Ture Rangström: Sånger

För det andra: åren 1905-07 studerade Rangström i Berlin och München komposition för Hans Pfitzner och sång för Julius Hey. Största betydelsen fick studierna hos Hey, som på 1880-talet hade varit med om att utforma principen för en musikdramatisk sångpraxis i Richard Wagners operor. Hos Hey vidgade Rangström sin repertoarkännedom i verk av bl.a. Richard Wagner, Richard Strauss, och inte minst Franz Schubert, hans kanske främsta musikaliska förebild. En av Heys grundtankar om sången var att den är en vokalt och musikaliskt klingande fixering och uppförstoring av de språkliga tonfallen. Väl hemma i Sverige propagerade Rangström i nära anslutning till Heys idéer för en språkligt grundad sångpraxis.

Dessa ”osångbara” språk, hur rika tillfällen till själslig expressivitet erbjuda de ej – och i hvilken grad behöfva de ej just den psykiska karakteriseringen… en nordisk dikt måste vara personligt besjälad för att klinga, och då helst icke som den tomma bjällran. (1908)

Ordens och versernas andning, fras och rytm går igen i hans musik; den bärs upp av språkets bildvärld och känslobottnar. Hans egna dikter har ofta en prägel av myt och besvärjelse; språkligt har de en rytm och klang som gör att man förnimmer tonsättaren i författaren.
Som textlig-musikalisk union var romansen för Rangström en självständig konstart, en ”helig tvåenighet” av ord och ton. Han vände sig mot den, enligt honom, felaktiga uppfattningen att musiken skulle ”komplettera” texten. Istället förlöste dikten för honom bundna krafter i tonen och tonsättaren, och genom denna egendomliga process, sammansatt av upplevelse och fantasi, förlöses det nya konstverket: sången, som hur fri och oförvägen den än må klinga alltid har sitt enda kriterium på äkthet och ärlighet inför ursprunget: livet och dikten. (1945)

Så upplevde Rangström det. Här följer hans egen beskrivning av hur han gick till väga som diktläsare, sångare, sångkompositör. Tydligare kan hans utgångspunkter knappast beskrivas.

Ytterst sällan har en dikt lockat mig genom rent musikaliskt-associativa element, däremot betyder diktens språkmelodi något utomordentligt avgörande för en tonsättare som strävar längre än till cantilenans primitivt behagfulla tjusning. Denna språkmelodi skall följas till alla delar, både dess så att säga inre och yttre rytm, dess psykiska och klangliga balans, dess höjningar och sänkningar och dess stringenta återgivande av diktens mening. (1945)

Inspelningarna gjorda i Kungliga Musikaliska Akademiens stora sal (numera Musikaliska) i Stockholm 1, 3 & 5 juni 1981 och 13 & 15 april 1982.
Producent och tekniker: Ulf Rosenberg
Omslagsfoto: Bengt Wanselius
Grafisk form: Inga Beckeman, Pontus Reuterswärd