Svenskt visarkivs insamling av kåkvisor

I mitten av 1960-talet och början av 1970-talet gjorde Svenskt visarkiv inspelningar av visor på svenska fängelser inom ramen för två olika dokumentationsprojekt. Syftet med det första projektet var att dokumentera den repertoar av så kallade kåkvisor som av tradition funnits på svenska fängelser och som av insamlarna uppfattades vara på utdöende. Inspirationen kom bland annat från ett danskt insamlingsprojekt av visor bland Köpenhamns hemlösa, som resulterade i boken Prinser og vagabonder av Anders Enevig i samarbete med Dansk folkemindesamling.

Det fanns många förklaringar till att vistraditionerna i svenska fängelser var på väg att försvinna. Kriminalvården var i ett förändringsskede med, bland mycket annat, större möjligheter för de intagna att ägna sig åt fritidsaktiviteter. Nya medier och tillgången till dessa även under fängelsevistelsen bidrog också till ett förändrat musikbruk.
Fängelsevisor eller kåklåtar är en minst sagt brokig genre. Det är också tveksamt om den existerar på fängelser överhuvudtaget i dag. Däremot finns gott om uppgifter som tyder på att rapmusiken på många sätt övertagit de funktioner som visorna hade under 1970-talet.

Längtan efter kärlek och frihet

Det mest naturliga är kanske att räkna sånger som behandlar livet som fånge till genren kåklåtars centrum. Men gränsen mot andra former av visor som också sjungits i fängelser är förstås svår att dra. Många av de intagna som spelats in för arkivändamål har haft en tämligen bred repertoar av äldre populärmusik och folkliga visor. Ändå finns det utan tvekan en central del av genren med visor vars texter behandlar förhållandena på fängelser och inte minst längtan – efter kärlek, till mor och far och givetvis efter frihet. Ofta finns också en misströstan och uppgivenhet där döden kan ses som en alternativ sista utväg.

När tiden är mogen ja då ger jag mig fri
från cellen till ingenting alls
och jag tackar för vården och gör min sorti
med min enda kamrat om min hals
(Snaran, inspelad av Svenskt visarkiv på kriminalvårdsanstalten Hall 1971)

Skivbolaget Metronome gav 1964 ut lp:n Tjuvballader och barnatro med gruppen Jailbird Singers. Skivan fick stort genomslag och två av låtarna hamnade på Svensktoppen. Intresset för kåksånger blev allt större under perioden och 1972 gav skivbolaget MNW ut lp:n Kåklåtar, som följdes upp av Konvaljen 1975.

Den första skivan innehöll ett större antal artister, medan den andra var en soloskiva med en av sångarna på Kåklåtar, Lennart ”Konvaljen” Johansson. Han blev en förgrundsfigur för kåklåtar som genre. Läs en närmre presentation av Konvaljen.

Kamp för bättre kriminalvård

Det nyvaknade intresset för kåklåtarna hängde delvis ihop med 1960- och 1970-talens politiska strömningar och på konvolutet till Kåklåtar finns ett otvetydigt ideologiskt budskap. En del av repertoaren var nyskriven och hade tydligt politiska motiv. Kåklåtarna blev en del av kampen för bättre förhållanden inom den svenska kriminalvården. Samtidigt finns också en äldre kategori av låtar med annan karaktär representerad.

De inspelningar som finns i Svenskt visarkivs samlingar utgör en blandning av äldre populära och folkliga visor samt visor som textligt behandlar fängelser och vardagslivet som fängelseintern. I de senare kategorierna finns visor som uttrycker saknad, längtan och besvikelse men också skämtsamma och erotiska visor.

Skrivet av Musikverket den 28 september, 2017
Kategorier: Musik
Nyckelord: Kåklåtar

Kommentarer

Leave a Reply