Folk och Rackare

Folk & Rackare

Två av de viktigaste albumen från 70-talets skandinaviska folkmusikscen (som numera är eftertraktade rariteter på vinyl!) återutges nu på digitala plattformar: Ulf Gruvbergs och Carin Kjellmans album Folk och Rackare (1976), som i sin tur gav namn åt den kvartett de strax därefter bildade ihop med norrmännen Jørn Jensen och Trond Villa, och efterföljande Rackarspel som gruppen släppte 1978.

Vad är folkmusik? Så här ser vi på det vi gör:
Vi använder oss av gamla låtar som förändrats under tidernas lopp. Precis som vi förändrar dem, påverkade av vår tids musik. Vi drivs inte av någon längtan tillbaka till en värld som inte längre existerar. Vi tycker att musiken har kraft och nerv och att texterna säger mycket även idag. De innehåller upproriskhet, humor, glädje, poesi – alltihop viktiga ingredienser i en levande kultur. Det handlar ju om människor. Om oss.
Här har ni nu en samling nya gamla låtar som vi har haft mycket roligt med. Använd dem! Lek med dem! Bygg vidare!
Så sjung nu den visan vem helst som vill, tag intet ifrån men lägg hellre till…
CARIN & ULF

Konvolutet till vinylutgåvan av Folk och Rackare kan läsas i PDF-format HÄR.


Carin Kjellman och Ulf Gruvberg – hederspristagare på 2018 års Folk- och världsmusikgala – är legendarer både som folkmusiker och för sina i dubbel bemärkelse folkbildande insatser som programledare och redaktörer på Sverige Radio. Deras samarbete tog sin början redan 1970, när det aktiva musiklivet på nationerna i Göteborg sammanförde dem. Ulf spelade i gruppen Tre och drev en klubb på Hallands Nation. Carin var, i sin tur, redan en rätt etablerad ung singer-songwriter, med influenser från Bob Dylan, Donovan, Joan Baez och Buffy Sainte-Marie.

Det var inte lika vattentäta skott mellan genrer då som det är i dag. Dåtidens populärmusik kunde bestå av allt från blues och bluegrass till svensk visa och det vi i dag kallar pop, konstaterar de.

Carin var uppväxt i Göteborg, dit Ulf – född i Östersund och huvudsakligen uppvuxen i Halmstad – hade flyttat som 20-åring. När de väl lärt känna varandra började de musicera tillsammans i princip med en gång. De upptäckte snart att deras röster passade ihop. Carins ljusa, klara stämma var som gjord för folkmusik. Ulf hade sången i blodet och var dessutom drillad i stämsång under familjens bilresor. Dessutom spelade Carin gitarr och blockflöjt och Ulf ett antal stränginstrument.

Vi åkte till visfestivalen i Västervik där Ulf spelade med mig. Vi kunde bara fyra-fem låtar, men det blev succé och de ville att vi skulle spela nästa dag också. Vi nobbade dock, vi ville inte köra samma repertoar igen!.

Det var på samma festival som Carin första gången aktivt lyssnade på svensk folkmusik – i det här fallet Björn Ståbi och Pers Hans Olsson.
En häftig upplevelse. Rytmen och den molliga melodiken, som kändes bekant från de psalmer min farmor hade sjungit, minns hon.

De läste musikvetenskap och båda – men i synnerhet Carin – tillbringade mycket tid botaniserande bland olika versioner av medeltida ballader i syfte att finna och bearbeta innehållet till begripliga sångtexter som både visade respekt för originalen och visade på likheter mellan nu och då. Även om levnadsförhållandena på ytan var annorlunda då, behandlar arketypiska medeltida ballader tidlösa ämnen: liv och död, ont och gott, arbete och fest, kärlek och hat. Med musiken fanns motsvarande ambitioner, vilket utmynnade i en bra balans mellan det bevarande och det banbrytande. Deras dåvarande skivbolag, Sonet, insisterade på att de inför det gemensamma debutalbumet skulle fokusera på svensk folkmusik.
Det var ett bra initiativ, som skapade en tydlig identitet, gav oss en inriktning och något att bygga vidare på, konstaterar Ulf.

Debuten Med rötter i medeltiden kom 1974 och gav mersmak hos publiken. De turnerade intensivt på klubbar, bildningsförbund, bibliotek, fängelser och inom vården. Deras liverykte var gott och de drog mycket folk – initialt utan större draghjälp från media.

Andra albumet, Folk och rackare, följde 1976. Förutom att själva sjunga och spela diverse instrument, ackompanjerades de av Kalle Almlöf, Jonny Soling, Tommy Johnson och Jørn Jensen. Björn Ståbi, som hade stöttat mycket redan under inspelningen av debuten, producerade. Många titlar från detta album har levt vidare i deras arrangemang.
Vi spelade in det mesta rakt av i studion och så fortsatte det i många år, minns Carin.

En kväll ringde Jørn Jensen på dörren. Han hade missat tåget till Oslo. Ulf och Carin hade en TV-inspelning någon vecka senare och frågade om han hade lust att vara med och komplettera dem. Senare skulle de ha en konsert på Sprängkullen i Göteborg och då hade Jørn med sig Trond Villa, som hade lärt sig låtarna på vägen dit. Samma kväll spelade de fyra tillsammans första gången.
När vi stod på scenen insåg vi att vi just hade bildat en grupp, konstaterar Ulf. Folk & Rackare var födda.

Trond smälte in på ett helt genialiskt sätt, minns Carin. Han spelade ju även klassiskt och jazz och hade en enorm bredd.
Jørn var multiinstrumentalist, mindre skolad men lika mångsidig. Med sitt glada humör och sin optimism var han också ett ovärderligt kitt för att skapa samhörighet, både inom gruppen och med publiken.
Han distraherade publiken när vi behövde stämma, ler Ulf.
Musiken fick en annan färg. Där de svenska spelmännen hade ”schwung”, spelade norrmännen mer flytande, sirligare och mer finlemmat.

Nu började Rikskonserter boka turnéerna. Gruppen var vid det här laget ett stort namn på den skandinaviska musikscenen. De var huvudnamn på festivaler, sålde ut teatrar. Rackarspel (1978), som är det andra album som nu är föremål för återutgivning, blev den första skivan med den svensk-norska kvartetten. Nu var de närmast en institution i musikvärlden. De nådde internationell framgång och började turnera runtom i Europa. Albumen sålde i upplagor som i dag skulle rendera guld- och platinaskivor och Med rötter i medeltiden blev under följande decennier flera gånger föremål för nytryck.

Ytterligare tre album skulle följa, det sista med en utökad sättning, innan gruppen splittrades 1986. 1996 kom en fin samlings-CD, 1976-1985, sammanställd av Carin Kjellman.
Med åren har Folk & Rackare fått efterföljare – både när det begav sig och under följande decennier. Delar av repertoar eller sound hos grupper som Garmarna, Ranarim och inte minst Fränder – tidigare Folk och rockare (!) – kan spåras tillbaka längs stigar som Folk & Rackare stakade ut. Deras påverkan märks också på Lena Willemarks sätt att närma sig ballader.

Sedan 2017 är gruppen återförenad. Carin var initialt tveksam. Hon ville inte göra ett återbesök i det förflutna. När de återförenades kände hon dock hur bra alla kompletterade varandra.
Vi kunde återanknyta till varandra på nolltid, har alltid trivts ihop och gör det än i dag, säger hon. Vi har utvecklats parallellt och det är inte så självklart. Det har alltid funnits ett element av improvisation i stunden som gör att materialet fortsätter utvecklas. Det bygger mycket på att alla tillför sitt, oavsett om de har varit med och skrivit eller letat fram material. Det blir inte vårt sound utan oss fyra.
Ulf har i sin tur fortsatt att spela och skriva material. En del av detta har på senare tid inkorporerats i gruppens repertoar.
Jag ser de här tre människorna som min familj. Jag tycker om dem och vill fortsätta att umgås, spela och sjunga med dem, konstaterar Ulf enkelt.

Folk & Rackare förblir en av Nordens mest legendariska och inflytelserika folkmusikgrupper. I och med tillgängliggörandet av och Rackarspel via digitala musiktjänster, finns ytterligare två av deras klassiker en knapptryckning bort. Tidlösa sånger i nya format, precis som det var tänkt.

Inspelning, Folk och rackare:
Dec 1975 till jan 1976, Studio Decibel
Producenter: Björn Ståbi, Carin Kjellman & Ulf Gruvberg
Tekniker: Olle Ramm
Grafisk utformning: Jens S-Jensen, Sofia Berry

Medverkande musiker:
Carin Kjellman: Sång, gitarr, blockflöjt
Ulf Gruvberg: Sång, gitarr, blockflöjt, krumhorn, mungiga, stråkpsaltare
Kalle Almlöf: Fiol
Jonny Soling: Fiol, fiddla
Jørn Jensen: Dulcimer, mandolin, skedar
Tommy Johnson: Bas, elbas
Petter Ljunggren: Spilåpipa, flöjt
Tomas Lundkvist: Gipsflöjt, oboe, trätrumpet
Janne Bandel: Trummor
Ahmadu Jarr: Trummor

Läs mer

Visa spårlista

    • 1.
      Herr Olof och havsfrun Musik: Traditional

    • 2.
      Ack hör du lille vän Musik: Traditional

    • 3.
      Lille Jon Musik: Traditional

    • 4.
      Bonden och kråkan Musik: Traditional

    • 5.
      Bondens hustru Musik: Traditional

    • 6.
      Tjänarens lott Musik: Traditional

    • 7.
      Näs Ingars polska Musik: Traditional

    • 8.
      En ung sjöman förlustar sig Musik: Traditional

    • 9.
      Kustpolska efter Alf H Musik: Traditional/Alf Hambre

    • 10.
      Älvefärd Musik: Traditional/Carin Kjellman/Ulf Gruvberg

    • 11.
      Bröllopsvisa från Stångenäs Musik: Traditional

    • 12.
      De två systrarna Musik: Traditional

  • Total speltid

Digital // CAP 61002 // Folk // Releasedatum: 31 maj, 2019