjalmar Branting menade att Strindbergs Engelbrekt framstod som en veklig och svag drömmare som knappast skulle kunnat samla några män under sitt banér. Långt senare bekräftar Gunnar Ollén den karaktäristiken genom att om Strindberg lakoniskt konstatera att ”måla änglar var inte hans genre”. (Strindbergs dramatik, Sthlm, 1982)
Strindberg själv var ju emellertid inte alltid så förstående eller förlåtande till sin natur. I det redan nämnda förordet skriver han således:
När man om hösten mördade min Engelbrekt, synes man ha varit ledd av samma lumpna motiv som Måns Bengtsson, när han mördade sin. Jag har förlåtit illgärningen, men jag har inte glömt den. (Teater och Intima teatern, Stockholm, 1999)
