Så firades teaterkungen

För nästan 110 år sedan, 23 november 1908, firade man ”teaterkungen” Albert Ranft på hans 50-årsdag. Tack vare arkivhandlingar i Musik- och teaterbibliotekets arkiv kan man få en bra bild av detta firande. Inför firandet hade Ranft inte bara blivit fotograferad utan man hade också producerat programblad med mera. Förutom att fotografierna blev publicerade i pressen i samband med hans födelsedag användes även ett av dessa fotografier på jubileumsprogrammet.

Programmet bestod av två delar, varav den första delen har formen av en scen och på toppen tronar kungen omgiven av sitt rike, alla hans teatrar i Stockholm. Högst upp kan man se Kungliga Teatern, med andra ord Operan, följt av Oscarsteatern, Vasateatern och Svenska Teatern. Svenska Teatern brukar kallas för hans flaggskepp men Operan var säkerligen hans stolthet i hans teaterimperium. Ranfts första teater i Stockholm var dock Djurgårdsteatern som också fått en central placering i den nedre delen av jubileumsprogrammet. Där är den omgiven av Södra teatern och Östermalmsteatern. Ridån i jubileumsprogrammet kunde tas bort och ersättas med tillhörande scenbilder.

Tack vare pressklippen kan man också få en bild av hur dagen firades med blommor, gåvor och underhållning. Redan klockan 10.00 kom den första delegationen, den från Oscarsteatern. En halvtimme senare kom Svenska Teaterförbundet. Vid detta tillfälle överlämnade dess ordförande en hyllningsadress och meddelade att förbundet invalt Ranfts till hedersledamot. Samtidigt blev han uppvaktad av ännu en delegation. Denna gång var det Operan som gav sin nya chef ett cigarettskrin med ett lock med en bild på teatern ingraverad. Telegram, presenter och blommor kom sedan om vartannat.

Klockan 14.00 gick sedan ridån upp i Svenska Teatern varpå jubilaren intog den utsmyckade scenen tillsammans med hustrun Lisa för att sedan sätta sig på hedersplatserna på scenen. Efter körsång och tal mottog Ranft de andra teatrarnas hedersgåva i form av en silverpjäs föreställande Thalia hållandes en juvelbesatt lyra. På basen fanns bilder på alla åtta teatrar som han styrde över. Förutom de sju teatrarna i Stockholm drev Ranft även Stora teatern i Göteborg.  Kvällen avslutades med en supé i Grand Hotells stora festsal. Den var förlagd till klockan 22.00 så att teatrarnas personal skulle få möjlighet att fira sin chef. Ett av sånginslagen var en visa med ”Några rimmande reflexioner” av journalisten och författaren Emil Norlander. Texten började med: ”Det finns väl intet namn med sådan spridning som Albert Ranft, igenkändt öfverallt. Man kan numera ej slå upp en tidning, där ej står Albert Ranfts på hvarje spalt.”.  

Vad som stod på menyn och vad som spelades framgår inte bara av pressklippen utan också av det lilla programmet som hängde i den stora delen av jubileumsprogrammet. När Ranft gjorde entré på scenen hade man spelat Triumfmarsch och när han sedan lämnade scenen var det i tonerna av en speciellt komponerad festmarsch kallad Gladiatorernas avskedsmatch. Däremellan hade man bland annat spelat stycken ur Dollarprinsessan och Madame Butterfly, vilka hade haft premiär en månad innan på Oscarsteatern respektive tre månader tidigare på Operan.

När sedan gäster drack kaffe i smårummet förvandlades den stora salen till en teater. Där spelades det ett spex kallat för Mannen och hans undermän. Enligt ett ytterligare tryckt program utspelar sig en scen i ”Mannens kansli” och dekorationer kom ”så mycket som möjligt från [Carl] Grabow”, som då var anställd på Dramatiska teatern.

Ranft blev också fotograferad i sitt hem omgiven av de presenter och blommor som han fått i samband med firandet. Förutom en bild på hela familjen och ett annat av honom med hustrun finns även ett fotografi där Ranft sitter vid ett skrivbord.

Alla dessa hyllningar var säkerligen ett utslag av vänskap men de visar också vilken maktfaktor Ranft var vid denna tidpunkt. Ranft var den största arbetsgivaren inom teatern, vilket i sin tur innebar att många var i beroendeställning till honom. När Operan hade ekonomiska problem fanns det, enligt pressklippen, endast en person som kunde ta över den och det var Ranft. Annars hade verksamheten lagts ned. Vid tiden för firandet var teaterkungen på toppen av sin karriär. Han var den som hade räddat Operan och skulle driva den ytterligare drygt ett år.

Ranft hade firats flitigt tidigare och skulle även hyllas i samband födelsedagar och jubileumsfiranden, vilket framgår av alla de hyllningstexter och program m.m. som fortfarande finns i samlingarna. Han kallades inte bara för teaterkungen utan också för ”Teaterns Napoleon” i pressen i samband med 30-årsjubileum som skådespelare 1906. I samband med hans 50-årssupé kallade en talare Ranft för teatrarnas Napoleon, men att han olikt denne inte hade mött sitt Waterloo. Ranft skulle dock få uppleva sitt nederlag. Förutom ekonomiska problem och konkurshot förstördes hans flaggskepp Svenska Teatern i samband med en brand 1925. Denna händelse brukar anges som slutpunkten för Ranfts imperium men det är inte hela sanningen. Vid det laget hade han endast tre teatrar i Stockholm och när han sedan gick i konkurs 1926 behöll han endast en av dessa. Även detta företag gick i konkurs 1929, vilket är det definitiva slutet för teaterkungen. När han sedan firade sin 75 års dag 1933 blev han ännu en gång firad med mycket blommor samt jubileumsföreställning och utställning.

Virve Polsa, teaterarkivarie

Källor och litteratur
Musik- och teaterbibliotekets fotografisamling, glasnegativsamling och klippsamling.
Albert Ranfts arkiv
Hoogland, Rikard 2016: ”Albert Ranfts roll i svensk teaterhistoria. En utvecklare eller en rest från 1800-talets teater”, i Dokumenterat 48/2016