Del av titelsidan till Södlings ”Svenska folkmusikens historia”.
Carl Erik Södling (1819–1884) tillhör de mer märkliga gestalterna inom svenskt musikliv och musikforskning under 1800-talet. Efter hans bortgång sammanfattade Svensk Musiktidning (1 maj 1884) Södlings värv på följande sätt:
”Södling var ett original, en mångfrestare, ett slags abbé Vogler* i miniatyr, utan dennes geni, men med samma ifriga reformeringsbegär på de mest olika områden. Än skriver han en ny pianometod, än en ny koralbehandling, än en ny skrif-läsemetod, än en ny teori om nordiska folktonen. Eggande och intressant är en sådan verksamhet alltid, varaktig kanske icke. Längst bestående blifva törhända hans förtjenster om våra folkvisor, af hvilka han lär efterlemnat två samlingar, ’Gullharpa’ och ’Silfverharpa’.”
*Läs mer om Georg Joseph Vogler på Wikipedia
Prognosen i nekrologen har visat sig vara riktig, det är främst inom folkmusikkretsar som Södlings namn är känt i dag. En del av de visor och låtar han upptecknade har fått vidare spridning genom att de tagits upp av dagens spelmän och vissångerskor. Lyssna på några av dem här. Vissa känner också till att Södling torgförde en speciell teori kring den svenska folkmusikens kulturhistoriska betydelse – nämligen att i stort sett all högre musikkultur i Europa och Sydamerika kunde härledas från våra trakter!
Denna teori utvecklas närmare i månadens raritet ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar: Södlings manuskript Svenska folkmusikens historia, dess uppkomst, utbildning och spridning. Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 musikillustrationer (Handskrift 337). Manuskriptet vars förord är daterat 1882 omfattar omkring 170 sidor. Nästan alla avbildningar av musikinstrument som titeln utlovar finns bevarade, däremot inte musikbilagan. Dessbättre finns en stor del av Södlings musikuppteckningar bevarade i hans samlingar i Folkmusikkommissionens arkiv, idag i Svenskt visarkiv. Denna samling är sedan tidigare digitaliserad och tillgänglig via webben.
Södling var verksam som musik-, gymnastik- och teckningslärare i Västervik under största delen av sitt arbetsliv – läs mer om honom på Wikipedia. Som vetenskapsman betraktade sig Södling som musikarkeolog, den förste i Sverige. Utifrån jämförande studier av musik och musikinstrument från forntid och medeltid samt folkmusik från Asien, Europa och Sydamerika menade han att det låg i öppen dager att den svenska folkmusiken stod högt i utvecklingen. Under den gotiska folkvandringstiden och senare under vikingatiden hade musikkulturerna i övriga Europa och Sydamerika mottagit avgörande impulser ifrån norr: bland annat flerstämmighet, notskrift och fiolen!
Carl Erik Södling hade ett stort intresse och uppskattning för musik och musikinstrument från andra delar av världen. Han gör också ofta utvikningar med lokal anknytning. Här handlar det om en panflöjt som en sjökapten Fallenius i Västervik ägde och spelade på.
Södling fann, föga förvånande, inte allmänt gehör för sina alltför vidlyftiga slutsatser. Från 1870-talet och framåt gjorde han utan framgång återkommande uppvaktningar hos Kungl. Musikaliska Akademien, i vilken han var invald som associé men inte ledamot, för att få den att ställa sig bakom en utgivning. I Musik- och teaterbiblioteket finns även ett liknande, tidigare manuskript av Södling bevarat, Svenska folkmusikens historia och kulturhistoriska betydelse (Handskrift 93:1).
Nyckelharpan var ett instrument som intresserade Södling mycket, bland annat på grund av att han inte stött på den någon annanstans än i Sverige. Södling tar ofta ett ganska sentida exempel, samtida med honom själv eller något äldre, och låter det få illustrera forntida förhållanden – en mycket tveksam metod. Denna nyckelharpa finns idag i Musik- och teatermuseet.
Carl Erik Södlings Svenska folkmusikens historia är intressant ur flera aspekter. Det är ett tidsdokument över en delvis urspårad nationalistisk, storvulen musikforskning, samtidigt som manuskriptet innehåller många intressanta och värdefulla uppgifter om instrument, spelmän och vissångare i Sverige. Arbetet i sin helhet har digitaliserats och kommer att ges ut i en digital utgåva med kommentarer. Detta projekt ingår i Svenskt visarkivs mer omfattande forskningsprojekt kring de ideologier som styrt uppbyggnaden av Statens musikverks samlingar. Forskningsprojektet ”Mixa eller maxa” pågår 2011–2014 med stöd från Statens kulturråd. Förhoppningen är att Svenska folkmusikens historia i sin helhet kommer att vara tillgänglig innan utgången av 2012.
Mathias Boström
Forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv
