Gösta Nystroem

År 1920 utgjorde Paris något av en knutpunkt för avantgardister och modernister. Men det är också kring denna tid som stormtrupperna börjar retirera – dadaism övergick i surrealism och anarkism byttes mot kommunism; de ryska futuristerna försökte ledningen tämja till plakatmålande agitprop, medan flera av de italienska futuristerna sålde sig billigt till fascisterna och sålunda klättrade  upp på den nattsvarta parnassen. Det som kanske utmärker tjugotalet är ett återuppbyggande, ett sökande efter ordning, motiverat av krigets våldsamma konsekvenser. Avantgardisterna är kaotiska kreatörer som spränger traditionen och lämnar fältet öppet och oavslutat, medan modernisterna ordnar de nya intrycken och snarare skapar ett nytt regelverk.

Modernisten Nystroem torde ha funnit sig hemma i detta klimat. De som låg i bräschen för den nya musiken i Sverige fann sin vän och mentor i Igor Stravinsky, medan Arnold Schönbergs tolvtonsmusik skulle dröja innan den fick ordentligt fäste. Ishavet utmärks av en klangbild hämtad ur Claude Debussy, medan Stravinskijinfluerade dissonanser spelar upp de stormiga förvecklingarna, vilka gör sig särskilt gällande i den andra satsens vilda crescendon. Kompositionens öppningssceneri är av det slag som väcker förundran. En polar omgivning avtecknar sig medels höga stråkar, vilka strax ställs mot bleckblås som breder ut sig och färgar det karga landskapet. Med trevande rörelser introduceras sålunda temat, vilket successivt får starkare fäste genom fler instrument och skarpare linjer. Det som senare följer är de böljande rörelser mellan stilla bris och skummande vågsvall.

Sinfonia breve fortsätter på havsvidderna, vilket är ett kärt återkommande tema hos Nystroem. Kompositionen tar form av en pendelrörelse mellan explosionsartade höjdpunkter och försonande, meditativ ro. Här finner vi grunderna till Nystroems urmotiv med det energiska resoluta som uttrycks väl i stråkinstrumentens rytmiska hamrande.

Sinfonia seria ger istället intryck av en habil kompositör på ålderns höst, där tempot är makligt och det vitala har tonats ner för att ge mer utrymme för ett svävande lugn. Men det finns även kopplingar till tonsättarens tidigare verk och han själv har påtalat att verket är ”en återblick”, något som framförallt kommer till uttryck i andra satsens mer dramatiska stoff. Stycket har kanske lite mer av en känslomässig prägel, vilket förstärks av hans eget vittnesmål. Nystroem var till trots en obotlig romantiker