Sommarens raritet: Strindberg och Forskarlens sång

Ernst Josephson: Näcken. Nationalmuseum. Publicerad med tillstånd.

Ernst Josephsons Näcken, 1884. Nationalmuseum. Publicerad med tillstånd.

Musik betydde mycket för August Strindberg, livet igenom. Det musicerades flitigt i barndomshemmet, hans bror Axel blev professionell musiker. Strindberg umgicks med musik i alla sina hem, där hans fruar var skickliga pianister. Han kunde samla sina vänner till så kallade Beethovenaftnar. Strindberg lät sig inspireras av musik i sitt författarskap, där han som betydelsebärande element använde sig av musik komponerad av Beethoven, Bach, Mendelssohn, Chopin med flera.

Strindberg musicerade också själv, även om han aldrig blev speciellt duktig. Gitarren var det instrument han trakterade mest. Mindre känt är kanske att det finns en komposition bevarad av Strindberg – Forskarlens sång till skådespelet Kronbruden. Han skrev den för gitarr, och när brodern Axel gjorde ett pianoackompanjemang till den tyckte Strindberg att det lät väl ”gentilt”. Vid premiären av pjäsen i Stockholm 1907 sjöngs dock sången a cappella.

Forskarlens sång för röst och gitarr av August Strindberg

Forskarlens sång för röst och gitarr av August Strindberg. Manuskript i Axel Strindbergs arkiv, Musik- och teaterbiblioteket.

Förmodligen skrev Strindberg melodin redan 1892, under sin vistelse i Berlin. Texten ska ha tillkommit inför arbetet med pjäsen Kronbruden. Vi vet också att Strindberg i privata sammanhang kunde framföra sin visa till eget gitarrackompanjemang. Strindberg var högst autodidakt som kompositör, vilket märks i denna enkla visa. Samtidigt som det nog är just enkelheten och därigenom en tänkt folklighet som Strindberg eftersträvat med sin Forskarlens sång.

Stefan Bohman, chef för Strindbergsmuseet

Forskarlens sång på Musik- och teaterbiblioteket

Tre varianter av Forskarlens sång, för gitarr, harpa och piano, finns bevarade i Musik- och teaterbiblioteket. Det är arrangemang gjorda av Axel Strindberg och ingår i hans arkiv. Axel Strindberg (1845-1927) har tonsatt åtskilliga av broderns dikter och även skrivit skådespelsmusik, bland annat ett förspel till Kronbruden. Han var anställd som cellist vid olika teatrar och under åren 1887 till 1896 var han ledare för Dramatiska teaterns orkester.

Harriet Bosse som Kersti i Kronbruden 1906, Svenska Teatern i Helsingfors

Harriet Bosse som Kersti i Kronbruden 1906, Svenska Teatern i Helsingfors.
Ur Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Ture Rangström (1884-1947) skrev en opera baserad på Kronbruden 1915. Den fick sin svenska premiär på Kungliga teatern 1922 men delar av Rangströms musik hade använts som scenmusik på Dramatiska teatern redan 1918. Operan gjordes även som TV-produktion 1990.

Kronbruden på Dramaten, 1944. Hans Strååt och Gerd Hagman

Kronbruden på Dramaten, 1944. Hans Strååt och Gerd Hagman. Ur Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Mer om Strindbergs Forskarlens sång:

Manuset till Kronbruden finns att låna på biblioteket men går också att läsa i sin helhet på Dramawebben, där det även finns en artikel om pjäsens uppsättningshistoria.

Lyssna till  Marcus Jupither (baryton) som sjunger Forskarlens sång från Caprice-skivan Strindberg och musiken.

Läs om andra utvalda rariteter ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar på sidan Månadens raritet – arkiv.

August Strindberg med gitarr i Gersau, Schweiz

August Strindberg med gitarr i Gersau, Schweiz. Foto: August Strindberg. Nordiska museets arkiv.

Detta foto ingår i Nordiska museets pågående utställning STRINDBERG. Till skillnad från i målningarna avbildar Strindberg i fotografierna ständigt personer i sin närhet, inte minst sig själv. August Strindberg var en mångfacetterad person och i utställningen visas tre aspekter – författaren, målaren och fotografen. Besök utställningens webbplats.

Meg Westergren 80 år

Häromveckan fyllde skådespelerskan Meg Westergren 80 år. Vi uppmärksammar detta med en liten utställning bestående av diverse rollfoton och föreställningsbilder från olika uppsättningar som hon har medverkat i under sin karriär. Utställningen kan beskådas i en av montrarna som finns i bibliotekets expedition. Bilderna spänner över en hel tidsepok – från Ostrovskijs En skojares dagbok som gavs på Lilla Teatern i Stockholm 1957 fram till Ernst Thompsons Sista sommaren som sattes upp på Stockholms stadsteater så sent som 2010.

Bild på skådespelare i Garden party

Garden party (Alan Ayckbourn) Vasateatern 17/1 1969
regi: Stig Olin scenografi: Nisse Skoog
Gunn Wållgren (Sheila), Sven Lindberg (Greg), Gunnar Björnstrand (Philip) & Meg Westergren (Shibyl Cane)

En smula extra speciell kanske Silverbröllop (Michael Clatyton-Hutton) från 1958 kan sägas vara. Där var hela familjen inblandad: Meg Westergren spelade Diane Marlowe; hennes mamma, Inga Tidblad, gjorde rollen som Lady Marlowe; Simon Marlowe gjordes av hennes bror, Clas-Håkan Westergren. Och Sir Robert Marlowe spelades av hennes far, Håkan Westergren, som även stod för översättningen av pjäsen.

Women’s theatrical memoirs

I dagarna har Musikliv i balans pågått, en jämställdhetskonferens inom ramen för Jämställdhetsprojektet som bedrivs inom Statens musikverk.

Kanske kan det därför vara ett lämpligt tillfälle att puffa för en del av bibliotekets nyss inkomna böcker. Det engelska bokförlaget Pickering & Chatto har sammanställt en faksimilutgåva i 10 band av kända, engelska 17-1800-talsskådespelerskors memoarer eller biografier. Bland dem som är  representerade finns exempelvis Leah Sumbel (mer känd som Mary Wells), Sarah Siddons m.fl.

Bild på Sophia Baddeley

Sophia Baddeley som Jeanne d’Arc.

I The Memoirs of Mrs Sophia Baddeley berättar Elisabeth Steele om hur hon reste till London för att där bo ihop med Sophia Baddeley i West Ends mer fashionabla kvarter. Steele var barndomskamrat med Baddeley och ger ganska ingående och intima beskrivningar över det liv som en firad skådespelerska på den tiden kunde leva och väjer inte för ämnen som missbruk, kvinnomisshandel och sexuellt utnyttjande. Det går också att finna bittra och arga undertoner av kritik riktad mot den storstadssocietet som de båda befann sig i utkanterna av och av dess sätt att fungera.

Liknande tematik går att hitta i Memoirs of the Life of Mrs Sumbel. Leah Sumbel skriver där själv om sitt liv och om sin tillvaro på Londons teaterscener. Även hon utsattes för hustrumisshandel; hon blev också orättfärdigt omhändertagen, anklagad för psykisk sjukdom och galenskap; och av sin familj gjordes hon arvslös till följd av insisterandet på att fullfölja sitt teaterintresse och arbeta som skådespelerska. Sannolikt var memoarerna ett sätt för henne att försöka bättra på sitt eftermäle, men kanske också ett sätt att i efterhand försöka få kontroll över det oförsonliga liv som beledsagat henne.

Stockholms internationella seriefestival 2012

Stockholms internationella seriefestival hette tidigare [spx] – Small press expo, men med det allt större internationella inslaget ter sig namnbytet högst naturligt.

Festivalen äger rum i helgen (fredag-söndag 26-29 april) och arrangeras av Serieteket. Anledningen till att vi uppmärksammar festivalen i denna blogg är förstås att årets teman är musik och Strindberg. De deltagande serieskaparna presenteras närmare på Serietekets blogg.

Vad händer då med marknadsdelen, där serieskolor, fanzin och förlag bjöd ut sina alster? Jo, den finns kvar, fortfarande under namnet [spx], och är som vanligt ett utmärkt tillfälle att träffa favoritartister och köpa alldeles för mycket serier.

Rapport från en praoelev: Nothavet på Torsgatan

Man kan bli lite förbluffad när man kliver in i den klart upplysta salen på Torsgatan 19. Det står ett tio-tal bokhyllor uppradade prydligt efter varandra. Men är det här verkligen vad ett av Europas största musikbibliotek har att erbjuda?

Efter att ha frågat en av de trevliga och välvilliga bibliotekarierna får man reda på att nästan allt material, närmare bestämt

  • 50 000 böcker om musik
  • 70 000 böcker om teater
  • 380 000 noter
  • 6 000 kompletta orkesterverk
  • 40 000 pjäsmanuskript

ligger i kapslar nere i magasinet. Som praktikant får man spendera många roliga timmar där nere för att sortera in och ut böcker och noter.För att hålla reda på allt material har man utarbetat ett väldigt effektivt och invecklat system. En del av systemet är att man beställer noter och böcker på bibliotekets hemsida som tas upp till expeditionen vid vissa klockslag. Som praoelev får man lära sig hur allt är strukturerat (även om det tar en stund). När man sedan fått klart för sig hur det fungerar blir man mycket förundrad över människans livliga fantasi och lösningsförmåga.

Att jobba på biblioteket

Bild på Lousie

Louise i bokbinderiet

På biblioteket jobbar ca 25 människor, var och en med sina arbetssysslor. En del registrerar böcker och noter, andra sorterar in och ut noter och böcker i magasinen och de ytterligare andra binder noter. Det betyder att man ”slår in” noterna i papper så att de ska hålla längre. ”Det är ett riktigt pillerjobb” säger bokbindaren Louise Nordström.

Som praoelev får man gå runt och kika lite på hur alla jobbar. Min handledare Kerstin Carpvik, som är bibliotekarie och lånechef, berättar lite extra om vad man gör som just bibliotekarie. Hon säger att man har många olika arbetsuppgifter. Till exempel kan man arbeta i låneexpeditionen, hjälpa folk att hitta och låna böcker och noter. Man får också katalogisera och lägga in material i databasen så att det blir sökbart.

Vad är det bästa med arbetet?

Kerstin tycker att det bästa är möjligheten att dels få träffa människor uppe i låneexpeditionen och dels få göra de lite avskilda sakerna när man håller på att katalogisera. ”Då sitter man för sig själv och gör någonting. Så att just den här blandningen, kombinationen av det hela tycker jag är bra” säger Kerstin.

Finns det något du ogillar med att arbeta som bibliotekarie?

”Jag är inte så praktiskt lagd. Skylta och sånt, det tycker jag är lite jobbigt för jag är inte bra på det.”

Kerstin var noga med att påpeka att detta inte är ett vanligt bibliotekariejobb som man kan tro. Man arbetar inte som bibliotekarier brukar göra på vanliga bibliotek där man ska kunna svara på frågor om musik ena dagen och träslöjd den andra. Här har man specialiserat sig inom just musik och teater.

Arbetsmiljön

Lokalerna man befinner sig i när man jobbar på biblioteket har stora fönster så ljuset bara strömmar in. Därför känner man sig inte så trött när man står bakom lånedisken och pillrar med papperna om fjärrlån.  Ljudnivån är självklart låg så man blir inte alls trött i öronen efter en hel arbetsdag.

Bild på Laura i magasinet

En dag i magasinet

I ”stallet” känner man att luften är svalare och att det råder ett annat klimat än i de övriga rummen. Här förvaras alla de gamla noterna, tidsskrifterna och anteckningarna som en gång tillhört kända personer som t.ex. Jenny Lind. Tyvärr är Jennys originalbrev så sköra att man inte brukar plocka fram materialet. Men nyare papper som t.ex. Alice Tegnérs gamla handskrivna noter fick jag se med egna ögon.

Ganska okänt bland unga

Olyckligt nog känner många unga inte till Musik- och teaterbiblioteket. Och de som gör det kanske tror att det bara finns noter till operor. Det är lika osant som att månen är gjord av ost. På biblioteket kan man låna manuskript till en mängd olika teater-föreställningar, man kan låna allt från ”Hits 2011” till ”14 dalvisor”. Biblioteket har även börjat med att beställa barnböcker.

Och det underbara är att alla får låna! Om du bor i Malmö kan du fjärrbeställa ditt lån vilket betyder att boken skickas till Malmö och du får låna noten eller boken på närmsta bibliotek. Det är helt enkelt bara att välja och vraka.

Biblioteket har fått en uppgift av regeringen att informera unga om sin existens. Men hur når man ut? Det är frågor som man brottas med på biblioteket.

Varför just här?

Säkert undrar ni varför jag valde just den här praktikplatsen. Jo, jag älskar att sjunga och vad är då bättre än att praktisera på en plats som är översvämmad av musik i olika former?

Ni undrar säkert också om den här praktikplatsen verkligen bara är dans på rosor. Nja, visserligen får man utföra lite dataarbeten som får en att känna att tiden går långsammare, men det är bara bagateller! I det stora hela var det väldigt roligt och givande att praoa på Musik- och Teaterbiblioteket!

Reporter: Laura del Sol Oróstica

7/3-12

 

Women’s project

1978 grundade Julia Miles Women’s project i New York för att stödja och utveckla teater och dramatik skriven och uppförd av kvinnor. I hjärtat av verksamheten finns The lab. Detta är en kostnadsfri, tvåårig form av utbildning/workshop/projekt som riktar sig till kvinnliga dramatiker, regissörer och producenter. De får där möjlighet att driva projekt och genomföra uppsättningar samtidigt som de befinner sig i en kreativ miljö där samverkan, gemenskap och prövande av nya idéer uppmuntras.

Bild på bokomslag till Out of time and place 1Sedan starten har Women’s project satt upp över 600 föreställningar, och man har publicerat tio antologier med dramatik skriven av kvinnor.

De två senaste av dessa finns nu tillgängliga på biblioteket – Out of time & place vol.1 samt vol.2. Bland annat innehåller de pjäser av Crystal Skillman, Bekah Brunnstetter, en monolog av Alexis Clements och av flera andra.

Omöjligheter, nödvändigheter – om Béla Bartóks Blåskäggs borg

Bild på Judit och Blåskägg

Paulina Pfeiffer som Judit och Terje Stensvold som Blåskägg. – Fotograf: Marcus Gårdner.

På Kungliga Operan ges för tillfället Béla Bartóks Blåskäggs borg i regi av Mathias Clason. Librettot är skrivet av Bartóks ungerske landsman Béla Bálazs – numera mest känd som en tidig, betydande filmteoretiker. Redan 1910 publicerades Blåskäggs borg som en fristående pjäs i teatertidskriften Színjáték, och Bálazs dedicerar då sitt arbete till Bartók och till vännen Zoltán Kodály. Starka influenser är det symbolistiska dramat, och främst den belgiske dramatikern Maurice Maeterlincks verk. Ett år senare börjar Bartók sätta musik till texten, och operan står färdig i slutet av 1911. Likväl ska det dröja ända till 1918 innan urpremiären sker på Operan i Budapest.

En originalitet som utmärker Bartóks opera är att den inleds av en talad prolog – bardens prolog – och ungefär halvvägs in i denna sägs ungefärligen: ’Söker du skådeplatsen? Ja, var utspelar sig detta? På utsidan? På insidan?’ Denna psykologiskt – för att inte säga djuppsykologiskt – färgade fråga ger i viss mening ramarna för operans tematik. Genom åren har freudianska och psykoanalytiskt inspirerade uppsättningar inte varit ovanligt förekommande.

Bild på Judit och Blåskägg

Paulina Pfeiffer som Judit och Terje Stensvold som Blåskägg. – Fotograf: Marcus Gårdner.

Operans intrig behandlar Blåskägg och hans nyblivna hustru Judit som anländer till Blåskäggs borg för att nu leva där i kärlek och harmoni. I borgen finns emellertid sju stycken låsta dörrar och det dröjer inte länge innan Judit börjar ansätta Blåskägg kring dessa – någonting skaver inom henne vid anblicken av dem, eller kanske ännu hellre: någonting skaver vid tanken på vad som finns på andra sidan, vad som döljer sig bakom dessa mörka och så igenstängda dörrar. Till slut förmår hon Blåskägg att ge henne den första nyckeln, och hon låser upp, öppnar på vid gavel och låter luften strömma in. Men det är fasor och obegripligheter som gömmer sig. På golvet flyter blod, ur själva stenen rinner tårar. Att detta är glimtar ur Blåskäggs eget själsliv antyds som sagt redan i prologen men också på flera andra ställen i texten: ”borgen gråter”, ”väggarna blöder”. Borgen är således Blåskägg, precis som Blåskägg är borgen.

En viktig aspekt i operans dynamik är att Blåskägg aldrig nekar Judit det hon ber om. När hon pressar och rasar för att förmå honom att överlämna nycklarna till resterande dörrar, så nekar han aldrig; han tvekar, ber henne förbarma sig och framförallt: ber henne att tänka på deras kärlek, att låta denna besatthet tyna bort för att istället fokusera på det befintliga – deras tillvaro tillsammans. Men när hon ändå insisterar, så ger han med sig; när hon ändå befaller honom, så lyder han. Och detta upprepas gång efter annan. I min ögon är också denna dimension faktiskt den mest intressanta; just denna dimension överskuggar faktiskt all djuppsykologisk förståelse eller tolkning.

Bild på Judit

Paulina Pfeiffer som Judit. – Fotograf: Marcus Gårdner.

Judit kan inte, har inte förmågan, att låta nöja sig; inga stenar – i detta fallet dörrarna – får lämnas oomkullvälta, utan hon kräver förklaringar, kräver att allt ska grävas fram och undersökas i klaraste dagsljus. Kort sagt: hon kräver kunskap. Hon vill veta allt om Blåskägg, och måste förstå honom i grunden och på djupet. Hon kan helt enkelt inte stå ut med att han undanhåller områden eller sfärer av sig själv från henne; områden och sfärer som ligger så djupt gömda inom honom att han knappt själv anar dem – åtminstone tycks han själv inte vilja kännas vid dem, ännu mindre kunna redogöra för. Kvar återstår det kraftlösa, hjälplösa motståndet när Judit kommer för nära – ett motstånd som när allt kommer kring är ganska enkelt för henne att bryta ned och ta sig förbi. Katastrofen är oundviklig när Judit till slut öppnar den sjunde och sista dörren, och bakom den upptäcker Blåskäggs tre tidigare hustrur – där vistas de för alltid inspärrade utan möjlighet till eget liv.

I Clasons uppsättning skiljer sig emellertid inscensättningen av slutet ganska radikalt från originalet. Hos Bálazs och Bartók resignerar Judit omedelbart vid insikten om den sjunde dörrens fördolda hemligheter, och Blåskägg ikläder henne en mantel och krona som förberedelse för det passiva livet som hans fjärde undangömda hustru. Clason, däremot, låter Judit närma sig Blåskägg bakifrån för att utdraget och långsamt sticka ner honom med ett svärd. Förvisso fullbordas tragedin i båda fallen, men det blir en väsentlig skillnad i värdering av tematiken och av de mekanismer som styr Blåskägg och Judit.

Musikforskaren Carl S. Leafstedt gör i en bok kopplingar till den österrikiske dramatikern och författaren Friedrich Hebbels teorier kring dramatik. Bland annat redogör han för Hebbels begrepp ”tragisk skuld”. Han skriver:

”The tragedy of existence lies in the facts that strong individuals are incompatible with the sense of general world balance and that the more they assert their individuality, the more force the universe applies to restore the balance.” (s.47)

Den ”tragiska skulden” uppstår med andra ord när någon sig själv ovetandes ruckar på och hotar tillvarons fundamentala balans och därför måste betala priset för detta. Hebbels formulerar detta som ’nödvändigheten’ – Nothwendigkeit. När Judit fullbordar sig själv och sitt väsen genom att avkräva Blåskägg nyckel efter nyckel sätter hon sig följaktligen upp mot nödvändigheten – eller mot universums naturlagar om man så vill – vilket till slut måste leda till den tragiska upplösningen. Hon går inte under, men krossas som individ under tyngden av världsalltets vilja till utjämning och balans – det vill säga: hon inordnas i den rådande och bestående ordningen, och kan inte göra mycket för att undvika detta.

Bild på Judit och Blåskägg

Paulina Pfeiffer som Judit och Terje Stensvold som Blåskägg. – Fotograf: Marcus Gårdner.

Förstådd på så vis ger Blåskäggs borg uttryck för en ganska magnifik hopplöshet. Ty vad gör den individ vars högsta önskan går på tvärs med vad nödvändigheten påbjuder? Hur kan man leva i en värld vars själva struktur inte tillåter att ens väsen får blomma ut och fullföljas? Eller mer precist: hur gör man en nödvändighet onödig?

När Martin Luther en gång avkrävdes ett svar angående varför han hävdade att Jakobs-brevet var apokryfiskt och inte hade rätt att ingå i Bibeln lär han ha svarat: Sic volo, sic jubeo – sit pro ratione voluntas! [Så vill jag, så bestämmer jag – må viljan råda över förnuftet!] På samma sätt är det kanske ändå något liknande som kan anas i Clasons och Stockholmsoperans uppsättning: en vilja till revolt; en pirrande önskan att motsätta sig den rationella nödvändigheten som jämnar ut och tvingar till resignation och uppgivenhet. Att låta Judit sticka kniven i Blåskägg är vare sig logiskt eller följdenligt givet operans kontext, handling och libretto. Men det är en protest mot det föregivet omöjliga. Det antyder en ovilja att tillerkänna nödvändigheten dess allomfattande makt; varslar om en ovilja att acceptera nödvändigheten som den instans som har rätt att formulera tillvarons lagar.