Gösta Ohlins Vokalensemble: Håkanson, Norman & Brahms

Gösta Ohlins musikaliska karriär efter studier vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm började som musikkonsulent i Svenska Missionsförbundet i efterkrigstidens Tyskland. 1953 tog han anställning som kyrkomusiker och körledare i Betlehemskyrkan i Göteborg, och 1959 blev han professor på Musikhögskolan i Göteborg där han undervisade i solosång och kördirigering fram till sin pension. Där grundade han även Musikhögskolans Kammarkör. Utöver detta ledde han Göteborgs Radiokör under de tio år den var aktiv, samt var dirigent i Svenska Missionsförbundets Sångarförbund.

Knut Håkansons (1887-1929) namn förekommer inte alltför ofta på orkestrarnas och kammarmusikernas konsertprogram, men för tusentals svenska körsångare står det alltjämt levande genom några av de kompositioner för kör a cappella som han fullbordade under sitt sista år i livet. Vem vet, hade han fått leva längre hade han med all säkerhet blivit en vital del i körsångens stora förnyelse som började redan på 1930-talet.

Det låter som Lindblad, eller Schumann, eller Mendelssohn, kanske med ett stänk av August Söderman…

Så kan man uppleva Ludvig Normans (1831-1885) små körstycken vid första lyssningen. Och intrycket finns där av en anledning: hans ungdoms lärare var Mendelssohns gode vän och studiekamrat Adolf Fredrik Lindblad, han studerade vid konservatoriet i Leipzig där Felix Mendelssohns och Robert Schumanns idéer fördes vidare och han umgicks flitigt med den ett år yngre August Söderman, vars höjder som kompositör han dock aldrig skulle nå.
Desto större insatser gjorde han inom det stockholmska musiklivet som skriftställare, lärare och dirigent. Han var en varm förespråkare för både sedan länge förbisedda kompositörer som Franz Berwald, men även de då nya, och för Stockholms konservativa publik djärva och utmanande musikströmningarna från Richard Wagner och Johannes Brahms. Robert Schumann, å sin sida, nämner i sin berömda tidningsartikel just Ludvig Norman bland de unga lovande talanger som flankerar den nya musikens ”banbrytare”; den då tjugoårige Johannes Brahms (1833-1897).

Tjugoårig ungdomsfriskhet utstrålar också från Brahms Zigeunerlieder (Romska visor), fast kompositören snart skulle fylla femtiofem (och faktiskt hade hunnit anlägga sitt berömda helskägg) när de hade sin bejublade premiär år 1888. Ungerska rytmer och melodier hade Brahms kommit i kontakt med redan i födelsestaden Hamburg, och när han som trettioåring bosatte sig i Wien, den dåtida österrikisk-ungerska dubbelmonarkins huvudstad, kunde han inte undgå från att få öronen fyllda av romska rytmer, ungerskt färgade. Men i Ziegunerlieder är det bara sångtexterna som är genuint ungerska, om än i tysk översättning. Melodierna, stämföringen och det nästan orkestrala pianoackompanjemanget – allt detta är ju alltigenom Brahms. Själva sättningen – vokalkvartett med pianoackompanjemang – hade Brahms prövat tidigare, t.ex. i sina Liebesliederwalzer från 1869, och den var mycket uppskattad.

Inspelningarna gjorda 15-16 november 1975 (Brahms) och 25-27 mars 1977 (Håkanson & Norman) i Fästebergaskolans aula i Mölndal.
Producent & tekniker: Håkan Sjögren
Tekniker: Lennart Fahlén, Sonoconsult AB
Fotografier: Bild-Service Göteborg, Håkan Sjögren
Omslagsbild: Träsnitt av Svenolov Ehrén
Grafisk form: Ingi Kirsebom, Sofia Berry