Sven-Erik Bäck: 100 Year Anniversary Collection

Ända sedan sin tid i den berömt radikala “måndagsgruppen” på 1940-talet var Sven-Erik Bäck en förgrundsgestalt i svenskt musikliv, i många olika roller: som tonsättare, pedagog, kammarmusiker, dirigent och inspirerad debattör. Han intresserade sig särskilt för frågor om ord och ton, om musikalisk kommunikation och funktion samt för livsåskådningsfrågor i och utanför musiken. Detta återspeglar inte bara i hans kyrko- och teatermusik, utan också i hans kammarmusik. Bäck studerade violin och viola för Charles Barkel och komposition för Hilding Rosenberg. Under många år var han andra violinist resp. violast i Kyndelkvartetten och Barkelkvartetten, och deltog även som violast i Lilla Kammarorkestern.

Med tiden flöt den musikaliska modernismen i Sverige fram i skilda fåror. Men vid vissa tillfällen under de senare decennierna gick vågorna ovanligt höga – och i sådana sammanhang utkristalliserades ofta begrepp som sedan levt vidare, omvärvda av en legendarisk aura. Måndagsgruppen är en sådan företeelse, och den “tribunal” (domstol) som den radikaliserade kammarmusikföreningen Fylkingen anordnade under hösten 1949 är en annan. Sven-Erik Bäck var en central gestalt i båda, tillsammans med bl.a. Karl-Birger Blomdahl. Måndagsgruppen bildades 1944 och inkluderade personligheter Eric Ericson, Hans Leygraf, och inte minst Ingvar Lidholm.

Och det var Bäcks stråkkvintett Exercitier som utlöste den konfrontation mellan den nya svenska musiken och presskritiken – som i sin tur ledde till den “tribunal” där verket diskuterades mellan företrädare för musikkritikerna och måndagsgruppen. När man idag lyssnar på Exercitier är det kanske inte så svårt att förstå hur konfrontationen kunde hända: verket är levande, på ett nästan påträngande sätt. Med sin starka förankring i klangen (och delvis harmoniken) som bärande element så gick dess estetik tvärs emot de modernistiska ideal som under andra hälften av 1940-talet omfamnats av många unga komponister – den osentimentala, ofta polyfont präglade Hindemith-stilen!

Visst studerade måndagsgruppens medlemmar Paul Hindemith, men det var också bara en av deras många aktiviteter. Och vad gäller Sven-Erik Bäcks verk ända från genombrottsåren och framåt, så är det mycket lite som stämmer med vissa musikrecensenters prefabricerade idéer. En oerhört viktig inspirationskälla för honom var den gregorianska sången, som han intensivt studerade för den legendariska Ina Lohr vid Schola Cantorum i Basel. Denna anknytning till den mänskliga sången, som musikens “eviga korrelat”, kom att bli generellt karakteristiskt för Bäcks tänkande, och kommer t.ex. starkt till uttryck i Bäcks tänkande i Bäck sonat för soloflöjt.

Tillkomsten av flöjtsonaten ackompanjerades också av andra “virvlar” i den ström av händelser i svenskt kulturliv som färgade åren kring 1950. Till exempel startades tidskriften Prisma år 1948, och i dess första nummer ställde redaktören, poeten Erik Lindegren, både Bäck och Blomdahl mot väggen med en fråga om de båda tonsättarnas inställning till det kontakt– och det sanningsbehov som kan komma i konflikt hos en konstnär – den musikaliska modernismens dilemma hade varit, och förblev i högsta grad, att den inte nådde någon större publik. Bäck och Blomdahl svarade i två parallella spalter och för Blomdahl, som satte sanningskravet i centrum, var det omöjligt att kompromissa i sitt skapande. Hans mål med komponerandet var att ge människorna kontakt med vad som rör sig i deras egen tid. Bäck var den som tydligast profilerade sig till fördel för kontakt och kommunikation med konstens mottagare, då han, även om sanningskravet är den första förutsättningen för att musiken skall få konstnärligt liv, intog en mer flexibel hållning; idealet är en Nielsen, en Bartóks mångsidighet och skicklighet.

Under efterföljande årtionden upplevde Bäck denna konflikt på ett kanske mer differentierat sätt – som en “produktiv spänning” – men den djupa förankringen i mänsklig kommunikation bestod genom hela hans karriär, och genom många kanaler är den förbunden med den expanderande, “vokala” andhämtning som präglar mycket av Bäcks musik. Han både inspirerade och inspirerades av konstnärer i andra fält, såsom skulptören Björn Erling Evensen och framförallt poeten Östen Sjöstrand, vars dikt Vid havets yttersta gräns ligger som grund till Bäcks mäktiga kör- och orkesterkantat med samma namn. Det expanderande draget i Bäck musik utgör i själva verket ett innehåll som söker – och finner – sin egen form. Och försvarar sig, nu som då, mot tidens tribunal.

Text: Lennart Reimers, Lars Hedblad
Producent: Erik Hamrefors
Foto: Liza Bohlin, Per B Adolphson
Grafisk utformning: Ulf Andersson & Sofia Berry