Guide till den litterära visgenren

Vad är en visa? Det finns oräkneliga definitioner och varianter. Här ger Karin Strand, visexpert och forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, en ingång till litterära visan – den genre som bland andra Evert Taube och Barbro Hörberg hör hemma inom.

Det finns knappast någon sånggenre som kan ta sig så många olika uttryck som visan. Vi pratar om (och sjunger!) snapsvisor, barnvisor, julvisor och revyvisor till exempel, medan andra slags visor har poetiska, humoristiska, självutlämnande eller samtidsskildrande texter. Och så har vi förstås alla riktigt gamla visor som kan finnas i en mängd varianter – medeltida ballader som Staffan stalledräng, till exempel. Allt detta och mer därtill kan rymmas inom den vida kategorin visa.

Grundläggande uppdelning

Var gränsen egentligen går mellan visor och andra sånger är ett ämne som kan diskuteras i det oändliga. Och det görs det på sina ställen. Visforskaren Bengt R Jonsson har i alla fall formulerat en koncis minsta gemensam nämnare: en visa är ”en strofisk dikt med strofisk melodi, såväl litterärt som musikaliskt oftast präglad av en viss enkelhet i stilen”.

I den stora mångfalden av visgenrer finns en grundläggande uppdelning som de flesta vissångare och visforskare är överens om, nämligen skillnaden mellan folkliga och litterära visor. Folkliga visor är ”anonyma visor” i bemärkelsen att upphovspersonen inte längre är känd och att det sällan går att spåra något original. Dessa visor lever ett föränderligt liv i muntlig tradition, påverkade av enskilda personers (eller som musiketnologer gärna kallar dem: traditionsbärares) tidssammanhang, minne och smak.

Till skillnad från de folkliga visornas brokiga, föränderliga och kollektiva karaktär är litterära visor verk av en bestämd författare: en Evert Taube eller en Barbara Helsingius, eller varför inte en Lars Winnerbäck. Här finns alltså ett tydligt författarsubjekt med särpräglad stil (och i modern tid: upphovsrätt!) vilket gör att andra sångare som sjunger dessa visor sällan ger sig på att ändra ord och melodi. I stället är det främst i själva framförandet som sångaren präglar dessa visor, vilket brukar kallas att man tolkar visdiktaren i fråga. Sofia Karlssons insjungningar av Dan Anderssons Svarta ballader är ett sådant exempel, eller Stefan Sundströms skiva med Allan Edwalls sånger.

Texten i centrum

I den litterära visan står texten i centrum. För sångaren innebär det att förmedlingen av orden ofta är överordnad sångteknisk briljans. Desto större är förväntningarna på äkthet i sångarens uttryck, en närhet till det man sjunger om i fråga om erfarenheter, känslor eller ideologi till exempel. Som en konsekvens av att texten är i fokus utmärks den litterära visan faktiskt också av publiken, eller rättare sagt ett antagande om att publiken är en uppmärksamt lyssnande skara.

Litterära visor finns i hög grad utgivna i både tryck och på skivor, och sådant material finns det gott om i Visarkivets samlingar. I referensbiblioteket finner man de flesta betydelsefulla skalderna, från 1600-talsdiktare som Lars Wivallius och Lasse Lucidor via Bellman till 1900-talets vispoeter, i form av text- och notutgåvor, studier om och material kring dem. Faktum är att Visarkivet, trots sitt huvudfokus på folkmusik, grundades av en företrädare för just den litterära visan: Ulf Peder Olrog, mest känd för sina schlagerparodier Rosenbloms visor, men som dessutom var folklorist och visforskare.

Svensk litterär visa har av tradition varit en ganska manlig angelägenhet, vilket inte minst har satt sin prägel tematiskt. Motivklustret ”flickan och flaskan”, alltså spritromantik och sköna kvinnor, liksom naturmystik, manlig arbetsgemenskap och exotiska äventyr till sjöss och på land är ämnen som haft högröstade besjungare bland svenska visskalder. En efterhängsen sinnebild av en trubadur är för många fortfarande en skäggig man med gitarr.

Skäggig man med gitarr?

Men detta är förstås inte hela sanningen. Den svenska visscenen har åtminstone sedan 1900-talets början haft en stor andel kvinnliga utövare. Även bland visdiktarna framträder författare som Margit Lagerheim-Romare, för att nu nämna en. Kvinnornas inflytande över repertoaren blir ännu tydligare från 1900-talets senare hälft, med diktare och artister som Elisabet Hermodsson, Barbro Hörberg, Christina Kjellson och Laleh vilka har breddat ämnesspektrumet inom den litterära visan betydligt.

Ett artistfenomen som vuxit fram särskilt under det senaste decenniet i Sverige är singer-songwritern, en beteckning som på flera sätt överlappar med den litterära vissångaren men som förutsätter att sångerna är skrivna av den som framför dem. Termen singer-songwriter kopplas ofta ihop med amerikanska förebilder, till exempel folksångare som Woody Guthrie och Bob Dylan.

Någon absolut gräns mellan singer-songwriterns musik och den litterära visan går inte att dra, lika lite som mellan visor och textfokuserad svensk rock eller pop. Denna visans svårfångade och gränsöverskridande karaktär torde vara ett av skälen till att den fortsätter att vara produktiv och tilltalande för nya generationer sångare, låtskrivare och lyssnare.

Kommentarer

Leave a Reply