Mozart, Liszt, Hindemith, Eklund, Stenhammar: Piano Works

Sommarstämningar finns det gott om i nordisk romantisk, ja även ny musik. Ljuset och värmen ger livsglädje. Men hur är det med sensommaren? Skuggorna blir längre, skymningen faller allt snabbare. Med mörkret – och natten – följer inte bara tystnaden utan för många också en sinnets oro; tankarna börjar kretsa kring höst och förgängelse.
En känslosfär som denna är karaktäristisk för Wilhelm Stenhammar. Man möter den inte minst i många av hans solosånger. Grundstämningen blir då, som i inledningen till den femsatsiga pianocykeln Sensommarnätter, elegisk och lyrisk. Men i detta verk finns samtidigt alldeles för mycket av spänning och kraft för att tonspråket ska stanna vid detta eller vid det idylliska – ett annars så typiskt drag i svensk pianomusik. Den andra satsen börjar med hetsigt hamrande rytmer, ur vilka en ädel cantilena växer fram. Den tredje satsen är en av få klangstudier i Stenhammars produktion, en sats som närmar sig det impressionistiska. I den fjärde satsen återkommer den oroliga stämningen, denna gång dock med en klaverteknisk briljans – Sensommarnätter visar inte bara här utan i helheten att det är ett verk för konsertscenen snarare än hemmet. Finalsatsen, den femte, har en något tillbakablickande prägel. Lite av rokoko, men mer av intermezzo i Brahms anda.
När Sensommarnätter först påbörjades av Stenhammar finns inga uppgifter om. I sin verkförteckning från 1918 skrev han att verket visserligen fullbordades 1914, men att han burit idéerna ”i huvudet sedan många år”. Av ett brev till förläggaren Hennings i Köpenhamn kan man gissa sig till att den ungefärliga tillkomstperioden för i varje fall de första nerteckningarna skulle vara sommaren 1904. Det var en tid då idéerna vällde fram i Stenhammars fantasi. Den sommaren skrev han inte bara delar av Ett folk och en lång rad sånger. Han arbetade också på sin stora stråkkvartett i a-moll och pianokonserten i d-moll. Dessa båda berömda verk och Sensommarnätter är också i mycket samma andas barn.
/Bo Wallner

Hans Eklund: Pezzo espansivo

Pezzo espansivo hade lika gärna kunnat kallas ”För Lars Roos”, som en lätt travestering på ”Für Elise”. Stycket skrevs nämligen speciellt för honom till debutkonserten 1968. Jag var sommaren 1967 mitt uppe i arbetet med en symfoni då jag fick ett brev från en f.d. elev i harmonilära vid Kungliga Musikhögskolan, Lars Roos, med förfrågan om ett pianostycke att användas vid nämnda debut.
Jag avbröt gärna arbetet med symfonin för att försöka skriva ihop något åt honom. Som tur var kände jag till hans kapacitet oms pianostuderande vid KMH och det gjorde det lättare för mig att ”skräddarsy”. Resultatet blev Pezzo espansivo som är rapsodiskt, bågformigt uppbyggt med tvära kast mellan de trevande inledande ackorden och mera rytmiskt virtuosa inslagen.
Avsikten har varit att skapa en emotionellt högspänd komposition som återspeglar alla sidor av Lars Roos musikaliska talang, inte bara den tekniska utan även den sångbara som återfinns i bland annat mellanpartiet. Det säger en hel del om Lars redan då säkra uppfattning att han först samma dag som debuten ägde rum spelade upp stycket för mig och vi nästan på pricken hade samma uppfattning om andemeningen i det. Min musikaliska ”kostym” passade honom tydligen perfekt, men det var ändå något av en bragd att sätta upp ett så krävande stycke på ett debutprogram.
Enligt min åsikt lyckades han till hundra procent förverkliga mina intentioner.
/Hans Eklund

W.A. Mozart: Pianosonat nr 17 i B-dur

Detta är Mozarts näst sista pianosonat, som han skrev den februari 1789, två år före sin död. Han kallade den ”Sonate auf Klavier allein” (Sonat för ensamt klaver), fast den under 1800-talet var känd som violinsonat med ett i högsta grad tvivelaktigt tillägg av en violinstämma ovanpå den oförändrade pianostämman.
Det är musik som tycks utveckla sig med ett minimum av energi och komplikationer, men som med en mjuk och varsam hand trollar fram ständigt nya dagrar. Hur enkla medlen är kan man märka särskilt väl i den långsamma mellansatsen, som sjunger – eller mediterar – med just så många toner som behövs för att ”komma vidare”, inte fler. Bakom finalens glättighet ligger stundom lärda mönster från barocken; Mozart kunde sin Bach och Händel!

Franz Liszt: Ungersk rapsodi nr 6 i Dess-dur

När Franz Liszt på 1840-talet slog sig på att odla ungersk folkmusik i transkriptioner och rapsodier, var han själv medveten om att det inte var de ungerska böndernas musik hans ”förädlade”, utan romernas. Liszt tyckte att böndernas ålderdomliga melodier var för ”fattiga” och ”fragmentariska”, men hans sätt att umgås med den romska musiken var långtifrån okänsligt – det hör man bl.a. i den sjätte ungerska rapsodin, där csardas-mönstret går igen och man många gånger tycker sig höra klangen av cimbalom – romernas karakteristiska hackbräde. Rapsodin är en kedja av melodier som Liszt hade hört i Transsylvanien, som då tillhörde Ungern.

Paul Hindemith: Tanzstück nr 5

1928 gavs det ut ett häfte med fem dansstycken för piano av Paul Hindemith; förmodligen är styckena komponerade 6–7 år tidigare. Det är hur som helst fråga om 1920-talets djärva musikant, som förskräckte den äldre generationen genom att skriva musik-musik, inte filosofi-musik eller berättar-musik; han var en dekadent efterkrigsprodukt som varken väjde för taktstreck eller tonartskrascher. Den femte pianodansen rekommenderas inte som sällskapsdans: det är ett slags scherzo som jagar fram med stor kraft och tvära kast, och med ett envetet motoriskt hamrande som främsta vapen!
/Göran Bergendal

Inspelningen gjord på Sveriges Radio, Studio 3, den 29-30 nov 1970.
Exekutiv producent, Rikskonserter: Gunilla Sandberg-Saulesco
Inspelningsproducent: Håkan Elmquist
Inspelningstekniker: Sylve Sjöberg och Ola Kejving, Sveriges Radio
Grafisk utformning: Gunnar Erkner, Sofia Berry
Foto: Konny Domnauer
Exekutiv producent: Erik Hamrefors