Roman-samlingen kan bli världsminne

Musikverket nominerar Johan Helmich Roman-samlingen till Unescos världsminneslista.

Det är inte för inte som Johan Helmich Roman (1694–1758) har kallats ”den svenska musikens fader” (efter vetenskapsakademiens sekreterare Abraham Sahlstedts äreminne vid Romans död: ”Stamfader för musiken i vårt land”). Den unika samlingen av hans musikalier, som skänktes till Kungl. Musikaliska akademien under dess tidigaste år på 1770-talet och nu förvaras på Musikverket, vittnar om Romans särställning och betydelse, inte bara för det svenska musiklivet, utan även för svensk musik i världen.

Romansamlingen

Samlingen omfattar nästan hela Romans kända produktion och ligger till grund för såväl litteratur om hans musik som Ingmar Bengtssons och Anna Lena Holms förteckningar över hans instrumental- och vokalmusik. Till största del utgörs samlingen av material från den deposition som tillfördes Statens musikbibliotek, nuvarande Musik- och teaterbiblioteket i Musikverket, när biblioteket överfördes från Kungl. Musikaliska akademien och blev statligt 1981.

Samlingen har skapats av Musik- och teaterbiblioteket som sammanfört verk som funnits i bibliotekets olika samlingar. De största bidragen till samlingen kommer från A. Holmbergs donation 1858 samt ur sällskapet Utile Dulcis notbibliotek. Samlingen ordnades i nuvarande form 1929 och sedan 2006 finns samlingen digitaliserad och tillgänglig för alla på webben. Samlingen förvaltas och hålls tillgänglig av Musik- och teaterbiblioteket, men är på pappret fortfarande Kungl. Musikaliska akademiens egendom.

Varför är Romansamlingen viktig?

Romansamlingen belyser J.H. Romans betydelse på en rad områden. Det omfattande materialet reflekterar en för sin tid unik gestalt, inte bara i Sverige utan även internationellt.

Roman som representant för Sverige i världen

Roman var en aktad violinist och tonsättare i hela Europa. Utländska hovrepresentanter förundrades över hur det svenska hovkapellet med hovkapellmästare Roman i spetsen kunde hålla en så hög nivå, mot utgifter som normalt motsvarade en enda musikers krav vid utländska hov.

Att detta var möjligt har att göra med Romans unika organisations- och hushållningsförmåga, hans internationella kontakter, hans privata musiksamlande och hans eget musicerande och komponerande – aspekter som alla träder fram i Romansamlingen. Romans kompositioner har alltsedan 1800-talet också rönt allt större intresse utomlands och Roman är i dag en av de mest spelade svenska tonsättarna i alla kategorier.

Roman som representant för världen i Sverige

Roman samlade på sina resor intryck och erfarenheter av musikalisk teori och praxis, men han samlade även på sig en utländsk repertoar: källor som lämnades till hans efterträdare. Detta innebär att Musikverket (i de samlingar som tidigare hörde till Kungl. musikaliska akademien) frånsett Milano, har en världens mest unika samlingar av den milanesiske tonsättaren Antonio Brioschi, en absolut pionjär på den sonatformsbaserade symfonin som låg till grund för det sena 1700- och 1800-talets blomstrande symfonitradition.

Att Romans efterträdare inte alltid förstått vad de ärvt och spelat är tydligt från inskriptioner som ”Priotschi”, ”Briossi?” och liknande. Romansamlingen visar med andra ord att efterträdarna har övertagit materialet av Roman, för att sedan fortsätta att kopiera och spela en viktig tidigklassisk repertoar, utan att riktigt veta var det var för något. Denna kunskap har vi den välbevarade samlingen att tacka för, vilket bland annat har uppmärksammats i en stor dokumentärfilm med forskaren och dirigenten Vanni Moretti på italienska TV-kanalen Rai Uno.

Roman som pionjär för ett offentligt musikliv

Roman arrangerade i egenskap av hovkapellmästare de första offentliga och för allmänheten tillgängliga konserterna i Sverige under 1730-talet. Detta innebar en nyhet i Europa som helhet vid denna tid. Roman hade troligen fått idén till den offentliga musiken från sina närmare fem år i England 1717–21, där han kom i kontakt med G.F. Händel, vars orkester han då också spelade i.

I Sverige innebar detta att en allmänhet kunde få höra musik som dessförinnan antingen varit reserverad för adelns och hovens miljöer, eller underställd rituella syften inom ramen för kyrklig liturgi och förrättningar. Denna musik finns till stor del bevarad i Romansamlingen, där vi även kan se hur Roman omarbetade verk av utländska storheter för lokala förhållanden.

Romans arbete för användandet av det svenska språket för avancerad musik

Roman var aktiv i Kungl. Vetenskapsakademien (någon Kungl. musikalisk akademi fanns ju inte förrän långt efter hans död) och i Tungomålsgillet (en viktig företrädare till den senare instiftade Svenska akademien). Där förde han en ihärdig argumentation för att svenska språket kan och bör användas i avancerad och högt syftande musik, något som betvivlades starkt av Romans företrädare och även av många samtida musik- och språkkännare.

För att demonstrera svenska språkets lämplighet skrev Roman dels egen vokalmusik i större format, men han skrev även svensk text till befintlig musik av italienska och tyska tonsättare i samtiden, såsom den neapolitanske Leonardo Leo som Roman kommit i kontakt med vid sina utlandsresor. I Romansamlingen kan vi få en unik inblick i hur Roman gick tillväga för att på musikalisk väg, ibland redan på skisstadiet, uppnå vad som sedan blev ”standardspråk” på litterära och samhällsmässiga plan.

Roman och hovkapellet som mötespunkt mellan högrestånds- och allmogemusik

Ett exempel på hur samlingen utgör ett prisma mellan frihetstidens flytande stånds- och kulturgränser är Romans tonsättning av Jacob Freses Kom tysta enslighet (förlaga till Olof von Dalins O tysta ensamhet), som sedan spridits i många melodiförgreningar, bland annat den på Sollerön upptecknade variant som Jan Johansson använde i sin Jazz på svenska (Visa från Utanmyra).

Romansamlingen innehåller på så sätt källor som belyser både vad hovkapellisterna spelade och sjöng på kunglig befordran, men också vad de tog med sig från de landsändar de kom ifrån, och ofta tog med sig åter, och som ibland fick eget liv när stämböcker från hovkapellet skänktes eller såldes vidare.

Roman i dag och ny tillgänglighet

Intresset för Johan Helmich Roman och hans musik är i stadigt ökande. Detta gäller inte minst inom det internationella musiklivet där hans kvaliteter och hans särart som tonsättare röner allt större uppskattning – både hos publiken och bland de främsta ensemblerna. Detta syns också i alltmer förekommande högklassiga utgivningar av Romans verk. Romansamlingen finns redan att tillgå för hela världen i digital form via Musikverkets webb. Men trots detta, och trots Romans betydelse för det svenska musiklivet, ligger de flesta av hans verk ospelade – mycket beroende på att noterna inte finns i moderna notutgåvor.

Kungl. Musikaliska akademiens satsning Levande Musikarv syftar till att tillgängliggöra och levandegöra svenska musikaliska kulturarv. Det handlar dels om ett uppbyggande av en databas med uppgifter på svenska och engelska om våra tonsättare från tidigt 1600-tal och fram till i dag, dels om källkritiska respektive emenderade notutgåvor av de främsta verken (hundratals verk som spänner över alla former, från opera och orkester till kammarmusik, körmusik, pianoverk, sånger med mera). Detta talar för att Romans verk kan komma att spelas i än högre utsträckning i framtiden och att hans redan stora betydelse kan komma att bli ännu större.

Verköversikt

I Johan Helmich Romans produktion märks verk för olika besättningar: 23 sinfonior, sviter för orkester (bland annat Drottningholmsmusiken och Golovinmusiken), 4 violinkonserter, flöjtkonsert, oboekonsert, konsert för oboe d’amore och orkester, flöjtsonater, triosonater, verk för cembalo (sonater/sviter, mm), Assaggi för soloviolin, 25 etyder för violin, ca 70 sånger, verk för kör (Svensk mässa, kantater, med mera).

Samlade verk

Bibliografi

En bibliografi över Romanlitteratur, sammanställd av Veslemöy Heinz, finns i Musik- och teaterbibliotekets elektroniska bulletin Dokumenterat, nr. 40 (2008), s. 39–49.

Biografi  (i urval)

• Bengtsson, Ingmar: J.H. Roman och hans instrumentalmusik: käll- och stilkritiska studier = J.H. Roman and his instrumental music: a critical survey of sources and style.  Uppsala: Uppsala univ., 1955
• Helenius-Öberg, Eva: Johan Helmich Roman, liv och verk genom samtida ögon − dokumentens vittnesbörd. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, nr 78, Stockholm, 1994
• Ivarsdotter Johnson, Anna: Johan Helmich Roman och hans tid, i Musiken i Sverige, band 2, Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie 74, Stockholm, 1993.
• Sahlstedt, Abraham M: Äreminne öfwer hofintendenten kongl. capellmästaren, och kongl.wetenskaps academiens ledamot, herr Johan Helmich Roman, i Stora Riddarhus salen framstäldt d. 30 maj 1767. Stockholm, 1767.
• Vretblad, Patrik: Johan Helmich Roman 1694–1758: svenska musikens fader. Band 1–2, Stockholm, 1914.

Dan Lundberg, överbibliotekarie och arkivchef Musikverket