Följande text är den andra i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.
Myten om Orfeus och Eurydike
Grekiska myter har varit ett ständigt återkommande tema inom konsten. Allt från statyer till rockoperor har baserats på gamla myter, med både stor och liten variation från den ursprungliga myten. En av de mer välkända myterna är den om Orfeus och Eurydike, vilkas olyckliga öde har behandlats åtskilliga gånger inom både konst och populärkultur. Orfeus ska enligt myten ha spelat så vackert på sin lyra att både människa och natur stannade upp för att lyssna. När hans äkta maka Eurydike dör efter att ha blivit biten av en orm vandrar Orfeus runt i dödsriket och spelar för att få utlopp för sin sorg. Till slut lyckas han charma dödsrikets härskare Hades, som lovar att göra Eurydike till den hittills enda människan som fått återvända från de döda. Men det ska ske på ett villkor: på vägen när de gemensamt återvänder till den vanliga världen får han inte se på eller tala med henne. Givetvis vänder sig Orfeus om, och förlorar därmed sin andra hälft för evigt.
Orphée ramenant Eurydice des enfers. – Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)
1762 sattes myten upp som opera på Burgtheater i Wien av Christoph Willibald Gluck. Detta var inte första gången myten figurerade i operavärlden, men det är den mest kända och även den första så kallade reformoperan där fokus inte längre låg på sångprestationer som i opera serian, utan mer på det dramatiska uttrycket. Den musikaliska höjdpunkten sker, enligt undertecknad, i och med framförandet av den kända och omåttligt vackra arian J’ai perdu mon Eurydice. Operans libretto skiljer sig från originalmyten och då främst på slutet. Publiken ansågs inte redo för ett så sorgligt slut vilket resulterade i att slutet korrigerades till ett lyckligt sådant.
Orfeus och Eurydike i samtiden
Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor
Ett modernt exempel där samma myt använts som inspiration, dock inte med ett lyckligt slut, finns på den kanadensiska indieorkestern Arcade Fires senaste album Reflektor. Albumomslaget pryds av den franske skulptörens Auguste Rodins tolkning av myten i vad som ser ut att vara ett ödsligt rymdlandskap. Musikaliskt har gruppen dels inspirerats av haitisk folkmusik men även av dansant disco i och med samarbetet med James Murphy (tidigare frontman i LCD Soundsystem vilka spelade discoinfluerad punk). Två spår är direkt döpta efter myten, Awful Sound (Oh Eurydice) och It’s Never Over (Oh Orpheus), och båda har ett textmaterial som indirekt behandlar den tragiska berättelsen. Textvideon till det fantastiska spåret Afterlife har en mer visuell koppling till myten i och med dess användande av klipp från en brasiliansk film som även den är baserad på myten, Orfeu Negro från 1959. Videon har med tiden vuxit och blivit en av mina absoluta favoriter – ett perfekt exempel på hur gammalt material går att göra hippt och modernt.
För mig är det fascinerande hur samma berättelse kan ligga till grund för så många olika typer av verk. Olycklig kärlek är ett universellt ämne som alltid kommer att vara aktuellt att behandla för konsten. Att så många olika konstnärer influerats och tolkat myten påvisar bara hur bra den är, att den trots sin ålder kan omtolkas till en popskiva. Det ska bli ett nöje att se hur samma myt kan komma att omtolkas i andra sammanhang i framtiden, oavsett om det blir som experimentell ljudkonst eller kanske som kortfilm.
/Filip Hiltmann
Länkar: