Mendelssohn, Glaser, Beethoven & Villa-Lobos: Chamber Music

Fagéus-trion bildades 1976 och gjorde sitt första offentliga framträdanden på Kungliga Operans Rotunda samma år och erhöll Rikskonserters debutstipendium i hård konkurrens med andra musiker. Trion blev sedermera flitigt anlitad av konsertarrangörer i Stockholm och på andra håll i Sverige och gav också ett stort antal konserter och medverkade i radioinspelningar.
På konsertrepertoaren återfanns inte bara verk för besättningen klarinett, fagott och piano, utan även duo och solosonater i varierande kombinationer. Därmed kunde man erbjuda sin publik en bred och varierad lyssnarupplevelse.

Fagéus-trion bestod av följande medlemmar:

Kjell Fagéus (klarinett)
Hans Samuelsson (fagott)
Stefan Bojsten (piano)

Felix Mendelssohn Bartholdy: Konsertstycke nr. 2 i d-moll för klarinett, bassetthorn och piano, op. 114 (1833)
Konsertstycke nr. 2 ger ett intryck av äkta livsglädje hos kompositören. Mendelssohns musik är ljud och ”okomplicerad”, i stil och uttryck en fantastisk blandning av klassicism och romantik. Det känns verkligen tacksamt och roligt att spela det här verket, som tillsammans med konsertstycke nr. 1, op. 113, är tillägnat far och son Heinrich och Carl Baerman, båda klarinettister.
I original är Konsertstycke nr. 2 skrivet klarinett, bassetthorn och piano, men vi finner det väl värt att framföra verket, som här på vår skiva, där bassetthornet är ersatt av fagott. Verket komponerades 1833 då Mendelssohn var 24 år gammal. Det kan vara roligt att notera att Beethoven var i precis samma ålder då han komponerade sin Duo nr. 1 för klarinett och fagott.
Kjell Fagéus

Werner Wolf Glaser: Trio för klarinett, fagott och piano (1953)
Varje musikverk har tre skikt. Ett ytskikt som man kan beskriva (instrument, genre, karaktär), ett innehållsskikt som man – ibland – kan analysera (stil, beroende, originalitet), och så det innersta, det som man endast kan lyssna sig till: spänningar, verkets inre rymd, dess struktur som den byggs upp av den klingande aktuella versionen (och den kan skifta…).
Till ytan är alltså min Trio ”i släkt” med andra verk: tre satser, en rörlig, en långsam, en snabb. Innehållet: en orolig, nästan klagande första sats, en andra sats där en stabil tillförsikt ideligen bryts av nervösa, fladdrande partier som oroar, men som inte förmår störa den lugnt-filosofiska attityden, och så en virtuos, porlande, nästan pressande sats, där element från de två första virvlar förbi utan att få fäste. Den beslutsamma avslutningen skvallrar ändå om att ”det goda humöret” tränger igenom.
Men sedan finns det tredje skiktet, och det yppas endast vid flerfaldiga lyssnanden. Till och med tonsättaren själv måste höra sitt verk flera gånger för att veta vad han har gjort, egentligen, och vilken klangrymd han har genomkorsat.
Verket uruppfördes 1953 vid en slottskonsert i Västerås, men fick sedan ligga till hösten 1978, å det återuppväcktes av samma musici, som nu presenterar det på denna skiva.
Tonsättaren

Ludwig van Beethoven: Duo nr. 1 i C-dur för klarinett och fagott (ca 1792)
Upplands Väsby, 12/2 -80. Drygt två månader efter inspelningen, är det dags att tänka ut några rader omkring Beethovens duo.
För tillfället är jag som hovkapellist sysselsatt med Wagners Parsifal. Fem timmar långsamt, men oändligt vacker musik. Skillnaden mellan Wagners Parsifal och Beethovens duo i C-dur för klarinett och fagott är utan tvivel stor! Men en gemensam sak finns det – musikern som spelar. Även om spelstilen blir olika, så är det samma instrument och samma musiker.
I Parsifal handlar det mest om att orka, i Beethoven om att kunna. Först gäller det den tekniska briljansen. Ett stycke med så enkel uppbyggnad som Beethovens duo faller platt till marken, om lyssnaren får uppfattningen att den enskilde musikern kämpar med tekniska svårigheter. Teknik går inte att diskutera, den finns eller finns inte. Vad som däremot går att diskutera är ju den musikaliska utformningen. fast den diskussionen blir ju oändlig, eftersom det är nästan omöjligt att säga vad som är rätt eller fel.
Den mångfalden är ju också en utmaning, att välja den lösning som passar den aktuella musikerkombinationen bäst. Min förhoppning är att vi har valt, så att Du förstår, när den unge, och i detta stycke okomplicerade, Beethoven generöst delar ut sina underhållande idéer.
Hans Samuelsson

Heitor Villa-Lobos: Fantasia concertante för klarinett, fagott och piano (1953)
Den brasilianske tonsättaren Heitor Villa-Lobos vistades under flera perioder av sitt liv i Paris. 1953 gjorde han ett av sina sista besök i konstnärsstaden och komponerade bl.a. Fantasia concertante, tillägnat den amerikanske pianovirtuosen Eugen List, vars spel säkert var en impuls till Villa-Lobos’ försök att utforska de tre instrumentens tekniska resurser i verket många sammanflätade passager.
Fantasia concertante gör verkligen full rättvisa åt sin titel. Förutom den virtuosa karaktären finns ett överflöd av fantasifulla idéer och tematiska kombinationer som oupphörligt avlöser varandra. Rytmisk fasthet men ändå ett improviserat spelsätt är också två viktiga ingredienser som ställs stora krav på oss i Fagéus-trion när det gäller balansen i stycket.
Trots svårigheterna har arbetet med Fantasia concertante varit en av Fagéus-trions mest inspirerande uppgifter. De brasilianska rytmerna, temperamentet och de strävt uttrycksfulla harmonierna lockade redan från första stund fram spelglädjen hos oss. Även om Villa-Lobos i detta verk ibland sneglar åt tonsättare som Stravinskij och Bartók finns hela tiden de sydamerikanska rytmerna med i bakgrunden och driver intensiteten i yttersatserna till karnevalsstämning. Lento-satsen inleds av blåsarnas unisona klagan, som efter häftiga utbrott dör ut i den brasilianska nattstämningen.
Stefan Bojsten

Inspelning:
1979-12-02 – 1979-12-04, Musikaliska, Nybrokajen 13
Tekniker: Hans Evers
Producent: Gunilla Sandberg Saulesco
Grafisk utformning: Pontus Reuterswärd