Statens musikverk inrymmer flera institutioner – förutom Musik- och teaterbiblioteket exempelvis också Svenskt visarkiv, och att, likt mig, arbeta som forskare och arkivarie på detta sistnämnda ställe har sina sidor.  Att ha egna intressen i material som man hanterar är oftast en fördel; besökare kan till exempel räkna med engagerad och initierad hjälp. Men man ska inte blunda för risken att egna latenta lidelser kan flamma upp och leda till handlingar och beteenden fjärran gängse bild av den sakliga och samlade statsanställda tjänstekvinnan. För närvarande har jag visserligen förmånen att ha en del forskning i tjänsten (i projektet Utanförskapets röster, finansierat av Kulturrådet) men inom ramen för löpande verksamhet är mer djupgående bekantskap oftast bara en längtan, ibland med karaktär av olycklig kärlek, till olika intressanta ämnen. Men ibland kan man faktiskt bli attackerad av ett ämne och inte kunna värja sig. Tid eller inte, det finns väl kvällar, nätter och semestrar i så fall. Fritid, privatliv och mental vardagsnärvaro får kanske maka lite på sig. Man har fått vittring på en Större, Oerhört Intressant Sak och när denna blinda grävinstinkt väl är väckt är det tyvärr farväl till sunt förnuft, måttfullhet och omdöme. Låt mig anförtro er ett exempel ur verkligheten.

För ett par år sedan skulle jag skriva en liten artikel till Visarkivets populärvetenskapliga tidskrift Noterat. Tanken var att berätta om ett skillingtryck från 1860 som i både visa och prosaberättelse rapporterar om mordet på en svensk sjökapten på Svarta havet. Incidenten var (som oftast i den typen av tryck) hämtad ur verkligheten, och hade gett upphov till en del diplomatisk korrespondens och skriverier i svenska dagstidningar. Det fanns alltså material om verkligheten bakom visan, och en del av detta hade en släkting (barnbarnsbarnet) till den stackars sjökaptenen just låtit donera till Visarkivet. Att resonera kring detta missdådartryck och de faktiska skeenden som det berättar om kändes som en överkomlig och alldeles lagom intressant uppgift. Här hade vi ett bra exempel på vistryck som nyhetsmedium vid denna tid, helt enkelt.

Mordet var visserligen rafflande. I skillingtrycket står att läsa om hur kofferdikapten Sven Petter Lagerhamn från Misterhult på väg mot Konstantinopel (nuvarande Istanbul) blir mördad ombord på sin egen båt av den grekiske lotsen Nikolos Antonellos. Antonellos hade fått följa med briggen från Sulina, och hans utfall framställs som helt oprovocerat. Utan att tidigare ha visat något agg mot kaptenen vaknar plötsligt blodtörsten, och ”vild som öknens tiger” knivhugger han Lagerhamn till döds en tidig morgon uppe på däck. Mordet inträffade den nionde mars 1859, platsen var Svarta havet, just före inloppet till Bosporen.

Som framgår i trycket lyckades besättningen stänga in mördaren i kajutan och ta båten till Konstantinopel där man kunde slå larm. Det var den svenska beskickningen på plats som fick ta hand om ärendet. Nu utbröt en livlig korrespondens med utrikesministeriet i Sverige. Vad skulle man göra med mördaren? Skulle man hålla rättegång och i så fall enligt vilket lands lag? Kunde man räkna med mer ekonomiska medel för att garantera säker förvaring av fången? Denna skriftväxling fanns till stora delar i det donerade materialet i form av kopior från riksarkivet. I dessa brev framkom också att mördaren så småningom togs till Stockholm för rannsakning i Stockholms Rådhusrätt.

Här någonstans började jag få hög puls. Rådhusrätten, då måste det finnas protokoll bevarade i Stockholms stadsarkiv. Tänk om man skulle ta en titt på dem, om inte annat för tidsfärgen och för att i vittnesskildringarna få lite fler nyanser än vad som rymdes i skillingtryckets svartvita och komprimerade framställning? Tänkt och gjort. Väl på Stadsarkivet beställde jag fram de aktuella protokollen, vilka rymdes i volymen Bråttmålsprotocoll hållne uti Stockholms Rådstufvu Rätts 3:dje afdeln: år 1859 2dra delen.

Jag blev sakta med säkert fast. I takt med att ögonen vande sig vid den juridiska 1800-talsvenskan i vacker men bitvis svårläst piktur förflyttades jag till en rättssal senhösten 1859 och fick lyssna till rådmän, besättningsmän, redare, representanter för svenska adeln – och mördaren själv. I de många förhören rullades en långt mer komplex och pikant historia upp än vad skillingtrycket kunde göra rättvisa, en berättelse om makt och utsatthet, sexuella hot och föreställningar om kulturell skillnad. Vid stängningsdags fick personalen på Stadsarkivet i princip bära ut mig med håret på ända, smått vansinnig uppsyn och svårt frustrerad över att inte ha hunnit läsa färdigt. Det blev flera intensiva återbesök innan jag hade kopierat mig igenom allt relevant material. Det här var dokument som inte gick att bortse ifrån om man ville förstå skillingtryckets selektiva berättande, så mycket stod klart.

Det kunde ha slutat där, som en ovanligt givande utflykt i arkiven. Jag hade fullt tillräckligt av ”verklighet bakom visan” för att skriva den lilla artikeln. Men grävsjukan hade mig nu i sitt grepp. Jag började få svårt att tänka på annat än briggen Magnus Stenbock och dess besättning, på ambassadkvarteren i forna Konstantinopel, på kofferdiväsende och livet i hamnarna.

Det hände sig vid den tiden att jag och min man hade planerat att åka på en barnfri långhelg någonstans. Barnvakt var ordnad och dagarna inmutade, bara resmålet återstod att bestämma. Som av en händelse råkade resmålet nu bli Istanbul (är förresten inte det ett typiskt missbrukardrag, att man lyckas manipulera sina närmaste för att få ägna sig åt sin drog?). Och vissa aktiviteter gjorde vi faktiskt tillsammans. Båtfärd på Bosporen, till exempel (närmare bestämt till dess utlopp i Svarta havet – hur skulle jag annars få en skymt av mordplatsen?) och besök på Sjöhistoriska museet (hur skulle jag annars få någon kunskap om sjöfart och handel i regionen under 1800-talets senare del eller se naturtrogna modeller av briggar?).

På egen hand gjorde jag dock det mest suggestiva: sökte reda på Lagerhamns grav. Var denna möjligen kunde finnas hade varit en av donatorns obesvarade frågor. I materialet fanns hennes brevledes förfrågningar till svensk kyrkogårdsförvaltning men inga klara besked. Själv misstänkte jag att kroppen aldrig hade lämnat Konstantinopel (ni hör, nu var jag plötsligt mordutredare också). Vid besök på Svenska forskningsinstitutet i Istanbul fick jag inte bara reda på att det fanns en protestantisk kyrkogård i Istanbul utan att det också fanns ett begravningsregister upprättat över de jordfästa. Detta manuskript gick runt mellan de nordeuropeiska ambassaderna på årsbasis och för närvarande var det holländska ambassaden som hade hand om det.

Efter tidsbokning och vissa säkerhetsrutiner fick jag ett möte med en tjänstekvinna på ambassaden. När hon fick höra mitt ärende hämtade hon registerboken, men med brasklappen att registret tyvärr hade påbörjats relativt sent. Med darrande händer slog jag upp första sidan och kunde till min lättnad se att första dateringen var år 1858. På samma sida, som ett av de första namnen, stod Lagerhamn antecknad med dödsdatum och gravnummer.

Jag kastade mig i en taxi till Feriköy Protestant Cemetary – en skräckromantiskt vildvuxen kyrkogård i stadens norra del. Vid det laget slog hjärtat som en stångjärnshammare i bröstet och jag hade en märklig (och idiotisk) känsla av att jag var något avgörande på spåren, lite som i Da vinci-koden. En kyrkogårdsvaktmästare hjälpte mig att utifrån registerutdraget stega upp vilken av alla blankvittrade gravstenar som markerade Lagerhamns sista viloplats. Vi hittade den till slut, på schweiziska (!) avdelningen. Jag kunde nu fotografera graven och meditera en stund över mitt kriminalfall. Känslan av tillfredsställelse saknade alla proportioner.

Det blev en artikel till slut, egentligen för lång för Noterat men ett rejält understatement mot bakgrund av allt som hade kunnat berättas. Jag trodde mig ändå vara färdig med hela saken tills jag häromåret var på väg till den grekiska ön Zakynthos och båten passerade Kefalonien. Kefalonien, slog det mig – det var ju Antonellos hemö! Det började susa i öronen, en häftig impuls att gå i land, leta gravplatser, fotografera gamla hus och söka i register blossade upp. Men jag sa högt till mig själv: ”Nu räcker det!”. Fast jag lät ärligt talat inte särskilt övertygande.