Karl-Erik Welin: Artist & Composer

Organisten, pianisten och tonsättaren Karl-Erik Welin var en motsägelsefull person. Som en välrenommerad interpret av den mest kompromisslösa och krävande avantgardemusiken under 1960-talet – som komponist betydligt mer kompromissvillig och pragmatisk i sin egen ofta mer tillgängliga musik.

Han föddes i Genarp i Skåne och visade tidigt stor musikalisk begåvning. Orgelstudier ledde fram till en kantors- och organistexamen i Lund 1953. Några år senare vidtog studier vid Musikhögskolan i Stockholm och fortsatta studier för Alf Linder och kompositionsstudier för Gunnar Bucht och Ingvar Lidholm. Under studieåren tillkom hans första komposition, de vackra och ofta framförda Fyra kinesiska dikter för blandad kör (1956), som finns inspelade med Eric Ericsons Kammarkör.

Vid samma tid positionerade sig Stockholm som en viktig plats för den nya avantgardemusiken. Den som hade tagit sin början med en nystart i Darmstadtskolan i Tyskland efter andra världskriget, med framstående tonsättare som Karlheinz Stockhausen och med sin motsvarighet i New York, där John Cage var det viktigaste namnet.
Dessa strömningar möttes i Stockholm i föreningen Fylkingen, som hade det då nyöppnade Moderna Museet som sin scen.

Intet ont anande drogs Welin in i denna krets av musiker och konstnärer, som förespråkade en kulturradikalism och en experimentlusta av sällan skådat slag. Han studerade det nya pianospelet för David Tudor i Darmstadt, där hela instrumentet användes som ljudkälla, inte bara tangenterna. På en inspelning från Radiohuset 1973 spelar Welin pianomusik av Morton Feldman, Sylvano Bussotti och György Ligeti, stycken som förutsätter dessa nya speltekniker.

Han frigjorde tillsammans Bengt Hambræus, en annan samtida avantgardist, orgelns alla förborgade möjligheter, så att helt nya klangvärldar öppnade sig. På så vis blev han en internationellt efterfrågad uttolkare av ny orgelmusik, som till exempel Ligetis Volumina. Många gånger var det grafiska partitur som skulle tolkas, med inlevelse och fantasi.
Hans orgelskiva som Caprice gav ut 1976 innehåller förutom Ligeti, också musik av Hambræus, Enrique Raxach och Sven-Erik Bäck.

Cage lär ha uttalat att vi har ”såväl ögon som öron”, och inspirerade av happenings och fluxusrörelsen utvecklade flera komponister visuella musikstycken och en instrumental teater, där instrumenten användes som rekvisita utan att man spelade på de i konventionell bemärkelse. Vid den välkända och skandalomsusade konserten på Moderna museet 1964, då Welin skadade sig med en motorsåg, framfördes just ett sådant stycke för piano. Welin blev en virtuos även i denna genre, som också krävde en talang som skådespelare.

I sitt eget komponerande var han aldrig stilistiskt helt konsekvent, utan snarare eklektisk på ett sätt som svarade mot hans känslosamma personlighet och konstnärssjäl. Det komplexa samsas med det skenbart enkla, atonalt och tonalt i samma stycke, det finns ingen motsättning mellan det ena eller det andra, som i kammarstycket warum nicht? från 1964 som finns inspelat med Siegfried Naumanns Musica Nova. I stråkkvartetten PC 132 från 1970 använder hans sig av citat från musikhistorien och föregriper på sätt och vis den postmoderna trenden inom konstmusiken som växt fram under senare decennier. Detta kommer också till uttryck i Frammenti för cello från 1972, som består av musikaliska fragment som interpreten själv får foga samman till en meningsfull musik. Pianoverket Tema con 36 variazioni per pianoforte op 36 har en närmast senromantisk prägel, men rymmer även något som pekar framåt.

Kammarmusikformatet verkade passa Welin bäst, och särskilt kören, vilket kan höras i de sena verken: Maxi-Min (1987) till text av Stefan Zweig och Lamento (1986) till text av Oscar Wilde som finns inspelade med Rilke Ensemblen.

Hans eftermäle kan sammanfattas i interpreten som tog den nya orgel- och pianomusiken längst i en mycket radikal riktning och som komponisten som i slutänden alltid lyssnade på den inre rösten med en stark vilja att kommunicera med sin omvärld.

Welin dog i Bunyola på Mallorca, där han bott en tid, dagen innan han skulle ha fyllt 58 år.

Text: Roger Bergner
Producent: Erik Hamrefors
Omslagsfoto: Anders Nyström
Foto: Joakim Strömholm
Grafisk utformning: Jonas André

Stream och digital försäljning: