SÁME JIENA – The Karl Tirén Collection of Sami Joik: The July 1913 Journey

Jonas Edvard Sjulsson, Anna Magdalena Nilsson Persdotter, Nils Sjulsson Stångberg, Anna Sara Esaiasdotter, Axel Sjulsson, Nils Sjulsson Stångberg, Abraham Tellström, Sjul Sjulsson, Abraham Tellström, Johan Månsson Franzén, Anna Magdalena Oskarsson, Kristina Maria Svensdotter, Anders August Sjulsson, Anna Kristina Olsson, Karl Tirén, Maja Wickbom, Karl-Erik Forsslund, Anna Margareta Fjällström, Johan Månsson Franzén

Detta är den andra av sex volymer med fältinspelningar av samisk jojk gjorda under 1910-talet.

Hösten 1912 erbjöds musikforskaren, stinsen, konstnären och fiolmakaren Karl Tirén (1869-1955) att låna en fonograf med tillhörande rullar från Naturhistoriska riksmuseets etnografiska avdelning, med uppdraget att dokumentera samisk tradionell sång (jojk), historieberättande och andra verbala traditioner. Apparaten tillhörde den moderna tidens innovationer och hade inköpts i Berlin något år tidigare. I uppdraget från etnografiska avdelningen ingick också att köpa in samiska föremål till museets samlingar.

I juli 1913, som denna volym avhandlar, gjorde Tirén en insamlingsresa där han inledde med att göra fonografinspelningar – mestadels i Tärnaby i samband med en så kallad böndagshelg – för att därefter fortsätta insamlingen med att göra uppteckningar efter gehör.

Samisk jojkning

Att jojka är ett särskilt sätt att sjunga som har utvecklats hos samerna. Förutom sångsättet är den viktigaste skillnaden mellan jojkning och annan typ av sång i Norden gestaltningen av innehållet.

Jojkar person eller djur

Traditionella jojkar har vad som har kallats ett referensobjekt, som exempelvis kan vara en person, ett djur eller en plats. I ett framförande jojkar man exempelvis inte om en viss person eller ett djur, utan man jojkar personen eller djuret, det vill säga man ger dem en musikalisk gestaltning präglad av hur jojkaren uppfattar och uppskattar deras egenskaper.

Dessa jojkmelodier användes inom grupper så att jojkarna blev en form av musikaliskt namn på referensobjektet, som många samer kunde känna igen och framföra vid olika tillfällen. Det hände bland annat vid Karl Tiréns inspelningstillfällen att när nya personer kom in i rummet kunde någon av de närvarande börja framföra de nyanländas personjojkar som ett sätt att hälsa dem välkomna och bekräfta sina relationer till dem.

Sjungs i pressat stämläge

Det går ofta att känna igen jojkning genom dess röstbehandling och klangfärg – inte sällan i ett pressat stämläge med rikt bruk av utsmyckningar och glidningar mellan toner. När jojkmelodierna beskrivs i notskrift är det inte ovanligt med asymmetriska taktarter (till exempel 5/8-, 7/8-, 11/8-delstakt) och melodierna går ofta i cirkel så att framförandet fortsätter så länge jojkaren har lust och situationen tillåter.

Svenskans verb jojka kommer från samiskans juiogat. Det man jojkar har på svenska alltmer kommit att benämnas jojk, man jojkar en jojk helt enkelt. Den samiska terminologin ser annorlunda ut. På nordsamiska jojkar man en luohti (plural luoðit), på lulesamiska en vuolle (plural vuole) och sydsamiska en vuelie (plural vuelieh). För vis- och psalmsång används i stället begreppen lávla, sång, och lávlut, sjunga.

Mötet med jojken

Karl Tiréns första kontakt med jojken kom via mötet med Lars Erik Granström på spelmanstävlingen i Luleå 1909. Därefter var Karl Tirén fast – insamlingen, utforskningen och spridningen av kunskaper om den samiska musikkulturen skulle följa honom resten av livet.

Senare samma år träffade Tirén slöjderskan Maria Persson. Hon kom att bli hans viktigaste informant och vägvisare in i den samiska jojkkulturen, något som få utomstående tidigare hade haft tillträde till.

Fonografen – den första inspelningstekniken

Fonografen var den första tekniken för att spela in, lagra och sedan återge ljud. Apparaten uppfanns av Thomas Edison 1877, men det var först från och med 1890-talet som den kom till större användning, i och med att man bytte från stanniolfolie till vaxrulle som ljudbärare.

Fonografen är en helt mekanisk teknik som inte kräver elektricitet för att fungera. Det finns alltså ingen mikrofon, förstärkare eller högtalare på en fonograf – vanligtvis roterade vaxrullen i stället med hjälp av en fjäder av urverksmodell.

Karl Tirén och fonografen

Karl Tirén hade lärt sig använda en fonograf av Yngve Laurell vid Etnografiska museet, vilken i sin tur hade tillägnat sig tekniken vid det då världsledande forskningsarkivet kring folkmusik från hela världen, Berliner Phonogramm-Archiv i Berlin.

På Tiréns inspelningar hör man hur han påannonserar de kommande inslagen enligt Berlin-arkivets modell – vem som ska jojka och vad som ska jojkas – och anger referenstonen genom att blåsa i en stämpipa med dåtidens kammarton (A=435 hertz).

Från Arvidsjaur till Afrika

Den mekaniska tekniken, samt att apparaterna kunde göras små och behändiga, gjorde att fonografen var en populär teknik för att dokumentera tal och musik under insamlingsresor och expeditioner till områden långt bortom storstäderna.

Vid sidan av Karl Tiréns jojkinspelningar stöttade Etnografiska museet i Stockholm under 1910-talet flera expeditioner till Afrika, Australien, Sydamerika och Grönland. Även dialekt- och folkminnesarkiven i Sverige gjorde fonografinspelningar under denna tid.

Att spela in och spela upp

För att göra inspelningar sjunger eller spelar man in i fonograftratten. I den smala änden av tratten sitter en ljuddosa som innehåller ett membran, där en gravérnål är fäst. Membranet omvandlar ljudvågorna till rörelser och nålen följer dessa och graverar ett spår i den roterande vaxrullen.

För att lyssna vände man på processen genom att byta till en ljuddosa med en rund nål. Nålen följer ljudspåret upp och ned i den roterande vaxrullen, membranet omvandlar rörelserna till ljudvågor som sedan sprids via tratten.

Svårmärkta vaxrullar

Till skillnad mot grammofonskivorna, som hade en etikett i mitten, var det svårt att märka vaxrullarna. I stället inleddes eller avslutades inspelningarna med att man berättade vad som fanns på inspelningen, en på- eller avannonsering.

Fonograferna hade även varierbar hastighet – ju snabbare inspelningshastighet desto bättre ljudkvalitet men till priset av kortare speltid. För att kunna fastställa den korrekta uppspelningshastigheten spelade man därför ibland in en referenston.

Överföringar av Tiréns inspelningar

När fonografrullar överförs i dag görs det på dock på modernare, elektriska maskiner. Karl Tiréns fonografinspelningar har överförts ett par gånger de senaste decennierna. År 1984 fördes de över till rullband av Anders Schilling vid dåvarande Arkivet för ljud och bild (i dag Kungl. Bibliotekets avdelning för audiovisuella medier). Åren kring 1990 gjordes en överföring på Sveriges Radio av Mats Brolin och Inger Stenman.

Om inspelningen:
9-13 juli, Vapstens sameby & Ubmeje tjeälddie
Producent och tekniker: Karl Tirén
Teknisk assistent: Karl-Erik Forsslund & Maria Persson
Digital restaurering: Torbjörn Ivarsson
Omslagsfoto: Narciso Contreras
Grafisk utformning: Jonas André
Översättning t. samiska: Miliana Baer
Översättning t. engelska: Robin McGinley & Erik Hamrefors

Läs mer

Visa spårlista

    • 1.
      Till Systertoppen - Till Brunn-ren - Till Rödingfjäll - Till Per Sjulsson, Fjällsjön Musik: Traditional

    • 2.
      Björnsång (till sin far björnjägaren Sjul Nilsson som nedlagt 57 st) - Till sin mor Musik: Traditional

    • 3.
      Till göken - Till gåsen Musik: Traditional

    • 4.
      Berättar om en vargjakt Musik: Traditional

    • 5.
      Till en stor renhjord Musik: Traditional

    • 6.
      Till björnen Musik: Traditional

    • 7.
      Till sin fader Abraham Nilsson i Laxviken - Till vargen Musik: Traditional

    • 8.
      Till Anders Enarsson, Sorsele - Till Jon Andersson, Sorsele Musik: Traditional

    • 9.
      Till Södra Långfjället - Till Matts Nilsson, Umbyn - Till densamme Musik: Traditional

    • 10.
      Till pastor Himmelstrand, Dorotea Musik: Traditional

    • 11.
      Till prosten Sundelin i Lycksele Musik: Traditional

    • 12.
      Till fadern Oskar Sjulsson - Till modern Kristina Magdalena Oskarsson Musik: Traditional

    • 13.
      Till renkalvar - Till Ryfjället Musik: Traditional

    • 14.
      Till Johan Anders Gran - Till kyrkoherde Westerlund Musik: Traditional

    • 15.
      Om sina gamla fäder Musik: Traditional

    • 16.
      Vallarlåt till oxrenar från Sorsele - Till samma oxrenar på havet Musik: Traditional

    • 17.
      Stor-Nilas mor till sonen - Smädesång till densamme, då han var olydig Musik: Traditional

    • 18.
      Improvisation till sin nyss döpte son (Vaggsång till odöpte sonen) Musik: Traditional

    • 19.
      Triumviratet Musik: Traditional

    • 20.
      Till Sverige - Till henne själv - Till renkalvarna - Till renoxarna (faderns) - Till Saxnäs Musik: Traditional

    • 21.
      Sin egen låt - Till vargjägaren Lars Nilsson, Umbyn Musik: Traditional

    • 22.
      Till Johan Andersson Gran - Till Ume-herrarna Musik: Traditional

    • 23.
      Till Nils Sjulsson Stångberg Musik: Traditional

    • 24.
      Björnsång - Till Lappkateketen Fredrik Norberg, Stensele, död omkring 1850 Musik: Traditional

    • 25.
      Till Nils Nilsson, död 1910 - Sin egen barndomslåt Musik: Traditional

    • 26.
      Till Stina Magdalena Sjulsson - Till Oskar Sjulsson Musik: Traditional

    • 27.
      Improviserad vaggsång Musik: Traditional

  • Total speltid

Digital // CAP 60017 // Folk // Releasedatum: 5 april, 2019