Erik Gustaf Geijer: The Hopeful Romantic

Margareta Jonth, Carl Rune Larsson, Nils-Erik Sparf, James Horton, Lars Frykholm, Lucia Negro, John Forsell, Wilhelm Stenhammar, Akademiska kören, Tor Mann, Allmänna sången, Henry Weman, Orphei Drängar, Eric Ericson

Det musikaliska arvet efter författaren, diktaren, filosofen, historikern och – mest relevant för detta sammanhang – kompositören Erik Gustaf Geijer (1783–1847) uppmärksammar vi här med en exklusivt digital sammanställning av Caprice Musics samtliga inspelningar med hans mästerliga, men tragiskt nog nästan bortglömda musik. Här finns ett brett musikaliskt urval av både hans mer frekvent framförda melodier som ”Kväll och frid” och ”Svanvits sång”, och mer okända verk som hans dramatiska Pianokvartett i e-moll och hjärtliga sånger för röst och klaver.

Detta omfångsrika samlingsalbum finns att streama och ladda ner på de flesta digitala butiker, såsom Spotify, Tidal och Apple Music.

E.G. Geijer, oljemålning av J.G. Sandberg, 1828.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847)

I tysk kulturmiljö är uttrycket ”Goethetiden” en vedertagen term. Knappast någon skulle på allvar ifrågasätta det berättigade i att perioden 1770–1832, som var hans aktiva tid – betecknas med det ordet. Så självklart dominerade ”Olympiern i Weimar” en period som ju annars knappast var fattig på historiska genier.

Om någon enskild svensk privatperson skulle kunna göra anspråk på att med liknande argument upphöjas till en tidsålders centralgestalt, skulle valet sannolikt falla på Erik Gustaf Geijer: han förkroppsligar på en rad områden Sveriges väg in i romantiken, det tidiga 1800-talets religiösa självbesinning och konservativa självrannsakan. Han förkroppsligar också vägen över till ”det moderna”; till liberalism och individualism.
Med sig på denna ofta mödosamma färd tog han med sig en matsäck från sin ungdoms stilla värmländska, gustavianska småherrgårdsliv, som för honom själv var omistlig och som gav hans långa intellektuella, religiösa och moraliska livsresa avgörande drag av rik mänsklighet: det var kärleken till skogen och bergen, det var sången och musiken, det var den lyriska gåvan. Utan denna färdkost, som han generöst delade med sig av, hade tänkaren och historikern Geijer troligen fått vandra ensam – den vanliga professorsvandringen.

Nu blev han, så mycket en enskild person förmår bli det, en ledare och inspiratör. Efter sin död visade sig hans minne vara tungt att bära, åtminstone i den akademiska småstaden Uppsala. Geijerkulten, som diskret vidmakthölls av dottern Agnes (gift grevinna Hamilton och härskarinna på Uppsala slott), av hennes make landshövdingen, samt av en dryg generation historiker och filosofer fram till 1880–talets stormar, blev ett led i den till slut världsfrånvända senromantikens självförsvar mot allt nytt. Kulten blev en börda. Men det var inte Geijers fel.

Han föddes på Ransäters bruksherrgärd i Värmland den 12 januari 1783. Fadern var brukspatron på Ransäter och på hans sida stammade Erik Gustaf från en tysk borgarsläkt som bland annat gjort sitt namn i gruvnäringen. Också på moderns sida – där intellektuella talanger och böjelser var mer framträdande – stammade Geijer från en medelklassfamilj av tyskt ursprung.
Livet på Ransäter har i Geijers ”Minnen” (1834) skildrats med en kärleksfull friskhet som vittnar både om uppväxtmiljöns förmåga att leva kvar i minnets rosenskimmer och om den åldrande Geijers obrutna skaparkraft. På närmare 250 års avstånd kan hemmet i Ransäter te sig trångt och strävt med den barske patronen och den undergivna modern – en herrgård där tjugoårige Erik Gustaf måste smyga undan med de stearinljusstumpar han behövde för att på natten, i största hemlighet på sin kammare skriva sitt första berömda verk: äreminnet över Sten Sture d.ä. (1803), som belönades med Svenska Akademiens stora pris. Där finns fortfarande en påtaglig atmosfär av det gamla ”Fattigsverige”, av ett lantligt 1700-tal med behållen karolinsk kärvhet.
Men också – där både dansades och musicerades, det fanns böcker, och man hade upptäckt naturen som kraft- och glädjekälla. I Geijers ”Minnen” är Ransäter ett paradis, utan någon sockersöt sentimentalitet:

Allt vad vårens grönska har saftigt, vad skogens skugga har svalkande, den friska böljan har vederkvickande – lukten av granris och blomster – lantluft, morgonluft – allt detta lever och är närvarande i detta minne; och stadsliv, kammarliv, böcker oändligt, hela dammet på den lärda stråkvägen har icke kunnat utplåna det.

Till de grundläggande upplevelserna utanför den lite bokdammiga väg som blev Geijers levnadsbana hör en tidig resa till napoleonkrigens och den tidiga industrialismens England år 1810, där han fick tillfälle att studera världen i stort och ett fritt, rikt och öppet samhälles styrka och svagheter. I övrigt hör Geijer inte till upptäcktsresarna. Från 1799, då han som 16-åring begav sig till Uppsala, till 1846 då han som emeritus lämnade staden för att tillbringa sitt sista återstående levnadsår i Stockholm, förblev han med få och korta avbrott lärdomsstaden trogen. I än högre grad än nu bjöd dåtidens akademiska karriär på långa ekonomiskt magra väntetider och Geijers bana blev inte något undantag: oavlönad docent 1811, vikarierande professor i historia 1815 – den första avlönade tjänsten – och slutligen, 1817, blev hand ordinarie professor. På sommaren 1816, efter en sju år lång och brevrik förlovning, skedde bröllopet med den värmländska grannflickan Anna Lisa Lilljebjörn.

Geijer speglar sitt århundrade och följer många spår. Från 1800-talets första år har vi äreminnet över Sten Sture, en 1700-talsmässig eloge i den franska akademikulturens stil, men också lärda avhandlingar på den tidens universitetslatin. Från 1810 fram till 1820-talets mitt skriver Geijer götisk lyrik – ”Odalbonden”, ”Manhem”, ”Vikingen” – psalmer, men också estetiska och politiska avhandlingar i nyromantikens och konservatismens anda. Geijer blev den svenska, framför allt den uppsaliensiska reaktionens teoretiker, men ”reaktionär” i egentlig mening var han inte. Englandsresan, den värmländska liberalismen med genklanger från svenska frihetstidens tradition, samt egna självständiga reflektioner över historien och samhället räddade honom från ensidiga ställningstaganden. I religiöst hänseende förblev han så öppet liberal att han ådrog sig ett tryckfrihetsmål; det följande frikännandet stärkte hans tilltro till ett fritt samhällsskick.

Från 1820-talet dominerade historieforskningen. Samtidigt förbereds Geijers berömda ”avfall”: hans övergång från principiell konservatism till en måttfull liberalism. Vid sidan av historiska arbeten och omfattande skrifter med filosofisk, social och politisk inriktning födde de sista tio levnadsåren en liten samling starkt personliga lyriska dikter. Till detta slutskede i Geijers utveckling hör hans ”Minnen”. Och under hela sitt liv musicerade och komponerade han. Sitt förhållande till musiken som tröst och vila har han i små men mästerliga ordalag karakteriserat i dikten ”Tonerna”:

Tanke, vars strider blott natten ser,
Toner, hos eder om vila den ber!
Hjärta, som lider av dagens gny,
Toner, till eder, till er vill det fly.

Slutpunkten i Geijers intellektuella utveckling var vad han själv kallade personlighetsfilosofin: en världs– och livsuppfattning i vilken han, på grundval av sitt rika livs lärdomar, iakttagelser och reflektioner, lyckades förena varm personlig religiositet med respekt för den enskilda, även den obetydligaste människans individualitet som byggsten i universum, och en tro på den mänskliga och samhälleliga gemenskapen som ofrånkomligt livsvillkor. Starkast i denna filosofi, som fick väsentligt inflytande på generationer av svenska lärare, präster och ämbetsmän, är tron på en personlig gudskontakt. Dikten ”Natthimmelen” kan tjäna som sammanfattning av den mogne, åldrande Geijers livskänsla och tänkande:

Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mäl.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

Stig Strömholm, 1982
Uppsala universitets prorektor