Moses Pergament: Den Judiska Sången

Finlandsvenske kompositören Moses Pergament (1893-1977) är kanske en av svensk musikhistorias mest väl förborgade hemligheter. Till skillnad från till exempel Lars-Erik Larsson och Wilhelm Stenhammar så är Moses Pergament i stort sett ett bortglömt namn i dag. Men under sin tid var han ansedd som en av de stora profilerna inom svensk konstmusik. Han var allra mest känd för allmänheten som musikkritiker och skribent. Med sitt informativa och beskrivande sätt var han en viktig röst för förståelsen och acceptansen av de nya radikala strömningarna inom musiken. I en tid då svenska konstmusiklivet fortfarande präglades oerhört av senromantiska ideal hade Pergament ett brinnande intresse för ny musik. Så även på ålderns höst, och när den experimentella elektroniska musiken gjorde sin entré på 1960-talet så sade han sig visserligen inte förstå sig på den musikaliskt, men att den var i ”absolut samklang” med den rasande tekniska utvecklingen.

Pergaments eget tonspråk hade sin botten i uppväxten i ett ortodoxt judiskt hem i Helsingfors, och den historiska, religiösa musikkultur som han där hade tillgång till. Som han själv uttryckte det så gav det honom den ”intuitiva grunden för min musik”. Han studerade tidigt de antika notsystem som fortfarande används i judiska gudstjänster att sjunga efter, och lärde sig den flertusenåriga historien av judisk musikkultur.

Det enorma verket Den Judiska Sången tillkom under en treveckorsperiod år 1944, i en tid då omfattningen av de tyska nazisternas förbrytelser bara hade börjat uppdagas. Musiken, skriven för sopran, tenor, kör och orkester, vandrar genom historien och växlar mellan sinnestämningar av djup bitterhet, stolthet och tillförsikt. Texterna är tagna ur två av den svenska författaren och konsthistorikern Ragnar Josephsons diktsamlingar, Kedjan (1912) och Judiska Dikter (1916), i vilka Pergament bland annat tyckte sig finna, citat, ”Känslorna hos en sann jude. Inte en föraktlig nationalism, utan en befriande känsla av samhörighet, även under det största lidande”.