Jernbergslåtar

Det som i dagligt tal kallas svensk folkmusik är inte ett enhetligt begrepp, musikaliskt sätt. Det är många, ganska olika musikaliska stilar som döljer sig bakom folkmusik-beteckningen. Och bara för att man kan förstå och uppskatta ett slags folkmusik behöver det inte vara lättare att ta till sig en annan folkmusik-tradition än vilken musikalisk genre som helst. Ett exempel på detta är Jernbergslåtarnas isolering i Uppland under 1900-talet. Det är endast några få låtar ur Gustav Jernbergs väldiga repertoar som spelas mer allmänt av upplandsspelmän. Detta trots att såväl Gustav, som hans söner, har varit några av de spelmän som har synts och hörts mest i landskapet från 1920-talet och framåt.

När spelmän talar om låtar brukar de benämna dem efter deras funktion som dans- eller ceremonimusik, exempelvis polska eller skänklåt. I den här traditionen ingår några olika låttyper, varav flera hör hemma i ett äldre skikt av svensk folkmusik-tradition.

Polska är den ojämförligt vanligaste låtbeteckningen bland Jernbergslåtarna. Det är namnet på en dans i tre-takt. Det finns ”jämna polskor”, i vilka man kan känna (stampa slut) alla tre taktslagen. Det brukar vara mycket toner i dessa låtar och ibland kan de ha beröringspunkter med konstmusik från barocken. Jämna polskor är vanliga i hela östra Sverige (t.ex. låt 4).
Det finns också ”ojämna polskor”. I dem brukar det vara svårt att känna alla tre taktslagen. Pröva att stampa! Det är ”tvåan”, andra taktslaget, som är förskjutet eller på annat sätt avvikande. De ojämna polskorna finns i nästan hela Sverige (t.ex. låt 17).

Bland Jernbergslåtarna finns också valser, som snabba springvalser och långsammare valser, samt vanliga så kallade gammeldanser. Dessutom finns det gott om ceremonilåtar, så som skänklåtar, gånglåtar etc.

Spelmän brukar dela in en låt i repriser (omtagningar), eller vändningar som det hette längre tillbaka i tiden. Ofta består t.ex. en polska av två repriser med åtta takter i varje repris. Jernbergslåtarna är inte sällan uppbyggda på annat sätt. De kan också bestå av ett flertal mindre delar (fraser) som är sammanfogade till repriser. Det är vanligt med tre repriser eller flera i samma låt. Därför kan man till en början uppleva låtarna som ” krokiga och krångliga ”.

Tonaliteten i Jernbergslåtarna är också annorlunda än i mycket annan musik. Ofta finns det i en och samma låt inte bara stor eller liten ters (dur/moll), utan också två till tre andra konsekventa intonationer av tersen mellan liten och stor. I och med att så mycket av den musik vi i vanliga fall hör antingen är dur eller moll, kan det till en början bara förvirrande med all denna variation. När man är vaken kan det ge mycket extra spänning och lyssnandet.

Rytm och puls är viktigt i nästan all slags dansmusik, så också i spelmansmusiken. Både rytm och puls kommer till uttryck i spelsättet – i hur man använder stråken. Ett exempel på detta är att man inte försöker ta bort de biljud som uppkommer när man ändrar stråkriktning, något som man gör i konstmusikaliskt fiolspel. Tvärtom, här markeras stråkvändningarna för att göra det rytmiska förloppet tydligare.

Rytmen (takten) markeras ständigt, något som hörs särskilt väl på långa toner. Samtidigt gör man rytmiska förskjutningar mot pulsen. Jernbergslåtarna är så fulla av förskjutningar att inga toner blir riktigt lika långa. Spelsättet, som är ett sätt att gestalta musiken i stunden, gör att låtarna låter olika från gång till gång. Det utförande de har på detta album är ögonblicksbilder. De bör alltså inte betraktas som definitiva tolkningar.

Gustav och Herbert Jernberg spelades in av Matts Arnberg 17 september 1955 i Stockholm.

Anton Jernberg och Sven Ahlbäck spelades in 30 juli 1980 i Morkarla.
Producent: Sven Ahlbäck & Märta Ramsten
Tekniker: Gunnar Dahl
Redaktör: Lars Silén
Omslag: Gunnar Ahlbäck & Sofia Berry
Grafisk form: Inga Beckeman