Janos Solyom plays Rachmaninoff

Janos Solyom föddes i Ungern 1938, och började spela piano som åttaåring. Från trettonårsåldern studerade han även komposition och dirigering vid Béla Bartók-konservatoriet och Liszt-akademien. Under Ungernrevolten 1956 lämnade han landet och bosatte sig i Sverige, men fortsatte också studera, sedermera för Ilona Kabos i London. Han byggde upp en karriär som oerhört ansedd pianist både i Sverige och internationellt, prisades för flera av sina inspelningar av t.ex. Wilhelm Stenhammar och Franz Liszt. Han var en stor intellektuell kraft som arbetade, läste, tänkte och spelade sig in i och igenom skikt på skikt av den europeiska musiktraditionen.

Solyom gick den långa vägen för att uppnå bemästrandet av musiken och sitt instrument. Att grannarna ringde Hälsovårdsnämnden och klagade över att någon sitter och över skalor åtta timmar om dagen var bara ett av många tecken på den bländande tekniska förmågan han övade upp – och tekniskt kommer Rachmaninovs musik alltid att vara ett kraftprov för de allra djärvaste, ett mästarprov för mästare. Den har en oerhörd spännvidd, från de väldiga klassiska valven och bågarna i Etyd nr. 7 i c-moll op. 39, till motsatsen, måsarnas orörliga svävande över ett oändligt hav i Etyd nr. 2 i a-moll.

När livet är slaget i bojor kan inte konsten vara fri… När det inte finns tankefrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, eller pressfrihet är också nationens alla levande artistiska idéer underkuvade, och den skapande konsten tynar bort. Att då kalla sig ”fri konstnär” vore ett bittert hån.

Sergej Rachmaninov var bland de 32 ryska musiker som 1905 författade denna protest mot det tsariska förtrycket. När regimen sedermera föll, i februari 1917, sände han tusen rubel från en pianoafton i Moskva samma kväll, som hjälp åt frisläppta politiska fångar i sitt ”nu befriade land”. Han anade inte att detta var hans sista pianoafton i Ryssland. Den nya regimens oförmåga ledde snart till en ny statskupp, bolsjevikrevolutionen i oktober samma år. Efter två veckors smakprov på den proletära diktaturens likriktningsförsök hade Rachmaninov fått nog och begav sig på en livslång landsflykt, 44 år gammal.
När han gav tre konserter i Stockholm i mars 1918, bara några månader efter flykten från Ryssland, var han en obekant storhet både som pianist och – trots preludiet i ciss-moll – som tonsättare. Men några ord fällda i förbigående kom snart att citeras som en trollformel:

Från det att jag var 18 år tills jag fyllde 20 hjälpte mig Tjajkovskij med varje steg jag tog som musiker.

Entusiasmen steg sedermera från konsert till konsert. När Rachmaninov hösten 1918 inledde sin turné i Amerika blev han snabbt en legend, den förste ryska världspianisten. Recenter beskrev honom ömsom som rörande och mystisk, ömsom som kyligt akademisk. Detta mönster av förståelse och oförståelse skulle ständigt upprepas under hans 25-åriga pianistkarriär.

Redan vid hans flykt från Ryssland var Rachmaninovs musikaliska erfarenheter guldkantade – men dyrköpta. Hans privata helvete var och förblev tapetserat med de mest lysande framgångar. När han med högsta betyg prövade in till kompositionsklassen vid Moskvas konservatorium skrev juryns hedermedlem, Tjajkovskij, efteråt in ytterligare tre plus ovanpå betyget i protokollet. Hans examensuppgift, operan Aleko, blev omedelbart utgiven och antagen på självaste Bolsjojteatern i Moskva. Och som 18-åring skrev han i ögonblickets ingivelse det verk som för evigt skulle förknippas med hans namn, ciss-mollpreludiet op. 3, ett stycke som öppnade portarna och fyllde salarna åt honom vart han än kom. Lekande lätt vann han positionen som en av Rysslands främsta musiker, och han behövde aldrig lida brist på beröm.

Priset för Rachmaninovs succéer – eller kanske snarare begåvningens baksida – var håglöshet, främlingskap, ständiga tvivel på den egna förmågan och en trötthet som inte botades med vare sig hästmjölk eller arsenikinjektioner. Förgäves försökte han ransonera sin talang. Han slutade periodvis dirigera och komponera, och under sin tid som en med alla amerikanska PR-knep uppbackad pianogigant isolerade han sig i det närmaste totalt, ständigt lika ensam i sin musik. För varje år skar han ned sitt turnéprogram.

Mitt komponerande går långsamt. Jag tar en lång promenad på landet. Ögat fångar snabba ljusreflexer från det friska lövverket efter regnet, örat uppfattar undertonen av skogens sus. Eller så betraktar jag de ljus skiftningarna på himlen nära horisonten efter solnedgången, och då kommer de: alla stämmor på en gång. Inte en bit här och en där. Allt.

Under de närmaste åren före hans flykt från Ryssland och den tystnad som han i samband med det underkastade sig som kompositör, så fullföljde Rachmaninov sina yttersta och innersta ambitioner i en rad sällsamma verk för solopiano.
Preludiet i ciss-moll opus 3, som följde och förföljde honom under hela hans karriär, är en omistlig del i hans ofantliga publikframgång. Själv tenderade han att bagatellisera stycket och han avvisade bestämt alla uttolkningar av innehållet.

En dag kom helt enkelt preludiet till mig och jag skrev ned det. Det kom med sådan kraft att jag inte kunde skaka av mig det, fast jag försökte. Det måste fram – och där fanns det.

När han som nyutexaminerad från Moskvakonservatoriet skrivit stycket sålde han alla rättigheter till det för 40 rubel (motsvarande inte mycket mer än en tusenlapp i dagens penningvärde).

Det olycksaliga och saliggörande ciss-mollpreludiet fick en fortsättning i en serie alltmer komplicerade och mångtydiga pianopreludier tills han i Chopins efterföljd gått igenom samtliga 24 dur- och molltonarter. Ytterligare ett steg i form- och gestaltningsvilja innebar de två serier av etyder (Études-Tableaux) hans komponerade 1911 (opus 33) resp. 1916-17 (opus 37) – en meditativt genomlyst musik av oerhörd spännvidd från klassisk kraft och slutenhet till mystiskt still dunkelt färgskimmer.
Han betraktade själv småstyckena för piano som sin kanske märkligaste insats. Han förklarade att ett kort pianostycke alltid vållat honom större problem än en symfoni eller konsert. När han komponerade för orkester skänkte själva den instrumentala färgrikedomen rader av idéer och effekter. I ett litet pianostycke var han helt hänvisad till sin tematiska idé som måste presenteras koncist och utan utvikningar:

Trots allt, att säga det man har att säga, och att säga det kortfattat, klart och utan omskrivningar är fortfarande det största problemet som möter en skapande konstnär.