Laura Netzels klippbok

Musik- och teaterbiblioteket har i dagarna avslutat ett samarbetsprojekt med Kungl. Musikaliska akademien, Kvinnliga tonsättare i Sverige : bevarande och tillgängliggörande av ett kulturarv. En förteckning över verk av kvinnliga tonsättare i Musik- och teaterbibliotekets samlingar har sammanställts av Johanna Grut och som finns att tillgå på  bibliotekets webbplats. Förteckningen innehåller verk av 75 kvinnor. Här finns alla genrer representerade: populärmusik, barnsånger, romanser, körsånger, kammarmusik och verk för orkester.

Laura Netzell

Laura Netzel (ur Svensk musiktidning, 1897, s. 88)

En av de tonsättare som finns representerad med många verk, både i tryck och i handskrift, är Laura Netzel (1839–1927). Förutom en stor del av hennes produktion har biblioteket även ett minnesalbum och en klippbok i sina samlingar.

Netzel var utbildad pianist, men hade även studerat sång för Julius Günther och var en av Wilhelm Heintzes elever i komposition. Hon var känd som kompositör under pseudonymen Lago (även N.Lago). Hennes verk utgavs inte bara i Sverige utan även i Tyskland och Frankrike. Bland hennes kompositioner finns körverk, kantater, kammarmusik och musik för orkester, bland annat en pianokonsert.

Hennes  minnesalbum innehåller korta hälsningar, små musikstycken och några små konstverk bl.a. en gouache av August Malmström (1829–1901). Här finns hälsningar från hennes lärare i Paris, den kände organisten Charles-Marie Widor, från operasångerskan Pauline Viardot, violinisten Wilma Neruda och de svenska tonsättarna Adolf Fredrik Lindblad och Ivar Hallström.

August Malmströms bild i minnesboken.

Laura Netzels klippbok innehåller recensioner av konserter där hennes verk har framförts, och av konserter där hon själv framförde egna verk. Klippen är från perioden 1891 till 1911; huvudsakligen är de tagna från franska tidningar och tidskrifter, men det finns även klipp från tyska, spanska, engelska och rumänska tidningar. Under åren 1891–1906 arrangerade Netzel så kallade folkkonserter i Stockholm Dessa finns omtalade bland annat i ett klipp från The Musical Courier (New York), 1905. I ett av de sista klippen i samlingen skriver den franska musikforskaren Eugène Borrel om de svårigheter Netzel har mött (réparties d’une façon trop inégale et souvent injuste) och att en man skulle ha fått ett helt annat bemötande än vad hon fick.

Laura Netzells klippbok

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Månadens raritet: Julstjärnan – ”en jättesuccès hos det yngsta Stockholm”

Affisch från premiären av Julstjärnan.

Affisch från premiären av Julstjärnan.

Sagospelet Reisen til Julestjernen av den norske författaren Sverre Brandt med musik av Johan Halvorsen hade urpremiär på Nationaltheatret i Oslo julen 1924. Oscarsteaterns direktör Albert Ranft importerade raskt det populära stycket och gav regissören Nils Johannisson i uppdrag att översätta och regissera pjäsen. Julstjärnan fick sin svenska premiär på Oscarsteaterns scen den 18 december 1925.

Sida ur manuskriptet till Julstjärnan

Sida ur manuskriptet till Julstjärnan.

Fina recensioner

Premiären av Julstjärnan uppmärksammades i såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter.

Klipp ur Dagens Nyheter 19/12 1925

Klipp ur Dagens Nyheter 19/12 1925.

Enligt Svenska Dagbladet var det ”jubel och applåder i massor på Oscarsteatern då teatern inför en i det närmaste fulltalig och övervägande ungdomlig publik presenterade sitt jul- och barnprogram. Stycket är verkligen skrivet för barn; det är redigt och klart komponerat, spänningen hålles upp ända in i sluttablån, och dess grundidé är både originell och välfunnen. Det är älskvärt moraliserande, men pekpinnen är inte störande”.

Fängslande karaktärer

Elsa Wallin som Prinsessan och Axel Ringvall som Jultomten

Elsa Wallin som Prinsessan och Axel Ringvall som Jultomten. Klicka på bilden för att se en större version.

Emma Meissner som Stina och Wilhelm Julinder som Olle

Emma Meissner som Stina och Wilhelm Julinder som Olle. Klicka på bilden för att se en större version.

Adolf Niska som Häxan, klipp ur Scenen 1916.

Adolf Niska som Häxan, klipp ur Scenen 1916. Klicka på bilden för att se en större version.

Teatern hade ”kostat på stycket både i fråga om skådespelarkrafter och utstyrsel”. Jultomten spelades av den populära skådespelaren Axel Ringvall och Elsa Wallin var ”söt och näpen” som prinsessan.

Stort intryck gjorde operettstjärnan Adolf Niska ”som uppenbarade sig som häxa med en strålande ruggig mask och förställd stämma”.

Emma Meissner som Stina (som i manuskriptet beskrivs som stor och tjock) och Wilhelm Julinder som Olle (skinntorr och mager) stod för det komiska inslaget.

Baletterna spelade stor roll

Dockbaletten i Julstjärnan

Dockbaletten i Julstjärnan. Klicka på bilden för att se en större version.

I föreställningen medverkade förutom ett antal av teaterns skådespelare även kör, balett och ett trettiotal barn. Den kände dansören Axel Witzansky stod för koreografin. Svenska Dagbladet skriver att ”baletterna spelade denna gång en mycket stor roll. Den stora sluttablån hos jultomten med en massa barn som uppträdde som dockor tog även de vuxna med storm och den skulle gjort sig i vilken utstyrselrevy som helst. Allt som allt var det en gedigen succés. Stycket kommer nog att uppleva många föreställningar under julen”.

Julstjärnan gavs på Oscarsteatern hela 31 gånger under vintern 1925/26. Trots att pjäsen blev mycket uppskattad tycks den sedan dess inte ha spelats särskilt ofta i Sverige.

Marianne Seid
Musik- och teaterbiblioteket

Kort om det norska originalet Reisen til Julestjernen – en norsk institution

Efter premiären på Nationaltheatret 1924 har pjäsen spelats otaliga gånger i Norge. I år ges den på Forum Scene i Bergen (under devisen ”Ingen Jul uten Julestjernen”). Pjäsen har också filmatiserats; den första versionen från 1976 har under många jular varit ett stående inslag på norsk TV. Alldeles nyligen, i november 2012, hade den senaste filmatiseringen premiär på norska biografer.

Läs & Lyssna

Manuset finns i bibliotekets samlingar. Det hittas via vår digitaliserade katalog för teaterlitteratur.

Sonjas sang till Julestjernen finns på YouTube, och noterna finns att ladda ner på norska Nasjonalbiblioteket.

”Paradisisk, mångfacetterad glädje”

Ralph Lundsten, vars arkiv finns på Musik- och teaterbiblioteket tillsammans med flera andra elektronmusikarkiv, samarbetade under 1960-talet med den finske fysikern Erkki Kurenniemi. I en intressant artikel med många bilder på IDG:s webbsajt beskrivs Lundstens synt Andromatic, som utvecklades av Kurenniemi år 1965:

”– Det här skulle ju tilltala vilken modern syntpopgrupp som helst?
– Det gör den också, men de får inte låna den. Den är nästan 50 år gammal och aningen skör.”

Andromatic är kanske världens första polyfona (flerstämmiga) synt med inbyggd sequencer, dvs. det går att ställa in en tonföljd som synten automatiskt spelar upp. Andromatic har också fått sitt namn av Andromeda, Lundstens studio, och ”automatic”.

I artikeln beskrivs synten ingående med bilder av innanmätet och till och med kopplingsscheman. IDG har dessutom en liknande artikel om Kurenniemis DIMI-S eller Kärleksmaskinen, som styrs av mänsklig beröring. På Musik- och Teatermuseet finns flera av Lundstens andra instrument, bl.a. Kurenniemis DIMI-A:

Månadens raritet oktober 2012 – ”Svenska folkmusikens historia” av Carl Erik Södling

Svenska Folk-Musikens Historia, dess uppkomst, utbildning och spridning.  Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 Musik-Illustrationer. af C. E. Södling Förf. till ”Tonlogi”, ”Nytt System att lära piano spelning” m.fl.

Del av titelsidan till Södlings ”Svenska folkmusikens historia”.

Carl Erik Södling (1819–1884) tillhör de mer märkliga gestalterna inom svenskt musikliv och musikforskning under 1800-talet. Efter hans bortgång sammanfattade Svensk Musiktidning (1 maj 1884) Södlings värv på följande sätt:

”Södling var ett original, en mångfrestare, ett slags abbé Vogler* i miniatyr, utan dennes geni, men med samma ifriga reformeringsbegär på de mest olika områden. Än skriver han en ny pianometod, än en ny koralbehandling, än en ny skrif-läsemetod, än en ny teori om nordiska folktonen. Eggande och intressant är en sådan verksamhet alltid, varaktig kanske icke. Längst bestående blifva törhända hans förtjenster om våra folkvisor, af hvilka han lär efterlemnat två samlingar, ’Gullharpa’ och ’Silfverharpa’.” 

*Läs mer om Georg Joseph Vogler på Wikipedia

Prognosen i nekrologen har visat sig vara riktig, det är främst inom folkmusikkretsar som Södlings namn är känt i dag. En del av de visor och låtar han upptecknade har fått vidare spridning genom att de tagits upp av dagens spelmän och vissångerskor. Lyssna på några av dem här. Vissa känner också till att Södling torgförde en speciell teori kring den svenska folkmusikens kulturhistoriska betydelse – nämligen att i stort sett all högre musikkultur i Europa och Sydamerika kunde härledas från våra trakter!

Denna teori utvecklas närmare i månadens raritet ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar: Södlings manuskript Svenska folkmusikens historia, dess uppkomst, utbildning och spridning. Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 musikillustrationer (Handskrift 337). Manuskriptet vars förord är daterat 1882 omfattar omkring 170 sidor. Nästan alla avbildningar av musikinstrument som titeln utlovar finns bevarade, däremot inte musikbilagan. Dessbättre finns en stor del av Södlings musikuppteckningar bevarade i hans samlingar i Folkmusikkommissionens arkiv, idag i Svenskt visarkiv. Denna samling är sedan tidigare digitaliserad och tillgänglig via webben.

Södling var verksam som musik-, gymnastik- och teckningslärare i Västervik under största delen av sitt arbetsliv – läs mer om honom på Wikipedia. Som vetenskapsman betraktade sig Södling som musikarkeolog, den förste i Sverige. Utifrån jämförande studier av musik och musikinstrument från forntid och medeltid samt folkmusik från Asien, Europa och Sydamerika menade han att det låg i öppen dager att den svenska folkmusiken stod högt i utvecklingen. Under den gotiska folkvandringstiden och senare under vikingatiden hade musikkulturerna i övriga Europa och Sydamerika mottagit avgörande impulser ifrån norr: bland annat flerstämmighet, notskrift och fiolen!

En sida ur Södlings bok

Carl Erik Södling hade ett stort intresse och uppskattning för musik och musikinstrument från andra delar av världen. Han gör också ofta utvikningar med lokal anknytning. Här handlar det om en panflöjt som en sjökapten Fallenius i Västervik ägde och spelade på.

Södling fann, föga förvånande, inte allmänt gehör för sina alltför vidlyftiga slutsatser. Från 1870-talet och framåt gjorde han utan framgång återkommande uppvaktningar hos Kungl. Musikaliska Akademien, i vilken han var invald som associé men inte ledamot, för att få den att ställa sig bakom en utgivning. I Musik- och teaterbiblioteket finns även ett liknande, tidigare manuskript av Södling bevarat, Svenska folkmusikens historia och kulturhistoriska betydelse (Handskrift 93:1).

Pl. 32, med en bild av en nyckelharpa

Nyckelharpan var ett instrument som intresserade Södling mycket, bland annat på grund av att han inte stött på den någon annanstans än i Sverige. Södling tar ofta ett ganska sentida exempel, samtida med honom själv eller något äldre, och låter det få illustrera forntida förhållanden – en mycket tveksam metod. Denna nyckelharpa finns idag i Musik- och teatermuseet.

Carl Erik Södlings Svenska folkmusikens historia är intressant ur flera aspekter. Det är ett tidsdokument över en delvis urspårad nationalistisk, storvulen musikforskning, samtidigt som manuskriptet innehåller många intressanta och värdefulla uppgifter om instrument, spelmän och vissångare i Sverige. Arbetet i sin helhet har digitaliserats och kommer att ges ut i en digital utgåva med kommentarer. Detta projekt ingår i Svenskt visarkivs mer omfattande forskningsprojekt kring de ideologier som styrt uppbyggnaden av Statens musikverks samlingar. Forskningsprojektet ”Mixa eller maxa” pågår 2011–2014 med stöd från Statens kulturråd. Förhoppningen är att Svenska folkmusikens historia i sin helhet kommer att vara tillgänglig innan utgången av 2012.

Mathias Boström
Forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

Månadens raritet – september 2012 Senaste teaternytt från 1780-talets Paris

Detalj av Mlle Dumesnil som IocasteI biblioteket har vi en stor samling med fransk teaterteoretisk och historisk litteratur som härrör sig från den store skådespelaren Nils Personne (1856-1928) som var en av Kungliga dramatiska teaterns främsta karaktärsskådespelare. Han debuterade år 1876 och stannade på Dramaten ända till sin död. Han var även en framstående lärare i klassisk skådespelarteknik, och förvaltade den franska skolan som vi fick till Stockholm med Monvels franska trupp 1781-1792. Dessutom ägnade han mycket tid åt teaterhistoriska studier – vilket resulterade i hans 8-bandsverk Svenska Teatern som kom ut 1913-1927.

I de äldre delarna av hans samling ingår Levacher de Charnois Costumes et annales des grands théâtres de Paris, en figures colorées, accompagnés de notices intéressantes et curieuses  [Kostymer och krönikor över Paris större teatrar, med färglagda plancher, beledsagade med intressanta notiser och kuriosa]. Detta var ursprungligen en veckotidning som gavs ut 1786–89 och i biblioteket finns de samlade i 8 helfranska band.

Jean-Charles Levacher de Charnois (1750–1792)  gav ut olika teatertidningar från 1777 och fram till sin död. I de första tre årgångarna, band 1–6, presenteras ett urval skådespelare, sångare och dansartister som var verksamma i Paris under andra hälften av 1700-talet.  Alla artisterna presenteras med ett handkolorerat rollporträtt och en kortare text om deras karriär och viktigare roller. Detta är just den franska skola som Monvel lärde ut till den nystartade Dramatens unga ensemble.

Det var Gustav III:s dröm att skapa en svensk nationalteater med skådespelare i fransk stil, men som spelade på svenska. Först tillvande han publiken att höra svenska från scenen genom att sätta upp storslagna operor sjungna på svenska. Sen kallade han hit Monvel och hans franska trupp för att lära aktörerna den rätta tekniken. Monvel levde mellan 1745 och 1812 och var en av sin samtids stora aktörer. Själv tröttnade han på oss svenskar och återvände till Paris redan 1787.

I den sista årgången, band 7–8, riktas intresset mer till teaterkostymen i sig.  De åtta banden ger alltså inte bara en fascinerande bild av skådespelarkonsten i Paris utan också teaterkostymens snabba utveckling under 1780-talets slut.

Raoul Barbe-Bleu eller Riddar Blåskägg

Raoul Barbe-Bleu (dvs Riddar Blåskägg). Opéra-comique av Grétry som hade premiär på Théâtre Italien i Paris 1789. Den mottogs med jubel, men Levacher de Charnois ansåg kostymerna med sin blandning av antikt, modernt, exotiskt och nationellt under alll kritik. Istället borde dräkten återspegla rollfigurens bakgrund och sociala status, som här ovan.

Le Kain

Le Kain.
Henri-Louis Le Kain ansågs som den störste franske aktören som verkade vid Comédie-Française från sin debut 1751 till sin död 1778. Här i titelrollen i Voltaires tragedi Mahomet. Han var bland de första som hävdade att kostymen skulle karaktäriseras av rollen och hans tid, och inte bara vara tjusig i största allmänhet.

Mlle Dumesnil

Mlle Dumesnil
Marie-Françoise Marchand, kallad Dumesnil (1713-1803) var jämte Mlle Clairon den franska scenens största tragedienne. Hon strävade efter en jämvikt mellan teknik och sant uttryck, och var den första som rörde sig naturalistiskt, ja till och med sprang på scenen. Här som Athalie.

Mlle Dumesnil som Iocaste ur Voltaires tragedi Odipus.

Mlle Dumesnil som Iocaste ur Voltaires tragedi Odipus.

Marie-Madeleine Guimard

Guimard.
Marie-Madeleine Guimard (1743-1816) hörde till de främsta dansöserna som medverkade i många av Noverres baletter i Paris. Här som Mélide som ängsligt söker sin älskade Daphnis i Gardel den äldres Le Navigateur.

Tre typexempel på hur man kunde framställa olika passioner på scenen:

Smärta

Smärta

Nonchalans

Nonchalans

Skenhelighet, som till exempel Tartuffe

Skenhelighet, som till exempel Tartuffe

Egyptisk konung

Egyptisk konung.
Exempel på hur Levacher de Charnois förespråkade en mer autentisk teaterkostym. Efter den antika dräkten intresserade han sig för det mer exotiska, både geografiskt och i tiden.

/Magnus Blomkvist, teaterbibliotekarie vid Musik- och teaterbiblioteket

Mer om teaterkostymens historia på biblioteket

I onlinekatalogen finns 57 böcker om teaterkostymer.

Titta på fina kostymer i operafilmerna i Naxos Video Library.

Fler teaterböcker i vår digitaliserade kortkatalog för teaterlitteratur.

Läs om andra utvalda rariteter ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar på sidan Månadens raritet – arkiv.

Sommarens raritet: Strindberg och Forskarlens sång

Ernst Josephson: Näcken. Nationalmuseum. Publicerad med tillstånd.

Ernst Josephsons Näcken, 1884. Nationalmuseum. Publicerad med tillstånd.

Musik betydde mycket för August Strindberg, livet igenom. Det musicerades flitigt i barndomshemmet, hans bror Axel blev professionell musiker. Strindberg umgicks med musik i alla sina hem, där hans fruar var skickliga pianister. Han kunde samla sina vänner till så kallade Beethovenaftnar. Strindberg lät sig inspireras av musik i sitt författarskap, där han som betydelsebärande element använde sig av musik komponerad av Beethoven, Bach, Mendelssohn, Chopin med flera.

Strindberg musicerade också själv, även om han aldrig blev speciellt duktig. Gitarren var det instrument han trakterade mest. Mindre känt är kanske att det finns en komposition bevarad av Strindberg – Forskarlens sång till skådespelet Kronbruden. Han skrev den för gitarr, och när brodern Axel gjorde ett pianoackompanjemang till den tyckte Strindberg att det lät väl ”gentilt”. Vid premiären av pjäsen i Stockholm 1907 sjöngs dock sången a cappella.

Forskarlens sång för röst och gitarr av August Strindberg

Forskarlens sång för röst och gitarr av August Strindberg. Manuskript i Axel Strindbergs arkiv, Musik- och teaterbiblioteket.

Förmodligen skrev Strindberg melodin redan 1892, under sin vistelse i Berlin. Texten ska ha tillkommit inför arbetet med pjäsen Kronbruden. Vi vet också att Strindberg i privata sammanhang kunde framföra sin visa till eget gitarrackompanjemang. Strindberg var högst autodidakt som kompositör, vilket märks i denna enkla visa. Samtidigt som det nog är just enkelheten och därigenom en tänkt folklighet som Strindberg eftersträvat med sin Forskarlens sång.

Stefan Bohman, chef för Strindbergsmuseet

Forskarlens sång på Musik- och teaterbiblioteket

Tre varianter av Forskarlens sång, för gitarr, harpa och piano, finns bevarade i Musik- och teaterbiblioteket. Det är arrangemang gjorda av Axel Strindberg och ingår i hans arkiv. Axel Strindberg (1845-1927) har tonsatt åtskilliga av broderns dikter och även skrivit skådespelsmusik, bland annat ett förspel till Kronbruden. Han var anställd som cellist vid olika teatrar och under åren 1887 till 1896 var han ledare för Dramatiska teaterns orkester.

Harriet Bosse som Kersti i Kronbruden 1906, Svenska Teatern i Helsingfors

Harriet Bosse som Kersti i Kronbruden 1906, Svenska Teatern i Helsingfors.
Ur Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Ture Rangström (1884-1947) skrev en opera baserad på Kronbruden 1915. Den fick sin svenska premiär på Kungliga teatern 1922 men delar av Rangströms musik hade använts som scenmusik på Dramatiska teatern redan 1918. Operan gjordes även som TV-produktion 1990.

Kronbruden på Dramaten, 1944. Hans Strååt och Gerd Hagman

Kronbruden på Dramaten, 1944. Hans Strååt och Gerd Hagman. Ur Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Mer om Strindbergs Forskarlens sång:

Manuset till Kronbruden finns att låna på biblioteket men går också att läsa i sin helhet på Dramawebben, där det även finns en artikel om pjäsens uppsättningshistoria.

Lyssna till  Marcus Jupither (baryton) som sjunger Forskarlens sång från Caprice-skivan Strindberg och musiken.

Läs om andra utvalda rariteter ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar på sidan Månadens raritet – arkiv.

August Strindberg med gitarr i Gersau, Schweiz

August Strindberg med gitarr i Gersau, Schweiz. Foto: August Strindberg. Nordiska museets arkiv.

Detta foto ingår i Nordiska museets pågående utställning STRINDBERG. Till skillnad från i målningarna avbildar Strindberg i fotografierna ständigt personer i sin närhet, inte minst sig själv. August Strindberg var en mångfacetterad person och i utställningen visas tre aspekter – författaren, målaren och fotografen. Besök utställningens webbplats.