Emil Sjögren: 100 Year Commemorative Collection

(Signe Gyllenstierna, ur ”Sjögrenminnen”)

Sverige på 1880-talet. Det moderna är på väg in och den gamla borgerliga idealistiska romantiken är på väg ut. August Strindberg, Viktor Lennstrand och Gustaf af Geijerstam hånade traditionen, kristendomen och familjen – de ville ”föra in den hårda verkligheten i konsten och sätta problemen under debatt”. Dessa socialistiska agitatorer uppfattades av det oscarianska Sverige som kulturens dödgrävare, där både kulturpersonligheter och vanliga medborgare fortfarande talade om konsten och musiken som ”sedelärarinna och den kristna trons tjänarinna”. De menade att ”ett folk som älskat Geijer och Tegnér inte kan älska det strindbergska hatet”. Det moderna förhållningssättet var inget för Emil Sjögren som, likt målaren Carl Larsson och poeten Helena Nyblom, var företrädare för det gamla sättet att tänka och leva. ”Våra författare sysselsätta sig blott med samfundsproblem, och de duga ej att sätta i musik”, skriver Emil Sjögren i ett brev till en vän 1884.

I sin nekrolog över Emil Sjögren skrev Ture Rangström att han och hans musik ”trodde livet om godt, att nu när så många tinnar och fästen ha störtat, så mången tro och så många övertygelser ha brustit, är det en vederkvickelse i att blicka åter på de dagar, då allt var tro och övertygelse, allt var hopp och alla ungdomshoppets tinnar och fästen voro ointagliga. Allt var naturligtvis inte rent och slaggfritt, men hans musik är typisk för en lyrisk tid, vars väsen icke var söndermalt av tunga dova spörsmål om tvivlets rätt och orätt”.
Dessa ord skrevs 1918. Första världskriget och den ryska revolutionen hade på mycket kort tid utplånat den gamla trygga värld som Emil Sjögren representerade, och snart skulle hans musik bli föraktad av den nya tidens prosaiska kulturmänniskor. Hans musik uteslöts t.ex. på 1940-talet när en serie svenska kammarmusikverk från Johann Helmich Roman och fram till nutiden skulle spelas in på skiva, med motiveringen att ”hans kompositioner inte ställer upp några intressanta kompositoriska problem”.

Under Emil Sjögrens uppväxt i familjehemmet ägnade man sig om kvällarna ofta åt högläsning med efterföljande diskussioner. Emil läste mycket och deltog i små skådespel. I det sjögrenska hemmet saknades dock ett inslag – musik. När han var tio år dog hans far efter en kort tids sjukdom, och då började en mångårig kamp för att finna sin plats i tillvaron. Han visste egentligen inte vad han faktiskt ville göra förrän han var 30 år gammal, och någon riktig position nådde han inte förrän ytterligare åtta år senare.
Emil Sjögrens far sägs ha varit känslosam och en utpräglad estet (han hade arbetat sig upp från tjänsten som enkelt handelsbiträde i Kalmar till välbeställd klädeshandlare i Stockholm) och hans mor var en livlig och fantasifull värmländska med ett stort intresse för skönlitteratur. Dessa egenskaper hos föräldrarna utgjorde den andliga grunden i Emil Sjögrens uppväxt. Efter faderns död slutade han skolan för att kunna hjälpa till mer hemma, men han började också ta piano- och orgellektioner samt arbeta som biträde i en pianoaffär. Han kom sedermera in på konservatoriet och studerade piano under Hilda Thegerström och orgel under Gustav Mankell, och det var mot slutet av denna studieperiod som han började komponera. Tonsättaren Ludvig Norman uppmärksammade honom tidigt och hans chefer på pianoaffären kände också igen den brinnande talangen när de såg den.

Efter att ha skapat sig en trogen publik bland Stockholms kultiverade borgerliga salonger skördade Emil Sjögren under 1880-talet sina första stora framgångar som tonsättare när hans pianosvit Erotikon vann första pris i en skandinavisk kompositionstävling i Köpenhamn och 1888 blev hans andra violinsonat mycket uppmärksammad vid den Nordiska Musikfesten, även den i Köpenhamn. Hans verk började nu ges ut på de anrika förlagen Peters i Leipzig och Breitkopf & Härtel i Wiesbaden, och ingen mindre än Franz Liszt uttalade sitt stora gillande inför den första violinsonaten. 1883 lyckades han få ett stipendium till att finansiera en studieresa utomlands, som skulle komma att vara i tre år och ta honom till en rad olika kulturcentra på kontinenten, som Berlin, München, Wien, Venedig, Merano – och Paris, staden som skulle bli väldigt viktig för honom. Under sin långa resa hann Emil Sjögren uppleva mycket som måste ha berikat honom personligen, och många intryck fann vägen in i hans musik.
Vid hemkomsten tog han anställning som lärare i harmonilära vid den nyinrättade Richard Anderssons Musikskola, där en av hans elever var en ung Wilhelm Stenhammar. 1891 blev han ordinarie organist vid den då nybyggda Johannes kyrka i Stockholm, en anställning han behöll livet ut. Det är från denna tid som hans improvisationskonst blev något av ett fenomen i staden. På söndagarna blev det på modet – inte minst bland studenterna på konservatoriet – att ”gå i Johannes och höra Sjögren”.

Otaliga människor stämdes till andakt och tillbedjan av Emil Sjögrens spel. Hans improvisationsförmåga var fenomenal, starkt personlig och originell. Koralpreludierna voro oftast små mästerverk, som jag gärna hade velat ha upptecknade i notskrift. (…) Organisteleverna vid Musikaliska Akademien och andra musikaliskt intresserade människor vallfärdade upp till Johannes kyrka, och det var för dem en verklig upplevelse att lyssna till dessa geniala, gnistrande ackordförbindelser, utförda i läckra orgelstämmor på det utmärkta instrumentet.

(Otto Olsson, ur ”Några minnen av Emil Sjögren)

Livet var förstås inte bara lätt ens för Emil Sjögren och efter moderns plötsliga död i en olycka, samt sedan flera år plågad av psoriasis, drabbades han av en allvarlig depression som nästan blev hans död 1895. I och med giftermålet med en av sina f.d. elever, Berta Dahlman (1866-1968), vände det dock långsamt. Hans hälsa förbättrades, och hon blev hans stöd och fortsatte också att arbeta för hans musik långt efter tonsättarens död. Så sent som 1947 skrev hon förordet till den samlade utgåvan av hans sånger, och 1956 till violinsonaterna. Fru Berta Sjögren var en utpräglad frankofil, och det var på hennes initiativ som paret mellan 1901-1914 ofta vistades i Paris, där hon knöt kontakter och såg till att Emil Sjögrens musik framfördes av stora stjärnor i de stora sammanhangen – bl.a. violinisterna Jacques Thibaud och Georges Enescu samt pianisten Lucien Wurmser. Vid uruppförandet av femte violinsonaten i Paris 1913 spelade Enescu violin och Sjögren piano. Hans musik framfördes i samma salar där Frédéric Chopins och Franz Liszts musik hade klingat 70 år tidigare.

1910 slog sig makarna till ro i en villa nära Uppsala, där de levde lugnt undan den brusande världen. Emil Sjögren komponerade och begav sig på söndagarna in till Johannes kyrka, de tog emot vänner – bl.a. Wilhelm Stenhammar och Tor Aulin, vilka ofta framförde hans musik. När första världskriget bröt ut tog Emil Sjögren mycket illa vid sig. Den brittiske utrikesministern yttrade de tunga och profetiska orden ”nu släcks ljusen över Europa, och det kommer dröja länge innan de tänds igen”. Emil Sjögrens resor till Paris omöjliggjordes, hans hälsa försämrades men han komponerade oförtrutet. Den 1 mars 1918, nio månader före vapenstilleståndet, dog han omgiven av sin fru Berta och några vänner på ett hotellrum i Stockholm.