1960-talets jazzscen

Tradition och förnyelse – jazzen i Stockholm i mitten av 1960-talet som fotografen Christer Landergren såg den. 

Mitten av 1960-talet var en brytningstid, jazzen stod med ena benet i populärkulturen där den befunnit sig sedan 1920-talet och med det andra benet i finkulturen. Det märktes bland annat genom jazzens tillträde till konserthusen som ditintills varit förbehållen klassisk musik. Det var vid denna tid som fotografen Christer Landergren riktade sin lins mot den svenska jazzscenen. 

Jazz i förändring

Popmusikens genombrott och det stora massmediala intresset för den förändrade situationen för jazzen radikalt, inte minst ekonomiskt. I Sverige fick det stora konsekvenser för de jazzmusiker som tidigare haft sin försörjning i dansorkestrar – den nya ungdomsgenerationen ville dansa till helt annan musik. Skivbolagen var också tveksamma till att ge ut jazzskivor eftersom de ansåg att de inte sålde tillräckligt.

Jazzens kommersiella tillbakagång bidrog till inträdet i finkulturen. Jazzen kom att bli en lyssningsmusik med högre komplexitet och konstnärliga ambitioner.

Gyllene Cirkeln

1962 öppnade jazzklubben Gyllene Cirkeln i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Tanken med ”Cirkeln” var att erbjuda en sittande publik i restaurangmiljö förstklassig jazzmusik. I den första omgången, som varade fram till 1967, gavs ett mycket stort antal konserter med de främsta nationella och internationella jazzmusikerna. Christer Landergren var allt som oftast på plats med sin kamera för att dokumentera. 

Spännvidden av musik var stor – vid 1960-talets mitt var de musiker som debuterat på 1920-talet fortfarande aktiva samtidigt som en helt ny generation kommit fram som inte tog några som helst kommersiella hänsynstaganden. Den ena kvällen kunde publiken höra jazz med tydliga rötter i traditionen för att nästa kväll få möta det allra senaste inom avantgardet. 

Konserthus, ishallar och museer 

På Konserthuset gavs de större akterna med artister som inte rymdes på Cirkeln eller som var alltför kostsamma. Konserthuset gav också 1965 och 1966 två bluesfestivaler med ett uppbåd av artister. Två år i rad, 1964 och 1965, fungerade Johanneshovs Isstadion som scen för Stockholms Jazzfestival – en bisarr miljö för ändamålet, musikaliskt lyckat men logistiskt en mindre katastrof. Museer som Moderna och Historiska i Stockholm var också viktiga scener för jazzen.

Musiken blev alltmer internationell under 1960-talet. Från att den amerikanska jazzscenen dominerat under efterkrigstiden framträdde nu ett flertal jazzmusiker från Europa som väl kunde mäta sig med de amerikanska. Flera framstående musiker kom även från Östeuropa och framför allt Polen med en egen stil.

Levde nära jazzen

När Christer Landergren började fotografera för tidskriften OrkesterJournalen (OJ) 1965 var det denna verklighet han mötte och den återfinns i hans bilder. Landergren ville vara överallt där jazzen fanns och han sökte upp musiken och musikerna. Några fotograferade han endast en gång, andra lärde han känna och umgicks med som medlemmarna i den danska R&B-gruppen Harlem Kiddies. Jazzen är känd för att vara en mansdominerad värld men Landergrens bilder visar också att de kvinnliga artisterna faktiskt var fler än vad historieskrivningen gjort gällande.

Roger Bergner,
forskningsarkivarie Svenskt visarkiv

Mer information