Min döda mammas röst finns inspelad på ett ljudband som finns på biblioteket. Jag kommer om natten och söker efter min mammas röst. Kanske minns jag inte hur den låter?
Från Highgate cemetery. Foto: Lena Nettelbladt
Inför Allhelgonahelgen 1—3/11, helgen då vi tänker på våra döda, passar det bra att inbjuda till att komma och lyssna på Alex Reynolds ljudkonstverk som finns i bibliotekets lokaler. Kom och ta på dig hörlurar och följ med på 10 minuters sökande efter mammas röst. Tobias Danielsson, bibliotekarie vid Musik- och teaterbiblioteket, berättar hur det var att vara med om tillblivelsen av ljudkonstverket:
Vi – ett konstverk
När Kerstin frågade mig om jag ville vara med i ett ljudkonstverk svarade jag bara ja utan någon större eftertanke. Kan väl vara kul, tänkte jag i några sekunder för att strax därpå återuppta räknandet av orkesterstämmor till Franz von Suppés ”Lätta kavalleriet”. Några veckor senare kom Kerstin återigen förbi mitt rum och hojtade: Nu börjar det! Öh, vad då, svarade jag svävande, skoningslöst uppväckt ur min katalogiseringskoma. Ja, ljudkonstverket du vet. Vi ska ju alla samlas uppe i Arenan (sammanträdesrummet) och få träffa konstnären, ropade hon och följde med mig i den illröda hissen upp till femte våningen där vårt bibliotek befinner sig.
Ljud från biblioteket
Konstnären ja – det var Alex*. En ung tjej från Spanien – eller var det England? – som verkade alldeles begeistrad över vår arbetsplats. Hon förklarade hur hon ville använda objekt och ljud från detta, vårt biblioteksrum, fyllt av så mycket musik, och därtill använda våra röster. Vi fick en text att titta över och som vi senare skulle spela in i EMS studio. Som första uppgift fick vi välja ut varsitt favoritobjekt – eller plats – från vår älskade låneexpedition. Vi valde alla ut våra artefakter och Alex verkade lika genuint intresserad av Vivaldis Ryom-förteckning som barnhörnan eller en feltryckt sovjetisk faksimil. Faktum var att vi alla blev överväldigade av hennes intresse för oss som yrkesmänniskor och hennes ödmjuka inställning kändes både ovant varm och ja, – otidsenlig.
Hålla kvar minnet av en älskad som gått förlorad
Några veckor senare hade vi våra ”recording sessions” på EMS – elektronmusikstudion. Det var första gången för mig. Jag hade läst texten högt för mig själv några gånger, både på svenska och engelska i bästa Jarl Kulle-manér men väl i glasburen förvandlades min röst av stundens allvar och lät snarare som en vallflickas. Jag blev dock lugnt lotsad genom texten av Alex och hennes ljudkollega och ju mer jag läste, desto mer greps jag av innehållet: En person, i något slags skepnad, kommer regelbundet in på biblioteket för att leta reda på sin mammas röst. Han/hon kämpar desperat för att hålla kvar minnet av en älskad som gått förlorad och möter till slut sig själv. Mina nerver och högtravande läsningsteknik gav snart vika för den helhet som utgjordes av texten och min egen röst. Så lämnade jag efter några timmar EMS, svettig och glad, märkbart uppfylld av en inre ro.
Elisabet, Lena, Tobias, Kerstin, Besa, Rikard, Anki
Hur skulle då detta konstverk se ut, eller låta? Det hade vi ingen aning om förrän vi på vernissagedagen fick konstverket demonstrerat av Alex. Den nyfödde skapelsen gavs namnet Elisabet, Lena, Tobias, Kerstin, Besa, Rikard, Anki. För varje person finns det en inspelning som tillsammans med en regissörs instruktioner och Alex ljud- och musikstycken utgör en helhet. Det slutgiltiga resultatet förbluffade oss alla. Genast ville vi lyssna på varandras inläsningar för att uppleva konstverket i alla dess skepnader. Att lyssna på sin egen inläsning känns dock inte så fruktbart; detta är ju ett kollektivt konstverk berättad med våra röster, var och en drabbande på sitt unika sätt och som bygger på att det finns en relation till en annan människa. Vi känner oss stolta över att vara en del av ett konstverk och bjuder härmed in dig till Musik- och Teaterbiblioteket för att uppleva oss. Tack Alex, för din skapelse!
Besa Spahiu, Ann-Christine Olsson, Kerstin Carpvik, Alex Reynolds, Lena Nettelbladt, Elisabet Andersson, Tobias Danielsson. Saknas på bilden gör Rikard Larsson. Foto: Marina Demina
*Alex Reynolds heter vår konstnär och hon har både spanska och brittiska rötter.
Text: Tobias Danielsson, även publicerad i Musikbiblioteksnytt 2013:3 http://www.smbf.nu/dok/mbn/mbn_2013_02.pdf