Nordisk Musik – Nordic Music (Extended Version)

Ketil Hvoslef (f. 1939) är en norsk tonsättare, utbildad i Bergen, Stockholm och London. Han debuterade som kompositör 1964 med sin Concertino för piano och orkester, och är bl.a. känd för sin stråkkvartett nr. 2 där förstaviolinisten spelar hardingfela. Hvoslef har, förutom orkester- och kammarmusik, också komponerat flitigt för teater, film och TV. Han har själv beskrivit sin utgångspunkt i kompositionsarbetet som ”öppenhet i alla riktningar”.
Om sitt verk Kvartoni från 1974 säger kompositören själv så här: I Kvartoni har jag använt vitt skilda instrument: sång, blockflöjt, gitarr och piano. För att motverka splittring i kompositionen har jag samlat instrumenten i två grupper, både musikaliskt och tekniskt. Jag har låtit sångerskan sjunga så instrumentalt som möjligt och då närma sig blockflöjten. Pianot har jag använt med hand-dämpat tangentspel samt plektrumspel direkt på strängarna, för att låta det bli ett slags förlängning av gitarren.
Titeln Kvartoni anspelar på att det är tal om en kvartett, därnäst att kvarten är utgångsintervallet för kompositionsmaterialet. Och med lite välvilja kan man också ta med de kvartstoner som uppstår vid blockflöjtens en smula svävande glissando-partier.

Kvartoni var en beställning från norska Rikskonsertene och Bergens Musikkonservatorium (numera Griegakademiet) och är skrivet speciellt för detta albums artister i Bergen Kvartoni Ensemble.

Björn Wilho Hallberg (1938-2009) var en norsk-svensk tonsättare. Han föddes i Norge påbörjade sina kompositionsstudier på Musikkonservatoriet i Oslo, för att vid 24 års ålder flytta till Stockholm och, precis som Ketil Hvoslef, studera på Kungliga Musikhögskolan för bl.a. Ingvar Lidholm och Karl-Birger Blomdahl. Operan Josef (med libretto av Karin Boldemann) från 1979 kom att bli Hallbergs mest kända verk, och den väckte stor uppmärksamhet och intensiv debatt vid urpremiären på Kungliga Operan för sitt sekulärhumanistiska perspektiv på den bibliska berättelsen om Josef och Maria.

Trots sin utbildningsgrund i modernismen och avantgardismen (hans tidigaste verk var starkt influerade av både Pierre Boulez och Krzysztof Penderecki) så sökte sig Hallberg med Aspiration per orchestra från 1971, starkt påverkad av Kubakrisen och Kennedymordet, och besviken över konstens och musikens politiska radikalisering under 1960-talet, sedermera åt ett helt annat håll – mot klangmästaren och senromantikern Richard Strauss. Denna förening av tradition och avantgardism, att skapa musik som är lätt att lyssna till även för den ovane men som samtidigt är konstfullt uppbyggd, handlar om en strävan efter kommunikation med lyssnaren kombinerad med personligt sökande efter ett musikaliskt uttryck ”i tiden”, som också präglade Hallbergs viktigaste verk efter Aspiration. Detta verk beskrivs bäst genom klangen, som kommer ur tomhet och tystnad. Den stiger, fortplantar sig, breder ut sig, intensifieras. Musiken är både enkel och komplicerad. Stämma läggs till stämma, instrument till instrument: fyrdubbla blåsare, diviserade stråkar. Men samtidigt är det en enda klang. Den höjer sig i en mäktig båge mot en högplatå, där helhetens beståndsdelar tillfälligt tycks lösa sig från varandra. Musiken blir genomskinlig, enskilda stämmor urskiljbara. Efter hand går klangen ihop igen, bågformen fullbordas, och stupar mot stillhet.
Aspiration beställdes av Rikskonserter och uruppfördes vid musikveckan i Östersund, och blev Hallbergs genombrottsverk. Det är tillägnat Ingvar Lidholm, men med sina subtila och ”vackra” klangförskjutningar får det kanske i första hand ses som en hyllning till Richard Strauss, och även avantgardisten Györgi Ligeti.

Poul Ruders (f. 1949) är en dansk tonsättare och organist, känd för sitt oerhört varierande tonspråk och produktiva komponerande. Framförallt kan nämnas hans operor Tjenerindens fortælling från 1990 (med libretto av Paul Bentley, baserat på Margaret Atwoods berömda roman The Handmaid’s Tale) och Selma Ježková från 2007 (baserad på filmen Dancer in the Dark av Lars von Trier), det bombastiska orkesterverket Manhattan Abstraction från 1982, samt hans barockinspirerade violinkonsert nr. 1 från 1981.
Ruders har kallat sin genre ”associationspastisch”, vilket innebär att kompositionerna ofta anspelar på äldre tiders musik. Så använder han t.ex. medeltidsmaterial i verk som Middelaldersvariationer från 1974 och i Rondeau från 1976. Även brasiliansk och kubansk folkmusik har haft stort inflytande på Ruders musik av senare datum.

Ruders egna ord om verket på detta album: Rondeau, för sju musiker, komponerades 1976 för den danska ensemblen The Elsinore Players. Verket är en stram, bister parafras över en prosaisk fransk medeltidsrondeau, ”Prendes i garde”, en visa som uppfordrar männen att ”akta sig för kvinnorna, särskilt brunetterna”.
Temat presenteras tidstroget på rörklockor och därefter hamras melodin ut i korta block, upphängda på en rad av längre och kortare generalpauser. I mitten av stycket blir karaktären en annan, och stycket slutar tillsynes som en tyst dröm om en tid för länge, länge sedan.

Heikki Laitinen (f. 1943) är en finländsk folkmusikforskare och kompositör. Han studerade vid Helsingfors universitet och sedermera komposition för professor Erik Bergman vid Sibelius-Akademien 1966-68, och har sedermera arbetat aktivt i det finländska folkmusiklivet under hela sin karriär. Han var knuten till Yle radio 1972-78 som dess folkmusikredaktör, för att fortsätta som ledare för Folkmusikinstitutet i Kaustby, och därefter lektor och sedermera professor i folkmusik vid Sibelius-Akademien 1984-2008.
Laitinen har komponerat flera instrumentalverk och hundratals sånger och visor. En akustisk bandkomposition byggd på tio autentiska jojkar väckte stor uppmärksamhet vid Nordiska musikdagar i Oslo och har även sänts i svensk radio. Det var efter att ha hört detta som Harpans Kraft beställde verket på detta album.

Linnés resa i Lappland 1732 är än idag ett äventyr. Den unge vetenskapsmannen, uppfylld av ömsom ödmjuka, ömsom självhävdande, ömsom detaljgranskande, ömsom vittfamnande ”undran inför naturen”, hamnar i strapatser som en nutida fjällturist knappast kan föreställa sig, med flygrouter och rösade vandringsleder. Tjugofemåringen börjar notera genast vid avresan från Uppsala den 12 maj, då lärkan sjunger sitt upprepande ”Ecce suum tirile, tirile, suum tirile tractat”, och anspelar i Linnés medvetande på professor Taubmann i Wittenberg, som gjort ett berömt distikon. Men snart är flora och fauna nya, delvis gåtfulla, ibland skrämmande. Fjället erbjuder skönhetsupplevelser, men kan också vara helvetet på jorden, då regnet öser ner i dagar och myrmarkerna blir genomsura. Ett blixtfällt träd faller precis mellan Linné och följeslagaren: hans Herre håller handen över honom.
I mestadels lakoniska anteckningar möter vi samernas vardag, deras armod och stolthet, deras yrande glädje och molande sorg. Linné noterar i sin oefterhärmliga sakprosa, men övermannas ibland av indignation när ser hur urbefolkningen misshandlas av den svenska överheten. I sin enhetlighet, som samtidigt rymmer de mest hisnande känslokast, är Linnés lapplandsresa också ett språkligt äventyr av stora mått, ett av de rikaste i svenska litteraturen.
Ur denna skatt har Laitinen valt några korta avsnitt som representerar olika känslolägen hos den berömde betraktaren. Han kombinerar dem med varsamma tonsättningar i ett modernt tonspråk, där likväl trummornas suggestiva dunkanden och sälgflöjternas saviga vinanden ger en tidlös prägel år musiken, får oss att identifiera oss med vandraren på fjället och i skogen.

Den isländske slagverkaren och tonsättaren Áskell Másson (f. 1953) började sin musikerbana vid åtta års ålder med klarinettstudier, men utbildade sig därefter till slagverkare vid Reykjavíks musikhögskola och privat för James Blades i London 1975-77. Samtidigt tog han också sina enda kompositionslektioner för Patrick Savill. Som tonsättare är Másson alltså i det närmaste autodidakt. Han har arbetat som tonsättare och slagverkare vid den isländska nationalteaterns balett, som producent vid den isländska radions musikavdelning, och sedan 1988 som tonsättare på heltid. Vidare har han varit generalsekreterare i den isländska tonsättarföreningen, ordförande i STEF (isländska tonsättarnas upphovsrättsförening), samt ordförande för den skandinaviska festivalen Ung Nordisk Musik.
Másson har komponerat en lång rad uppmärksammade verk där han utvecklat en musik med eteriska klanger, uttrycksfull karaktär och intensitet. Bland hans mest kända verk kan nämnas operan Isslottet, tre baletter, Sinfonia Trilogia och andra orkesterverk, kammarmusik som blåskvintett, pianotrior och violinsonater, solostycken, körmusik, kyrkomusik, musik till film, teater och TV. Till viktigare verken hör ett antal solokonserter för klarinett, viola, piano, trombon, marimba och militärtrumma. För det sistnämnda instrumentet har han också komponerat solostycket Prím.

Trumsången Frum fullbordades 1995. Ordet, förklarar Másson, betyder ”embryo”, och embryot till denna komposition är två slag från vilka hela stycket emanerar. Det är gott om polyrytmik, i slutdelen pågår fem olika rytmer samtidigt. Stycket skrevs för den internationellt hyllade slagverkaren Evelyn Glennie och är tillägnat vår gemensamma mentor i slagverksspel, James Blades, i beundran och tacksamhet.

Spår 1:
Bergen Kvartoni Ensemble: Anne Bolstad (sopran), Rigmor Davidsen Titt (blockflöjt), Stein-Erik Olsen (gitarr) och Jan Hovden (piano).
Inspelat 78-02-14 i Studio 3, Radiohuset, Stockholm.
Tekniker: Rune Andreasson
Producent: Gunilla Saulesco

Spår 2:
Kungliga Filharmonikerna, Leif Segerstam (dirigent)
Inspelat 82-03-26 i Konserthuset, Stockholm.
Tekniker: Olle Bolander
Producent: Ulf Rosenberg
OBS: Stycket är menat att föregås och efterföljas av ca fem minuters tystnad.

Spår 3:
The Elsinore Players: Kjeld Mardahl (flöjt), Elisabeth Sigurdsson (klarinett), Hans Stengaard, (violin/viola), Lars Geisler (cello), Erik Kaltoft (keyboards), Erling Moeldrup (gitarr), Einar Nielsen (slagverk), Karl-Aage Rasmussen (dirigent)
Inspelat i november 1979 i Det Jyske Musikkonservatorium, Århus, Danmark.
Tekniker: Claus Byrinth
Producent: Gunilla Saulesco
OBS: Denna inspelning avviker på några punkter från det tryckta partituret. Detta är gjort i samförstånd med tonsättaren.

Spår 4:
Harpans Kraft: Carl-Axel Dominique (piano), Peter Schuback (cello), Björn Liljequist (slagverk), Göran Rydberg (slagverk och ensembleledning), Kerstin Ståhl (sopran), Bengt Emil Johnson (recitation)
Inspelat 82-06-10 i Studio 2, Radiohuset, Stockholm.
Tekniker: Hans Larsson
Producent: Gunilla Saulesco

Spår 5:
Johan Bridger (trummor)
Inspelat 2004 i Helsingborgs Konserthus.
Tekniker: Torbjörn Samuelsson
Producent: Kjell Söderqvist