Svensk jazzhistoria vol. 11 – Jazz Cosmopolit

– 70-talet var ett musikaliskt rikt decennium där äldre former av jazz existerade sida vid sida med nya former som hämtade inspiration från både det amerikanska och europeiska avantgardet, förklarar Jan Bruér. Blandningar med bland annat rock och funk ledde till att stilar som jazzfunk och jazzrock såg dagens ljus.
Den kreativa explosion som ägde rum hade flera orsaker, menar Jan Bruér vidare. 70-talet präglades av ett internationellt perspektiv, att tiden var kosmopolitisk, vilket märks i musiken och gett boxen dess undertitel Jazz Cosmopolit.
– Rikskonserter hade ju bildats några år innan och skapade en lång rad jobb åt jazzgrupper, till exempel gav Iskra en massa skolkonserter. Det blev möjligt för jazzmusiker att söka och få stipendier och det öppnade för mer jazz.

Vidare tog en rad jazzutbildningar och musiklinjer fart, både på högskolor och på folkhögskolor som Ingesund och Bollnäs.
– Jazzkurser under somrarna skapade nya kontaktytor och släppte fram nya, unga musiker. I förlängningen på det bildades många nya band. Musikforumrörelsen spred sig över landet och det gav nya speltillfällen. Musikfester som de på Gärdet vände sig inte bara till proggbanden utan var mer gränslösa i sitt urval. Jazzprogram på tv, till exempel Christer Boustedts Jazz idag, gjorde sammantaget att det pekade uppåt för jazzen.

Inför arbetet med Svensk jazzhistoria vol. 11 stötte Jan Bruér och Jörgen Adolfsson snabbt på ett gigantiskt problem. De skulle lyssna igenom så oändligt många fler inspelningar på kortare tid än vad som var fallet vid de tio tidigare volymerna. Här handlade det om att vaska fram rätt spår ur 350 sessioner (läs LP-skivor) med cirka åtta till tio låtar per platta! Hur skulle de sålla?

– Vi har fokuserat på stilar som är nya för 70-talet. Grupper som spelar regelrätt bebop är inte så intressanta i det här sammanhanget. Inte heller de många, ofta utmärkta, storband som spelade Basiebaserad musik, säger Jan Bruér. Egentligen är det ju en gigantisk utmaning att försöka koka ner all musik som producerades under 1970-talet till fyra CD-skivor. Vi talar ju om en fullständig explosion av lp-skivor under decenniet. Det berodde till stor del på att det då nyinrättade statliga stödet började slå in. Kulturrådet började ge bidrag till fonogram.

De stora jazzbolagen under 1970-talet var Caprice Records (som bland annat introducerade sin utmärkelse/skivserie Jazz i Sverige) Dragon, Sonet och Phontastic.
Precis som decenniet präglas Svensk jazzhistoria vol. 11 av mångsidighet. Här finns blandningar, fusioner, i en rad olika riktningar. Jazzrock av Janne Schaffer och Solar Plexus. Sverigebaserade internationellt kända musiker som Okay Temiz och Maffy Falay, som arbetade tätt tillsammans med svenska musiker och förde in influenser från andra länder och kulturer. Ett exempel är den första Jazz i Sverige-gruppen Sevda som med sina turkiska influenser var pionjärer i det som senare skulle komma att kallas världsmusik. Rena Rama som närmade sig Indien och Balkan är ett annat. Per Henrik Wallin är ett exempel på fri jazz som utgått från europeiska förlagor som Peter Brötzmann och Alexander von Schlippenbach.

– Plattorna är i princip kronologiskt upplagda vilket innebär att det stundtals blir tvära stilkast. Men vi har lagt in lite längre pauser mellan spåren än vad en enskild grupp skulle ha gjort, allt för att man ska kunna hinna smälta enskildheterna och vara öppen för nästa spår, säger Jörgen Adolfsson.

Trots decenniets mångsidighet urskiljer sig ett knippe stora namn: Egba, Rena Rama, Eje Thelin, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Bernt Rosengren. En centralfigur är saxofonisten Lennart Åberg som ”spelat med alla”. Han ingick bland annat i Rena Rama och Oriental Wind, var en drivande kraft i Radiojazzgruppen, var ordförande i FSJ (Föreningen Sveriges Jazzmusiker), producerade läromedel med Gunnar Lindgren. Och så vidare. I den medföljande boken porträtteras han djupgående av Jan Bruér.

Lika mångsidig är inte bilden när det gäller kvinnornas roll på 70-talets jazzscen. Då handlar det främst om sångerskor och i första hand om stjärnorna Nannie Porres och Monica Zetterlund.

– Det är stor brist på kvinnliga instrumentalister, säger Viveka Hellström. De dyker upp i slutet av decenniet men är inte inspelade i samma utsträckning som sina manliga kollegor. Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist och grupperna Tintomara och Mwendo Dawa med Susanna Lindeborg i spetsen gör till exempel entré. Attityden ändras i slutet av 70-talet men det bär inte direkt frukt förrän på 80-talet.

En kvinnlig instrumentalist, kompositör och sångerska som sticker ut under hela 70-talet är Monica Dominique, som bland annat stod i spetsen för gränsöverskridande Solar Plexus. Hon porträtteras av Viveka Hellström i boken.

Merparten av de aktuella låtarna kommer från skilda sammanhang, olika LP-skivor, en del är hämtade från radions arkiv och i många fall handlar det om livematerial.

– Det är olika teknisk kvalitet på inspelningarna, säger Jörgen Adolfsson. En del är otroligt bra medan andra är gjorda i ”pre-punk-gör-det-själv-anda”. Rent tekniskt handlar det om olika nivåer på spel och inspelning och inte minst om olika estetiker.

I de flesta fall har det gått att få fram masterbanden till LP-skivorna, men någon enstaka gång har man varit tvungen att spela av den fysiska plattan.

– Men oavsett ursprung har ljudteknikern Claes Persson arbetat med materialet och mastrat det som en helhet, säger Jörgen Adolfsson. Hela tiden har grundtanken varit att göra så lite påverkan som möjligt på originalen.

All musik som de tre valt ut fick inte plats på de fyra CD-skivorna och inom kort kommer därför en webbplats med mer material från 70-talets svenska jazzscen att lanseras.

– Vi har varit tvungna att avstå en del låtar helt enkelt för att de är för långa för den här sortens CD-plattor. Men på filer funkar det bra.

Vad är då det mest slående med Svensk jazzhistoria vol. 11?

– Vitaliteten! Man kan bara förundras över livskraften i den svenska 70-talsjazzen, säger Jan Bruér, Jörgen Adolfsson och Viveka Hellström samfällt. Det är fortfarande verkligt bra grejer!