Ett brev betyder så mycket…

Postat den 2 april, 2013 av Musik- och teaterbiblioteket

1994 började man i Danmark att ge ut en utgåva till såväl praktiskt som vetenskapligt bruk av tonsättaren Carl Nielsens (1865-1931) verk. Projektet avslutades 2009 och därmed var för första gången Nielsens samlade produktion tillgänglig för såväl musiklivet som musikforskningen.[1]

Men Nielsen var mycket mera än bara kompositör. Han var violinist och inte minst dirigent – både i Danmark och i utlandet. Under åren 1918 till -22 vistades han ofta i Göteborg, där han dirigerade orkesterföreningen. Han besökte också Konsertföreningen i Stockholm.

Nielsen var även författare[2] och, inte minst, en mycket flitig brevskrivare. Breven utgör en viktig källa inte bara för historien om Nielsens liv, utan också för studiet av hans verk. De berättar inte enbart om Nielsens verksamhet, utan ger även ett kulturhistoriskt panorama över hans samtid.

Efter ett inledande möte i Köpenhamn 2001 – finansierat av Herbert Blomstedt – kunde arbetet med den vetenskapliga brevutgåvan påbörjas 2002. Arbetet, som totalt omfattar 12 band, kommer att avslutas 2014. Projektet Carl Nielsen brevudgave är förlagt till Det kgl. bibliotek i Köpenhamn, men finansieras helt av fondmedel.

Brev från Carl Nielsen till Edvin Kallstenius, 1917.

Totalt 12 500 brev har registrerats och kopierats; av dessa är 3 500 skrivna av tonsättaren själv.[3] De flesta av dessa brev finns naturligtvis i Danmark, men utanför Danmark har Stockholm – och då Musik- och teaterbiblioteket – den största samlingen med brev från Carl Nielsen.

Nielsen hade nära och jämnåriga vänner i Sverige, i första hand Bror Beckman och Vilhelm Stenhammar, men även Julius Rabe och Gunnar Jeanson. I Musik- och teaterbibliotekets samlingar är det i först och främst korrespondensen med Bror Beckman som finns bevarad, men här finns också brev till Tor Mann, Ture Rangström och Julius Rabe. Några brev finns också från Nielsens hustru, bildhuggaren Anne Marie Carl-Nielsen och dottern Irmelin.

Bror Beckman (1866-1929) var tonsättare och hade olika anställningar innan han 1910 blev direktör för musikkonservatoriet i Stockholm. Han blev ledamot av Musikaliska akademien 1904 och fick professors titel 1911. Beckmans arkiv med hans kompositioner och brev finns deponerade i bibliotekets samlingar.

Nielsens brev till Beckman är 123 till antalet och sträcker sig i tid från 1892 till 1924. Man kan dock från brev bevarade i Danmark se att korrespondensen fortsatte ända fram till Beckmans död 1929. Beckman och Nielsen är nära vänner och skriver om stort och smått. Nielsen skriver om Beckmans kompositioner (som han i ett brev från 1892 säger är bättre än Stenhammars), 1914 tackar han Beckman för ”Anmeldelsen af min Sonate og dine gode og opmuntrende Ord”, 1917 skriver Nielsen ”at det er dejligt at du er min Broder og jeg er din”. Men breven handlar naturligtvis också om musik och arbete, i Danmark, Sverige och andra länder.

Brev från Carl Nielsen till Tor Mann, 1927.

Denna utomordentliga brevutgåva är alltså inte enbart av nytta som källa för dansk musikhistoria, utan är också av stor vikt för svenska musikforskare. Nielsen hade ett stort inflytande på sina svenska tonsättarkolleger och var även genom sin dirigentgärning av betydelse för svenskt musikliv.

/Veslemöy Heintz

[1] Läs mera om utgåvan här.

[2] En sökning på Carl Nielsen som ämnesord i Libris ger 87 träffar, bl a hans egna böcker och artiklar i nyutgåvor, samt biografier, studier av hans verk m.m.

[3] Nielsens egna brev och arkiv finns i Det kgl. bibliotek i Köpenhamn. Läs mera om brevutgåvan i förordet till första bandet.

Mars månads raritet

Postat den 13 mars, 2013 av Musik- och teaterbiblioteket

Våren är kommen…

Med dessa ord börjar en sångmarsch komponerad av E.J. Arrhén von Kapfelman (1790–1947). Texten är skriven av C.F. Dahlgren och verket är allmänt känt som ”Vårsång på Valborgsmässoafton”. Det är nog det enda verk av Arrhén som fortfarande framförs i någon större utsträckning.

Eric Jacob Arrhén von Kapfelman var ursprungligen utbildad jurist och arbetade som statstjänsteman innan han 1824 fick tjänsten som director musices vid krigsakademin på Karlberg. Han utbildade sig så småningom till musikdirektör och blev 1841 medlem av Musikaliska akademien. Som flitig tonsättare som skrev både skådespelsmusik, kyrkomusik och en större symfoni, uppskattades han i första hand för sina solosånger och då kanske främst för sina manskvartetter.

Prästen och skalden Carl Fredric Dahlgren (1791–1844) skrev ett stort antal verk på både vers och prosa. Han var med och bildade Bellmanska sällskapet 1824 och hade redan, i Bellmans anda, 1819–1820 gett ut Mollbergs epistlar, blandade texter på vers och prosa. Ur denna samling hämtade Arrhén texten till ytterligare en vårsång kallad Gökpolska (!), tonsatt för harpa eller piano med waldhorn (efter behag). Texten är som följer:

Hej! ha! Våren fröjdar alla:
Hej! ha! De sin vän den kalla.
Mången sorg han dränker,
ger så vackra skänker.
Oh! Oh! Jag dock måste gråta.
Oh! Oh! Ej hans gåfvor båta mig, ty när hans glans är röjd,
Flygtar bort från mig all fröjd.
Kom! Kom! Vackra gosse, åter!
Hej! Ha! Jag ej mer då gråter:
skall blott le och dansa,
Raska gossen kransa, Fallall!
Inga tårar gjuta, Trallall!
Dubbelt öm dig sluta,
När du återvändt i hamn, i min trogna kärleks famn.

I bibliotekets samling finns denna sång i stentryck av C. Müller. Exakt när den gavs ut vet vi inte, men det måste ha varit i början av 1820-talet. Noter utgivna som stentryck, eller litografi, var då en relativt ny företeelse i Sverige. Krigsrådet (och kronprinsens musiklärare) Olof Åhlström hade genom ett ”privilegium exclusivum” haft ensamrätt på tryckning av noter mellan 1788 och 1818. Han hade fortfarande ensamrätt på notgravyr efter 1818 (fram till 1823), men den nya litografitekniken var däremot fri. Tekniken uppfanns av tysken Alois Senefelder i slutet av 1700-talet, och var till skillnad från gravyr, relativt billig. Noterna ritades med litografisk krita eller tusch direkt på en kalksten, stenen fuktades och tryckfärgen valsades på varefter stenen torkades av. Färgen stannade kvar i den feta krita- eller tuschbilden och stenen lades i en hand- eller maskinpress där bladen trycktes.

Det första litografiska tryckeriet i Sverige innehades av Friedrich Ludwig Fehr och Johan Carl Müller, som kallats till Stockholm av Carl Johan 1818. Fehr lämnade Stockholm redan 1819 och Müller drev ensam firman vidare under sitt namn. Ett flertal nya litografiska tryckerier etablerades under 1820-talet, många sysslade huvudsakligen med nottryck, medan andra också tryckte illustrationsmaterial och kartor. [1]

Men tillbaka till vårt tryck, Arrhéns och Dahlgrens vårsång. Bokhandlaren Fabian Holmgrén utgav 1823 Euterpe, Musikaliska tidskrift, som var Sveriges första musiktidskrift. Tanken var att den skulle utkomma varje månad, men det blev endast ett nummer i oktober. Det innehöll recensioner och en musikbilaga, och av intresse för oss, en förteckning över ett 100-tal musikalier, utgivna under de närmast föregående åren. I den listan finns Våren fröjdar alla med och därav kan vi dra slutsatsen att den trycktes någon gång mellan 1820 och 1823 och är ett exempel på ett tidigt nottryck från det första litografiska nottryckeriet i Sverige.[2]

/Veslemöy Heintz

Litteratur: Wiberg, Albert, Den svenska musikhandelns historia.

[1] Ytterligare en metod att trycka noter med lösa typer hade utvecklats av förlaget Breitkopf i Tyskland. Flera bokförlag/boktryckare skaffade sig uppsättningar av dessa notstilar för att vid behov kunna trycka noter.

[2] Äldre nottryck har nästan aldrig ett tryckår angivet. Orsaken till detta var rent kommersiell; man var orolig för att musiken skulle betraktas som ”omodern” och därför inte längre säljas.

Laura Netzels klippbok

Postat den 1 februari, 2013 av Musik- och teaterbiblioteket

Musik- och teaterbiblioteket har i dagarna avslutat ett samarbetsprojekt med Kungl. Musikaliska akademien, Kvinnliga tonsättare i Sverige : bevarande och tillgängliggörande av ett kulturarv. En förteckning över verk av kvinnliga tonsättare i Musik- och teaterbibliotekets samlingar har sammanställts av Johanna Grut och som finns att tillgå på bibliotekets webbplats. Förteckningen innehåller verk av 75 kvinnor. Här finns alla genrer representerade: populärmusik, barnsånger, romanser, körsånger, kammarmusik och verk för orkester.

Laura Netzel (ur Svensk musiktidning, 1897, s. 88)

En av de tonsättare som finns representerad med många verk, både i tryck och i handskrift, är Laura Netzel (1839–1927). Förutom en stor del av hennes produktion har biblioteket även ett minnesalbum och en klippbok i sina samlingar.

Netzel var utbildad pianist, men hade även studerat sång för Julius Günther och var en av Wilhelm Heintzes elever i komposition. Hon var känd som kompositör under pseudonymen Lago (även N.Lago). Hennes verk utgavs inte bara i Sverige utan även i Tyskland och Frankrike. Bland hennes kompositioner finns körverk, kantater, kammarmusik och musik för orkester, bland annat en pianokonsert.

Hennes minnesalbum innehåller korta hälsningar, små musikstycken och några små konstverk bl.a. en gouache av August Malmström (1829–1901). Här finns hälsningar från hennes lärare i Paris, den kände organisten Charles-Marie Widor, från operasångerskan Pauline Viardot, violinisten Wilma Neruda och de svenska tonsättarna Adolf Fredrik Lindblad och Ivar Hallström.

August Malmströms bild i minnesboken.

Laura Netzels klippbok innehåller recensioner av konserter där hennes verk har framförts, och av konserter där hon själv framförde egna verk. Klippen är från perioden 1891 till 1911; huvudsakligen är de tagna från franska tidningar och tidskrifter, men det finns även klipp från tyska, spanska, engelska och rumänska tidningar. Under åren 1891–1906 arrangerade Netzel så kallade folkkonserter i Stockholm Dessa finns omtalade bland annat i ett klipp från The Musical Courier (New York), 1905. I ett av de sista klippen i samlingen skriver den franska musikforskaren Eugène Borrel om de svårigheter Netzel har mött (réparties d’une façon trop inégale et souvent injuste) och att en man skulle ha fått ett helt annat bemötande än vad hon fick.

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Januari månads raritet

Postat den 7 januari, 2013 av Musik- och teaterbiblioteket

Januari

Gott nytt år!
Kläppan tungt i klockan slår:
”Nu är nyår inne”!
Tack du kära gamla år
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne.

Så börjar texten om Januari i Elsa Beskows bok Årets saga. Den innehåller en dikt för varje av årets månader, samt verserna Månaderna, Timmarna och Dagarna i veckan. Boken som publicerades första gången i 1927, avslutas med en sång om Jesusbarnets födelsedag. Tolv år senare, 1939, kom boken ut i en ny utgåva med melodier av Alice Tegnér. Årets saga var det sista av vännerna Elsa Beskows och Alice Tegnérs många samarbetsprojekt. Det började redan på 1890-talet då Elsa Beskow ritade omslaget till flera av Alice Tegnérs små nothäften. Av alla sångböcker som de två gav ut tillsammans är nog Mors lilla Olle från 1903 den mest kända.

Alice Tegnér (1864-1943), den svenska barnvisans ”urmoder”, föddes i Karlshamn i ett musikaliskt och lekfullt hem. Av ekonomiska skäl fick hon inte söka till Musikaliska akademien, musikbanan ansågs var alltför osäker, utan hon började som 16-åring på Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Men liksom under barndomsåren i Karlshamn fortsatte hon även under seminarietiden att spela och komponera. Hon tog lektioner i pianospel för Herman Berens, Lennart Lundberg och Ludvig Normann. 1885 gifte sig Alice med Jacob Tégner och några år senare flyttade familjen till Djursholm där Alice blev organist och musiklärare. 1892 kom det första häftet av totalt nio med titeln Sjung med oss, Mamma! Det var i Djursholm hon lärde känna Elsa Beskow som skulle bli en av hennes bästa vänner.

Alice Tegnér skrev inte bara barnvisor, utan även romanser, körverk och kantater och instrumentalmusik. Hennes barnvisor gavs ut på flera språk, inte endast i de nordiska grannländerna, utan även i Tyskland och England.

I Musik- och teaterbiblioteket finns autograferna till alla månadssångerna som ingår i Årets saga. Denna autograf ingår i Alice Tegnérs samling (Gåva från Lennart Reimers)

I Musik- och teaterbiblioteket finns tre samlingar med autografer, manuskript och tryck efter Alice Tégner: Alice Tegnérs samling (Gåva från Torsten Tegnér), Alice Tegnérs samling (Gåva från Lennart Reimers) och Lennart Reimers arkiv. Även Kungl. biblioteket har en samling med autografer, manuskript och annat material efter Alice Tegnér. Vissa av hennes originalkompositioner finns kvar i privat ägo.

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Läs mer om Alice Tegnér

Bäckström, Ann-Sofi, Barnvisans kvinnliga pionjärer : en kollektivbiografisk studie ur ett genusperspektiv om en grupp kvinnor som författade, illustrerade och komponerade barnvisesamlingar 1885–1922. – Luleå : Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap, 2006. – 36 s.

Palmborg, Stina, Alice Tegnér. – Stockholm : Natur och kultur, 1945. – 283 s.

Reimers, Lennart, Alice Tegnérs barnvisor. – Bromma : Edition Reimers, cop. 1983. – 333 s.

Månadens raritet: Julstjärnan – ”en jättesuccès hos det yngsta Stockholm”

Postat den 30 november, 2012 av Musik- och teaterbiblioteket

Affisch från premiären av Julstjärnan.

Sagospelet Reisen til Julestjernen av den norske författaren Sverre Brandt med musik av Johan Halvorsen hade urpremiär på Nationaltheatret i Oslo julen 1924. Oscarsteaterns direktör Albert Ranft importerade raskt det populära stycket och gav regissören Nils Johannisson i uppdrag att översätta och regissera pjäsen. Julstjärnan fick sin svenska premiär på Oscarsteaterns scen den 18 december 1925.

Sida ur manuskriptet till Julstjärnan.

Fina recensioner

Premiären av Julstjärnan uppmärksammades i såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter.

Klipp ur Dagens Nyheter 19/12 1925.

Enligt Svenska Dagbladet var det ”jubel och applåder i massor på Oscarsteatern då teatern inför en i det närmaste fulltalig och övervägande ungdomlig publik presenterade sitt jul- och barnprogram. Stycket är verkligen skrivet för barn; det är redigt och klart komponerat, spänningen hålles upp ända in i sluttablån, och dess grundidé är både originell och välfunnen. Det är älskvärt moraliserande, men pekpinnen är inte störande”.

Fängslande karaktärer

Elsa Wallin som Prinsessan och Axel Ringvall som Jultomten. Klicka på bilden för att se en större version.

Emma Meissner som Stina och Wilhelm Julinder som Olle. Klicka på bilden för att se en större version.

Adolf Niska som Häxan, klipp ur Scenen 1916. Klicka på bilden för att se en större version.

Teatern hade ”kostat på stycket både i fråga om skådespelarkrafter och utstyrsel”. Jultomten spelades av den populära skådespelaren Axel Ringvall och Elsa Wallin var ”söt och näpen” som prinsessan.

Stort intryck gjorde operettstjärnan Adolf Niska ”som uppenbarade sig som häxa med en strålande ruggig mask och förställd stämma”.

Emma Meissner som Stina (som i manuskriptet beskrivs som stor och tjock) och Wilhelm Julinder som Olle (skinntorr och mager) stod för det komiska inslaget.

Baletterna spelade stor roll

Dockbaletten i Julstjärnan. Klicka på bilden för att se en större version.

I föreställningen medverkade förutom ett antal av teaterns skådespelare även kör, balett och ett trettiotal barn. Den kände dansören Axel Witzansky stod för koreografin. Svenska Dagbladet skriver att ”baletterna spelade denna gång en mycket stor roll. Den stora sluttablån hos jultomten med en massa barn som uppträdde som dockor tog även de vuxna med storm och den skulle gjort sig i vilken utstyrselrevy som helst. Allt som allt var det en gedigen succés. Stycket kommer nog att uppleva många föreställningar under julen”.

Julstjärnan gavs på Oscarsteatern hela 31 gånger under vintern 1925/26. Trots att pjäsen blev mycket uppskattad tycks den sedan dess inte ha spelats särskilt ofta i Sverige.

Marianne Seid
Musik- och teaterbiblioteket

Kort om det norska originalet Reisen til Julestjernen – en norsk institution

Efter premiären på Nationaltheatret 1924 har pjäsen spelats otaliga gånger i Norge. I år ges den på Forum Scene i Bergen (under devisen ”Ingen Jul uten Julestjernen”). Pjäsen har också filmatiserats; den första versionen från 1976 har under många jular varit ett stående inslag på norsk TV. Alldeles nyligen, i november 2012, hade den senaste filmatiseringen premiär på norska biografer.

Läs & Lyssna

Manuset finns i bibliotekets samlingar. Det hittas via vår digitaliserade katalog för teaterlitteratur.

Sonjas sang till Julestjernen finns på YouTube, och noterna finns att ladda ner på norska Nasjonalbiblioteket.

Albert Lindströms koralbok

Postat den 31 oktober, 2012 av Musik- och teaterbiblioteket

– med hymnologisk kommentar av Fredrik Sandberg

Första upplagans framsida. Andra upplagans framsida ser i princip likadan ut. Klicka på bilden för att se en större version.

I påfallande kontrast till merparten av svenska tryckta koralböckers modesta yttre är Albert Lindströms Svenska psalmboken med koraler från 1899 ett typografiskt praktverk på över tusen sidor, med stora illustrationer, rikliga kommentarer och bilagor, allt sammanhållet av påkostade klädda träband med guld och silverreliefer.

Brudmessan ur bihanget Stycken ur nya svenska mässan, som endast finns i andra upplagan.

Ur bihanget Stycken ur nya svenska mässan, som endast finns i andra upplagan. Klicka på bilden för att se en större version.

Verket gavs första gången ut 1892 i en upplaga med guldsnitt och titelsida i färgtryck om 10 000 exemplar. Innehållsmässigt skiljer andra upplagan sig från den första endast genom ett utvidgat bihang. Utgåvorna har inom och utom landet endast bevarats i ett mindre antal exemplar. Vilken intressegrupp kunde det 1880 grundade stockholmsförlaget Fröléen & Co. föreställa sig när de lät publicera denna märkliga volym?

Albert Lindström (1853–1935) var musiker, publicist, pedagog och tonsättare. Han var organist i Klara kyrka, Stockholm, under större delen av sitt verksamma liv, men hade även goda kontakter med inflytelserika personer inom helt andra fromhetsinriktningar än Svenska kyrkans. Han efterlämnade en rik produktion av musik och musiklitteratur, främst inom den kyrkliga sfären och inom flera av de under hans livstid framväxande frikyrkosamfunden.

Det är egentligen missvisande att benämna denna volym som endast koralbok, då den innehåller följande huvuddelar:

Hela Haeffners koralbok (den från och med 1819 allmänt använda), med satserna transponerade till ”en efter det allmännaste röstomfånget lämpad tonhöjd”. Psalmerna är infogade i kategorier efter textens tematik, samt försedda med meterklass, register och Kungl. Musikaliska akademiens så kallade ”minimitabell” från 1844 (vilken utesluter ett stort antal melodier och omdirigerar dessa texter till andra i koralboken förekommande melodier).
En av J.O. Wallins många psalmer som ingår i temaavdelningen ”Kristligt sinne och förhållande med afseende på särskilda personer m.m.” Denna ”hälsopsalm” vore kanske något för nutidens frisksportare! Klicka på bilden för att se en större version.

Hymnologisk kommentar av Fredrik Sandberg, inklusive ett stort antal stuckna porträtt och biografiska uppgifter rörande psalmförfattare (bland dessa Luther, Olaus Petri, Haquin Spegel, J. O.Wallin och E.G. Geijer). Sandberg försvarar ståndpunkten att Gustaf II Adolf är textförfattare till ”Förfäras ej, du lilla hop”. Förutom psalmdiktare tecknas även J.C.F. Haeffners biografi. Många av Sandbergs anteckningar ger en intressant inblick i sin tids varierande teologiska och litterära ståndpunkter. Om Frans Michaël Franzén kan man exempelvis läsa att han stod ”såsom en annan Melanchthon troget vid Wallins sida”, om Kolmodins psalmer att dessa ”utmärka sig alla för en from och mild ton, hvarigenom de […] med förkärlek omfattades af folket och länge bibehöllo sig i fattigmans boningar”, samt om Christopher Dahl att ”man trodde sig höra en profet, som invigd i högre verldars hemligheter, sänkte rösten för att tala med jordens okunniga barn, nedlät sig till deras begrepp, antog deras vanliga uttryck och sakbilder, men inlade deruti så mycket de kunde följa af den höga mening, i hvilken han sjelf fattade och översåg tingen”. Porträtten och Sandbergs kommentarer följer inte sidnumreringen utan har bundits i separata lägg.
Exempel på ett av bokens många stuckna porträtt. Per Olof Nyström (1764-1830), överkommissarie vid flottan, skrev även poesi och är representerad med två psalmer i denna psalmbok. Enligt en av hans biografer visade hans poetiska sinnelag sig även i hans ämbetsmannaprosa och kunde göra en annars tråkig text behagfull och läsbar. Klicka på bilden för att se en större version.

Evangeliebok, det vill säga två årgångar av de evangelie- och episteltexter som läses under högmässa och aftonsång under alla årets söndagar. Förutom dessa finns här även angivna predikotexter samt bönetexter för både gudstjänsten och hemmet.

Musik till den Svenska mässan i hög och låg sättning

”Öfversigt af äldre tiders andliga musik och musikaliska instrument” och ”Kortfattad vägledning i musikens första grunder”, två översiktliga texter, antingen av Lindström själv eller kompilerade från befintlig litteratur.

”Kyrkosånger och s.k. rytmiska koraler”, ett mycket intressant avsnitt där Lindström upptar många av de texter och melodier som kom att ingå i senare svenska koralböcker: ”O du härliga, O du saliga”, ”Vad ljus över griften” och Voglers ”Hosianna”, men även sånger som Beethovens ”I himlar! Sjungen den eviges ära” som idag knappast skulle anses lämpade för församlingssång. Intressant nog upptar Lindström, vars far var amatörorganist i Bethlehemskyrkan (Evangeliska fosterlandsstiftelsens kyrka ungefär vid platsen för de nuvarande hötorgsskraporna i Stockholm), en hel del sånger från den pietistiska så kallade brödraförsamlingen (Herrnhutismen), till exempel ”Lova Gud i himmelshöjd” till den melodi som den nu har i 1986 års psalmbok, samt texter och melodier av tonsättarna Per Ulrik Stenhammar och Abraham Mankell, bägge pietister och vid denna tidpunkt långt ifrån självklara i en koralbok för Svenska kyrkan.

Musik till ”Nya svenska messan”, som komplement till den antagna mässmusiken.

En tänkbar användarkrets för denna praktutgåva är de relativt välbeställda familjer med visst intresse för texter och melodier från de frikyrkosångböcker i vilka Albert Lindström tidigare medverkat. Tillägget av ”Kyrkosånger” kan också ha fyllt ett behov även inom Svenska kyrkans mittfåra, och publicerade helt vid sidan av koralboken torde de inte utgjort något problem i detta avseende.

Utgåvan saknar förord, men Lindström menar i titeln att koralsatserna förutom transponering är ”för sång, äfven i stämmor, och orgel eller piano genomsedde” – alltså verkar privat fromhet i hemmets vrå vara den miljö där boken troligtvis funnit användning. Helt klart är att den inte är något man sätter på orgelns notställ – en trekilosklump i upprätt format (22 x 28 cm) med illustrationer, kommentarer och böneförslag, är närmast vad som numera skulle kallas en ”coffee table publication”, eller en vacker familje- och släktbok för välbeställda hem att plocka fram efter gudstjänsten på söndagarna.

Mattias Lundberg, Raritetsbibliotekarie vid Musik- och teaterbiblioteket, för närvarande forskarassistent vid Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Lästips:

Anders Dillmar: ”Dödshugget mot vår nationella tonkonst” : Hæffnertidens koralreform i historisk, etnohymnologisk och musikteologisk belysning

Harald Göransson: Koral och andlig visa i Sverige

Månadens raritet oktober 2012 – ”Svenska folkmusikens historia” av Carl Erik Södling

Postat den 8 oktober, 2012 av Musik- och teaterbiblioteket

Svenska Folk-Musikens Historia, dess uppkomst, utbildning och spridning. Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 Musik-Illustrationer. af C. E. Södling Förf. till ”Tonlogi”, ”Nytt System att lära piano spelning” m.fl.

Del av titelsidan till Södlings ”Svenska folkmusikens historia”.

Carl Erik Södling (1819–1884) tillhör de mer märkliga gestalterna inom svenskt musikliv och musikforskning under 1800-talet. Efter hans bortgång sammanfattade Svensk Musiktidning (1 maj 1884) Södlings värv på följande sätt:

”Södling var ett original, en mångfrestare, ett slags abbé Vogler* i miniatyr, utan dennes geni, men med samma ifriga reformeringsbegär på de mest olika områden. Än skriver han en ny pianometod, än en ny koralbehandling, än en ny skrif-läsemetod, än en ny teori om nordiska folktonen. Eggande och intressant är en sådan verksamhet alltid, varaktig kanske icke. Längst bestående blifva törhända hans förtjenster om våra folkvisor, af hvilka han lär efterlemnat två samlingar, ’Gullharpa’ och ’Silfverharpa’.”

*Läs mer om Georg Joseph Vogler på Wikipedia

Prognosen i nekrologen har visat sig vara riktig, det är främst inom folkmusikkretsar som Södlings namn är känt i dag. En del av de visor och låtar han upptecknade har fått vidare spridning genom att de tagits upp av dagens spelmän och vissångerskor. Lyssna på några av dem här. Vissa känner också till att Södling torgförde en speciell teori kring den svenska folkmusikens kulturhistoriska betydelse – nämligen att i stort sett all högre musikkultur i Europa och Sydamerika kunde härledas från våra trakter!

Denna teori utvecklas närmare i månadens raritet ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar: Södlings manuskript Svenska folkmusikens historia, dess uppkomst, utbildning och spridning. Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 musikillustrationer (Handskrift 337). Manuskriptet vars förord är daterat 1882 omfattar omkring 170 sidor. Nästan alla avbildningar av musikinstrument som titeln utlovar finns bevarade, däremot inte musikbilagan. Dessbättre finns en stor del av Södlings musikuppteckningar bevarade i hans samlingar i Folkmusikkommissionens arkiv, idag i Svenskt visarkiv. Denna samling är sedan tidigare digitaliserad och tillgänglig via webben.

Södling var verksam som musik-, gymnastik- och teckningslärare i Västervik under största delen av sitt arbetsliv – läs mer om honom på Wikipedia. Som vetenskapsman betraktade sig Södling som musikarkeolog, den förste i Sverige. Utifrån jämförande studier av musik och musikinstrument från forntid och medeltid samt folkmusik från Asien, Europa och Sydamerika menade han att det låg i öppen dager att den svenska folkmusiken stod högt i utvecklingen. Under den gotiska folkvandringstiden och senare under vikingatiden hade musikkulturerna i övriga Europa och Sydamerika mottagit avgörande impulser ifrån norr: bland annat flerstämmighet, notskrift och fiolen!

Carl Erik Södling hade ett stort intresse och uppskattning för musik och musikinstrument från andra delar av världen. Han gör också ofta utvikningar med lokal anknytning. Här handlar det om en panflöjt som en sjökapten Fallenius i Västervik ägde och spelade på.

Södling fann, föga förvånande, inte allmänt gehör för sina alltför vidlyftiga slutsatser. Från 1870-talet och framåt gjorde han utan framgång återkommande uppvaktningar hos Kungl. Musikaliska Akademien, i vilken han var invald som associé men inte ledamot, för att få den att ställa sig bakom en utgivning. I Musik- och teaterbiblioteket finns även ett liknande, tidigare manuskript av Södling bevarat, Svenska folkmusikens historia och kulturhistoriska betydelse (Handskrift 93:1).

Nyckelharpan var ett instrument som intresserade Södling mycket, bland annat på grund av att han inte stött på den någon annanstans än i Sverige. Södling tar ofta ett ganska sentida exempel, samtida med honom själv eller något äldre, och låter det få illustrera forntida förhållanden – en mycket tveksam metod. Denna nyckelharpa finns idag i Musik- och teatermuseet.

Carl Erik Södlings Svenska folkmusikens historia är intressant ur flera aspekter. Det är ett tidsdokument över en delvis urspårad nationalistisk, storvulen musikforskning, samtidigt som manuskriptet innehåller många intressanta och värdefulla uppgifter om instrument, spelmän och vissångare i Sverige. Arbetet i sin helhet har digitaliserats och kommer att ges ut i en digital utgåva med kommentarer. Detta projekt ingår i Svenskt visarkivs mer omfattande forskningsprojekt kring de ideologier som styrt uppbyggnaden av Statens musikverks samlingar. Forskningsprojektet ”Mixa eller maxa” pågår 2011–2014 med stöd från Statens kulturråd. Förhoppningen är att Svenska folkmusikens historia i sin helhet kommer att vara tillgänglig innan utgången av 2012.

Mathias Boström
Forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

Månadens raritet – september 2012 Senaste teaternytt från 1780-talets Paris

Postat den 5 september, 2012 av Musik- och teaterbiblioteket

I biblioteket har vi en stor samling med fransk teaterteoretisk och historisk litteratur som härrör sig från den store skådespelaren Nils Personne (1856-1928) som var en av Kungliga dramatiska teaterns främsta karaktärsskådespelare. Han debuterade år 1876 och stannade på Dramaten ända till sin död. Han var även en framstående lärare i klassisk skådespelarteknik, och förvaltade den franska skolan som vi fick till Stockholm med Monvels franska trupp 1781-1792. Dessutom ägnade han mycket tid åt teaterhistoriska studier – vilket resulterade i hans 8-bandsverk Svenska Teatern som kom ut 1913-1927.

I de äldre delarna av hans samling ingår Levacher de Charnois Costumes et annales des grands théâtres de Paris, en figures colorées, accompagnés de notices intéressantes et curieuses [Kostymer och krönikor över Paris större teatrar, med färglagda plancher, beledsagade med intressanta notiser och kuriosa]. Detta var ursprungligen en veckotidning som gavs ut 1786–89 och i biblioteket finns de samlade i 8 helfranska band.

Jean-Charles Levacher de Charnois (1750–1792) gav ut olika teatertidningar från 1777 och fram till sin död. I de första tre årgångarna, band 1–6, presenteras ett urval skådespelare, sångare och dansartister som var verksamma i Paris under andra hälften av 1700-talet. Alla artisterna presenteras med ett handkolorerat rollporträtt och en kortare text om deras karriär och viktigare roller. Detta är just den franska skola som Monvel lärde ut till den nystartade Dramatens unga ensemble.

Det var Gustav III:s dröm att skapa en svensk nationalteater med skådespelare i fransk stil, men som spelade på svenska. Först tillvande han publiken att höra svenska från scenen genom att sätta upp storslagna operor sjungna på svenska. Sen kallade han hit Monvel och hans franska trupp för att lära aktörerna den rätta tekniken. Monvel levde mellan 1745 och 1812 och var en av sin samtids stora aktörer. Själv tröttnade han på oss svenskar och återvände till Paris redan 1787.

I den sista årgången, band 7–8, riktas intresset mer till teaterkostymen i sig. De åtta banden ger alltså inte bara en fascinerande bild av skådespelarkonsten i Paris utan också teaterkostymens snabba utveckling under 1780-talets slut.

Raoul Barbe-Bleu (dvs Riddar Blåskägg). Opéra-comique av Grétry som hade premiär på Théâtre Italien i Paris 1789. Den mottogs med jubel, men Levacher de Charnois ansåg kostymerna med sin blandning av antikt, modernt, exotiskt och nationellt under alll kritik. Istället borde dräkten återspegla rollfigurens bakgrund och sociala status, som här ovan.

Le Kain.
Henri-Louis Le Kain ansågs som den störste franske aktören som verkade vid Comédie-Française från sin debut 1751 till sin död 1778. Här i titelrollen i Voltaires tragedi Mahomet. Han var bland de första som hävdade att kostymen skulle karaktäriseras av rollen och hans tid, och inte bara vara tjusig i största allmänhet.

Mlle Dumesnil
Marie-Françoise Marchand, kallad Dumesnil (1713-1803) var jämte Mlle Clairon den franska scenens största tragedienne. Hon strävade efter en jämvikt mellan teknik och sant uttryck, och var den första som rörde sig naturalistiskt, ja till och med sprang på scenen. Här som Athalie.

Mlle Dumesnil som Iocaste ur Voltaires tragedi Odipus.

Guimard.
Marie-Madeleine Guimard (1743-1816) hörde till de främsta dansöserna som medverkade i många av Noverres baletter i Paris. Här som Mélide som ängsligt söker sin älskade Daphnis i Gardel den äldres Le Navigateur.

Tre typexempel på hur man kunde framställa olika passioner på scenen:

Smärta

Nonchalans

Skenhelighet, som till exempel Tartuffe

Egyptisk konung.
Exempel på hur Levacher de Charnois förespråkade en mer autentisk teaterkostym. Efter den antika dräkten intresserade han sig för det mer exotiska, både geografiskt och i tiden.

/Magnus Blomkvist, teaterbibliotekarie vid Musik- och teaterbiblioteket

Mer om teaterkostymens historia på biblioteket

I onlinekatalogen finns 57 böcker om teaterkostymer.

Titta på fina kostymer i operafilmerna i Naxos Video Library.

Fler teaterböcker i vår digitaliserade kortkatalog för teaterlitteratur.

Läs om andra utvalda rariteter ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar på sidan Månadens raritet – arkiv.

Sommarens raritet: Strindberg och Forskarlens sång

Postat den 13 juni, 2012 av Musik- och teaterbiblioteket

Ernst Josephson: Näcken. Nationalmuseum. Publicerad med tillstånd.

Ernst Josephsons Näcken, 1884. Nationalmuseum. Publicerad med tillstånd.

Musik betydde mycket för August Strindberg, livet igenom. Det musicerades flitigt i barndomshemmet, hans bror Axel blev professionell musiker. Strindberg umgicks med musik i alla sina hem, där hans fruar var skickliga pianister. Han kunde samla sina vänner till så kallade Beethovenaftnar. Strindberg lät sig inspireras av musik i sitt författarskap, där han som betydelsebärande element använde sig av musik komponerad av Beethoven, Bach, Mendelssohn, Chopin med flera.

Strindberg musicerade också själv, även om han aldrig blev speciellt duktig. Gitarren var det instrument han trakterade mest. Mindre känt är kanske att det finns en komposition bevarad av Strindberg – Forskarlens sång till skådespelet Kronbruden. Han skrev den för gitarr, och när brodern Axel gjorde ett pianoackompanjemang till den tyckte Strindberg att det lät väl ”gentilt”. Vid premiären av pjäsen i Stockholm 1907 sjöngs dock sången a cappella.

Forskarlens sång för röst och gitarr av August Strindberg. Manuskript i Axel Strindbergs arkiv, Musik- och teaterbiblioteket.

Förmodligen skrev Strindberg melodin redan 1892, under sin vistelse i Berlin. Texten ska ha tillkommit inför arbetet med pjäsen Kronbruden. Vi vet också att Strindberg i privata sammanhang kunde framföra sin visa till eget gitarrackompanjemang. Strindberg var högst autodidakt som kompositör, vilket märks i denna enkla visa. Samtidigt som det nog är just enkelheten och därigenom en tänkt folklighet som Strindberg eftersträvat med sin Forskarlens sång.

Stefan Bohman, chef för Strindbergsmuseet

Forskarlens sång på Musik- och teaterbiblioteket

Tre varianter av Forskarlens sång, för gitarr, harpa och piano, finns bevarade i Musik- och teaterbiblioteket. Det är arrangemang gjorda av Axel Strindberg och ingår i hans arkiv. Axel Strindberg (1845-1927) har tonsatt åtskilliga av broderns dikter och även skrivit skådespelsmusik, bland annat ett förspel till Kronbruden. Han var anställd som cellist vid olika teatrar och under åren 1887 till 1896 var han ledare för Dramatiska teaterns orkester.

Harriet Bosse som Kersti i Kronbruden 1906, Svenska Teatern i Helsingfors.
Ur Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Ture Rangström (1884-1947) skrev en opera baserad på Kronbruden 1915. Den fick sin svenska premiär på Kungliga teatern 1922 men delar av Rangströms musik hade använts som scenmusik på Dramatiska teatern redan 1918. Operan gjordes även som TV-produktion 1990.

Kronbruden på Dramaten, 1944. Hans Strååt och Gerd Hagman. Ur Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Mer om Strindbergs Forskarlens sång:

Manuset till Kronbruden finns att låna på biblioteket men går också att läsa i sin helhet på Dramawebben, där det även finns en artikel om pjäsens uppsättningshistoria.

Lyssna till Marcus Jupither (baryton) som sjunger Forskarlens sång från Caprice-skivan Strindberg och musiken.