Tubin: Balalaika Concerto

Född av ryska föräldrar i Berlin 1929, flyttade Nicolaus Zwetnow 1935 med familjen till Oslo, där han var elev vid Musikkonservatoriet samtidigt som han studerade medicin. Han studerade också musik i Moskva och Paris, samt i Stockholm komposition för Eduard Tubin. 1955 kom Zwetnow till Sverige och erhöll här sin specialistgrad inom neurokirurgi i Göteborg 1970, för att sedan arbeta inom fältet på både Karolinska Sjukhuset och Sahlgrenska Sjukhuset. Han återvände sedermera till Norge för att arbeta som professor vid Institutionen för Experimentell Neurokirurgi på Oslo Universitet fram till sin pension.
Både år 1960 och 1964 deltog han i sommar-OS i Rom resp. Tokyo, som pistolskytt. Under sitt liv lärde han sig dessutom väldigt många språk, varav minst tio flytande. Med sitt kringflackande liv och akademiska intresse som grund lärde han sig tala t.ex. tyska, norska, ryska och arabiska.

Ända sedan 15 års ålder framträdde Nicolaus Zwetnow som solist med symfoniorkestrar och i olika kammarmusikaliska sammanhang i Europa och USA. Ständigt arbetade han för att få balalajkan erkänd som ett ”seriöst” konsertinstrument med sin egen repertoar. Flera tonsättare har också skrivit verk direkt för honom, såsom t.ex. Eduard Tubin, Maurice Karkoff och Sven-Erik Johanson. Zwetnows repertoar omfattade bl.a. ett tjugotal balalajkakonserter.

Det var friheten det gällde, sade Eduard Tubin (1905-1982) när han berättade om sin flykt från det Sovjet-ockuperade Estland till Sverige 1944, tillsammans med fru och barn. Visst hade jag kanske fått ett bra liv om jag stannat kvar i Estland, om man tänker materiellt. Jag var lärare i komposition och chefsdirigent vid teatern i den gamla universitetsstaden Tartu. Och jag hade säkert så småningom kunnat leva även på mitt komponerande genom stipendier och andra förmåner. Men jag hade varit tvungen att ta hänsyn till den föreskrivna publiksmaken, efter vilken även musikkritikernas bedömningar rättar sig.

Redan i det svenska flyktinglägret fanns flera musiker som beställde musik av honom, bl.a. skrev han där sin Concertino för piano & orkester och påbörjade sin 2a violinkonsert. Han inspirerades mycket av den svenska naturen, men var annars inte särskilt fascinerad av det nya hemlandet. Men jag trodde hela tiden på framtiden, sade han, en naiv tro, som följt mig genom livet.

Under årens lopp fick Tubin många förfrågningar från Estland om att återvända och hans musik spelas ofta både där och i grannländerna, särskilt hans operor och tio symfonier. Men han föredrog Sverige och den konstnärliga friheten, och 1962 blev han svensk medborgare och invald i Föreningen Svenska Tonsättare.

Det var när fadern kom hem till bondgården med ett piano (som han bytt mot en kalv!) som den unge Eduard Tubin först kom i kontakt med musiken. Han började nästan omedelbart att komponera. Han studerade andra tonsättares verk, lärde sig instrumentation genom att bl.a. studera Mahlers samtliga partitur, han beundrade Haydn och Brahms för deras formkänsla, och Bach och Mozart för deras kontrapunktiska förmåga. Om sin egen musiks plats i tiden sade han så här:

Min musik bygger på den klassiska traditionen och den har ofta inslag av estnisk folkmusik. Tolvtonsmusiken begriper jag mig fortfarande inte på, den är så konstruerad, så iskall. Jag har tänkt mycket på atonalism och funnit att helt atonalt kan inget vara. Om man ser vertikalt kan man t.o.m. hitta tonalitet hos Schönberg. Allting omkring är tonalt, naturen är tonal, tänk på fåglarna, de sjunger alltid tonalt. Man behöver inte känna sig gammalmodig för att man skriver i traditionell stil. Musiken är alltid densamma. Om man kan säga någonting med musiken spelar stilen egentligen inte någon roll. Med det tröstar jag mig. Det kanske är gammaldags att tycka att man alltid måste hålla tillbaka litet, behärska sig, inte kulminera helt. Som att hålla en häst i tömmarna. Den spänningen är viktig för mig i allt mitt komponerande.
Men visst har jag förändrat stil ibland och skrivit friare. Balalajkakonserten som jag skrev 1964 är i det närmaste fritonal. Och det beror på att jag var en smula i opposition när jag skrev den. Nicolaus Zwetnow bad mig skriva någonting för honom och jag var först inte alls intresserad. I min ungdom hade jag spelat i en balalajkaorkester i skolan och jag associerade sedan alltid balalajkan till mycket enkel, naiv rysk folkmusik. Jag visste ju att den bara hade tre strängar och så gott som alltid spelades i kvartklanger. Jag trodde inte att man skulle kunna göra någonting nytt med ett så enkelt instrument. Men Zwetnow kom hem till mig med sitt instrument och demonstrerade vilka nya möjligheter som fanns. Så jag tyckte att plötsligt hamnat i en lockande, outforskad värld, där jag verkligen ville försöka skriva någonting helt nytt för ett instrument, som annars satt fast i fack- och genretänkande. Och därför finns det inget ryskt inflytande alls i konserten.

1979 spelades Eduard Tubins Balalajkakonsert i Ryssland, på en turné med Nicolaus Zwetnow, Kungliga Filharmonikerna och dirigenten Gennadij Rozjdestvenskij – reaktionen var försiktigt positiv, man tyckte att konserten var ”intressant”!

Tubins Balalajkakonsert spelades in i Stockholms Konserthus stora sal 15-16 feb 1979, i samproduktion med Stockholms Konserthusstiftelse.
Tekniker: Olle Bolander
Producent: Håkan Elmquist

Kammarmusikaliska materialet spelades in i Sveriges Radios Studio 2 i Stockholm 19-20 sept 1979.
Tekniker: Rune Sundvall
Producent: Gunilla Sandberg Saulesco