Kvinnoband på kvinnofestivaler

En del av kvinnokampen under 1970-talet handlade om att synliggöra kvinnors kulturella uttryck och erfarenheter. Rent konkret försökte kvinnor stärka sina röster genom så kallade röstbefrielsekurser, där de lärde sig att sjunga starkt. Att våga ta plats, våga låta, bilda band och spela var ett återkommande tema i rapporteringar från alla de musikkurser för kvinnor som anordnades på olika håll i Sverige.

Musikgrupper med enbart kvinnliga medlemmar började också bildas under denna tid. Jazzgruppen Tintomara är ett exempel. Initiativtagare var flöjtisten Katarina Fritzén och pianisten Elise Einarsdotter, två instrumentalister som träffats på musikskolan Berklee i Boston. De delade erfarenheten av att nästan alltid vara den enda kvinnan i rummet i spelsammanhang. När de kom hem tillbaka till Sverige ville de därför starta ett band med kvinnliga musiker. De ville utforska ett eget musikaliskt uttryck och spelade till stor del egna kompositioner. Att satsa på instrumentalmusik var då ovanligt i kvinnorörelsen, där det mesta krutet lades på att sjunga texter med feministiskt innehåll.

Tintomara debuterade på Kvinnokulturfestivalen, som anordnades i Gamla Riksdagshuset i Stockholm 1977. Året därpå fanns gruppen med på ännu en kvinnofestival i Stockholm, där de spelade tillsammans med utländska musiker från Feminist Improvising Group. Fler kvinnofestivaler följde runtom i landet. Det var ett sätt för kvinnliga kulturutövare att träffas och finna styrka tillsammans, men blev också en plattform för att synas utåt. Musikfestivaler för kvinnliga jazzmusiker började också organiseras internationellt. Tintomara spelade till exempel på en stor festival i Italien 1979, där de var förband till jazzsångerskan Betty Carter. Elise Einarsdotter, som intervjuats för Svenskt visarkiv, har berättat vilken enorm inspiration det var att höra en massa bra kvinnliga jazzmusiker under den flera dagar långa festivalen.

Även i jazzens hemland i USA växte behovet av en jazzfestival som fokuserade på kvinnliga utövare. The Kansas City Women´s Jazz Festival startade 1978 och återkom årligen fram till 1985. Initiativet kom från två kvinnliga musikjournalister och musiker, efter att de bevistat en jazzfestival med endast en kvinnlig deltagare på scenen. I Kansas City uppträdde kvinnliga jazzmusiker av vitt skilda slag och från många olika länder, de visade också sina styrkor som bandledare, arrangörer och kompositörer. Banden var blandade med både kvinnliga och manliga medlemmar och många storheter fanns med på scenerna. Gruppen Tintomara var en av deltagarna 1982. Då hade bandet bytt medlemmar, tillsammans med Fritzén och Einarsdotter spelade Olle Steinholz bas och Yvonne Riggebo trummor.

Året innan gjorde en annan svensk musikgrupp succé på festivalen i Kansas City. Gruppen Salamander, med fem medlemmar, hade startats på initiativ av saxofonisten Cecilia Wennerström 1979. Hon hade inspirerats av Tintomaras framgångar och sökte upp pianisten Susanna Lindeborg som hon gärna ville samarbeta med. Gruppen Salamander spelade en kraftfull musik med mycket improvisation, både teatral och friformbetonad. Efter spelningen i Kansas City blev gruppen hyllad av den amerikanske musikkritikern Leonard Feather.

Både Tintomara och Salamander var grupper med starkt självförtroende och deras olika musikaliska uttryck visade på bredden i vad kvinnliga musiker kunde åstadkomma. Det gick inte att tala om någon enhetlig ”tjejmusik”. Grupperna var pionjärer på den svenska jazzscenen och som kvinnodominerade grupper väckte de uppmärksamhet, de både provocerade och inspirerade. Kvinnofestivalerna gav grupperna en skjuts, men bägge banden spelade i många andra sammanhang. Grupperna upphörde efter några år och medlemmarna gick vidare med nya projekt.

Det verkar fortfarande finnas behov av kvinnliga manifestationer inom improvisationsmusiken. Den 9 februari anordnas Stockholm Internationella Kvinnofestival, med deltagande musiker från Tyskland, Italien, Norge och Sverige.

Tips

Gruppen Tintomara finns representerade med ett spår från sin debut-LP i Svensk jazzhistoria, volym 11, utgiven av Caprice Records 2017. Salamander återförenades för en spelning 2017 då deras debutskiva Live at North Sea Jazz Festival gavs ut på nytt. Intervjuer med musikerna Elise Einarsdotter, Katarina Fritzén, Cecilia Wennerström samt Susanna Lindeborg finns tillgängliga på Svenskt visarkiv.

Carol Glenn Brewer beskriver arbetet med The Kansas City Women´s Jazz Festival i Changing the Tune (2017). Boken finns att låna på Musik och teaterbiblioteket.

Viveka Hellström, forskningsarkivarie