Det stora inspelningsåret – Del 8, Musik i gränslandet

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett

Detalj ur kartbild över det svensk-norska gränsområde där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i oktober 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Inspelningar i svensk-norska gränsområdet (21-27 oktober 1968)

Ett första utkast till projektbeskrivning för inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv

Under sin inspelningsresa i nordvästra Dalarna i månadsskiftet september/oktober hade Märta Ramsten stiftat bekantskap med spelmannen Olmorts Erik Olsson från Särna, kallad Spak-Erik; ”en spelman med genuin Särnatradition och ett egensinnigt spelsätt, som skilde sig från vad jag förut hört av svensk spelmansmusik”. Några veckor efter hemkomsten spelade Märta Ramsten upp inspelningarna med Spak-Erik vid ett möte för nordiska folkmusikforskare på Svenskt visarkiv. Den norske spelmannen och folkmusikforskaren Sven Nyhus kunde då känna igen flera av låtarna som vanligt förekommande även på den norska sidan av gränsen.

Här väcktes idén till en gemensam undersökning av musiktraditionerna i de svensk/norska gränsområdet. Mellan den 21-27 oktober 1968 gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus en gemensam inspelningsresa i sydvästra Härjedalen på svenska sidan av gränsen och i Rörosområdet på den norska sidan.

Karta över det område där Märta Ramsten tillsammans med Sven Nyhus gjorde inspelningar i oktober 1968. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv.

Som geografisk avgränsning för inspelningsresan valdes ett område som sträckte sig fem mil på vardera sida om gränsen mellan länderna. Märta Ramsten beskriver det som ett område där ”hela kulturen präglas av konservatism och stor ålderdomlighet”. Med undantag för en nytillkommen turistnäring livnärde sig befolkningen i huvudsak på boskapsskötsel, jakt, fiske och handel och hade så gjort sedan flera hundra år tillbaka.

Ett antal kriterier ställdes upp som definierade vad som skulle betraktas som ”gränsmusik”. Dit räknades bland annat en repertoar som levt i muntlig tradition i minst två generationer och vars existens kunde beläggas på bägge sidor om gränsen i det undersökta området.

Själva inspelningsresan begränsades dock inte till att enbart dokumentera denna gränsmusik. I likhet med tidigare inspelningar var ambitionen att samla in ett så omfattande och så brett folkligt musikmaterial som möjligt, även om fokus den här gången kom att hamna på den instrumentala spelmansmusiken.

 

Gammalt och nytt

Märta Ramsten ansåg att den påfallande ålderdomligheten i området ”naturligtvis också påverkar de musikaliska uttrycken”. Det ska dock inte tolkas som att området var fritt från modernare musikaliska influenser. Visserligen kunde stora delar den lokala spelmanstraditionen spåras ända tillbaka till början av 1700-talet. Men hos många av spelmännen samsades en särpräglad lokal repertoar sida vid sida med låtar som fått nationell spridning via radio och tv.

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen. Foto: Märta Ramsten

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen – vars inspelade repertoar rymmer såväl ålderdomliga polskor som moderna foxtrots – är ett exempel. Han hade lärt spela av fadern Per Myhr, en känd spelman i trakten vars repertoar bland annat dokumenterades av folkmusikupptecknarna Nils och Olof Andersson och publicerades i det stora standardverket Svenska låtar.

Utöver faderns repertoar spelade Jonas Myhr ”med förkärlek gammeldansmusik” och han hade också själv komponerat ett stort antal låtar, ”samtliga med sentimental anstrykning”.


Jonas Myhr – Storhurven efter Per Myhr/Soluppgång på fjället (egen komposition)/Två små fåglar på en gren (foxtrot) [SVA BA 0367-0368]:

[wonderplugin_audio id=”56″]

 

Enligt Märta Ramsten var det flera av de dokumenterade spelmännen som jämte fiol även spelade dragspel, men med skilda repertoar för respektive instrument. På fiolen äldre lokala spelmanslåtar och på dragspelet en för instrumentet mera typisk gammeldansrepertoar.

Karl Östensson från Funäsdalen spelade dock enbart dragspel. Men fadern hade varit fiolspelmän och Karl Östensson kunde berätta mycket om musiken och om ”livet i forna dagars Funäsdalen”. Han spelade också några låtar ur faderns repertoar men var enligt Märta Ramsten ”mest intresserad av nyare gammeldansmusik och är en stor beundrare av Erik Öst” vars repertoar han lärt sig från radion.


Karl Östensson – Mikaelifröjd [SVA BA 0369]:

[wonderplugin_audio id=”58″]

 

Storhurv och Lillhurv

Transkription av Jonas Myhrs inspelning av Storhurven. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv.

Inför inspelningsresan hade Märta Ramsten och hennes norske kollega Sven Nyhus beslutat att fråga efter vissa låtar och visor som var kända på bägge sidor om gränsen. Dit hörde två polskor med det säregna namnet ”Hurven” (”Storhurven” respektive ”Lillhurven”). Belägg fanns för att de två polskorna spelats på bägge sidor av gränsen sedan mer än hundra år och under sin resa kunde Ramsten och Nyhus spela in inte mindre än tio versioner av Stor- och Lillhurven.


Sven & Peder Nyhus – Storhurven & Lillhurven [SVA BA 0374]:

[wonderplugin_audio id=”62″]

 

De inspelade versionerna av hurvarna skulle senare ägnas en egen studie av Märta Ramsten i uppsatsen Hurven – En polska och dess miljö.

 

Trallade låtar

I de svensk-norska gränsområdena tycks det också ha varit vanligt att tralla spelmanslåtar. Med tralla menas här inte bara att sjunga melodin ordlöst utan även att med vissa stavelser understryka dansrytmen på ett liknande sätt som en fiolspelman gör med stråken.

Trallaren Karl Kristiansson från Tännäs i Härjedalen. Foto: Märta Ramsten


Karl Kristiansson – Schottis efter Gravbergs-Halvard [SVA BA 0386]:

[wonderplugin_audio id=”57″]

 

Nille Henningsgård och Sven Nyhus under inspelningen i Henningsården i Brekke, Norge. Foto: Märta Ramsten

Flera trallare spelades in, och av intervjuer framgår att det i äldre tider varit vanligt att tralla till dans när det saknades spelman. Tidigare nämnde Karl Östensson berättade till exempel att hans farfar ofta trallade till dans i mitten på 1800-talet: ”Han kunde inte spela nå instrument, men han tralla leka som det hette på den tiden. Och dom dansa efter det hela nätterna, så han satt på en upphöjd plats och tralla fram”.

Det förekom också trall i samspel med fiolspelmän. I norska Brekken gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus inspelningar med Nille Henningsgård – av inspelningarna att döma en synnerligen gladlynt kvinna och med ett gediget spelmanspåbrå – när hon trallar tillsammans med fiolspelmannen Egil Skott.


Nille Henningsgård & Eskil Skott – Pols [SVA BA 0381]:

[wonderplugin_audio id=”59″]

 

Projekt med fortsättning

Totalt spelades 16 spelmän, sångare och trallare samt ett spelmanslag in under den knappa vecka som inspelningarna i gränstraktsområdet pågick. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar.

Märta Ramsten och Sven Nyhus skulle återvända för ytterligare inspelningar sommaren 1969, då även den vokala folkmusiken fick en mera framträdande plats. Inte minst kunde fäbodmusiken dokumenteras i sin ursprungliga miljö eftersom fäbodbruket ännu var i drift i området.

Det inspelade materialet skulle senare utgöra grund till föreläsningar och konferenser liksom till radio- och tv-program. Märta Ramsten publicerade också en mera omfattande studie av gränstraktsmaterialet i den redan nämnda uppsatsen om Hurven.

 

Läs mer

Uppgifterna i det här blogginlägget bygger i huvudsak på Märta Ramstens uppsats Hurven – En polska och dess miljö där även de flesta citaten är hämtade ifrån. Uppsatsen kan beställas från Svenskt visarkiv. Material om inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet finns även i Märta Ramstens personarkiv hos Svenskt visarkiv.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 7, Folkmusikens landskap nummer ett

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 

Detaljer ur kartbil över Dalarna där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i september/oktober 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Två resor i Dalarna (17-20 september & 27 september – 3 oktober 1968)

De svenska landskapen fick tidigt utgöra den geografiska inramningen när folkmusiken började samlas in för att bevaras i arkiv och göras tillgänglig via noter (och senare genom inspelningar). Trots att såväl spelmän som musik i praktiken inte låtit sig begränsas till Sverigekartans landskapsgränser så talar man än idag om Gotlandslåtar, Hälsingepolskor och så vidare.

Det landskap som tidigt kom att inta en särställning som folkmusiklandskapet framför andra var Dalarna. Schablonbilden av svensk folkmusik med fiol, folkdräkt, midsommarstång och röda stugor brukar ofta placeras i just Dalarna. För den mer initierade utgör landskapet ramverk för ett myller av orts- och gårdsnamn befolkade av välkända spelmän som i folkmusikkretsar fått närmast legendarisk status.

Skiva med Rättviks spelmanslag utgiven av Radiotjänst. Omslagsbilden innehåller de typiska ingredienserna för att framhäva Dalarna som folkmusiklandskap – fiol, folkdräkter, midsommarstång och röda stugor!

Dalarnas folkmusik fick tidigt nationell spridning. Dalaspelmän som Hjort Anders Olsson, en flitigt turnerande spelmansartist under 1900-talets första hälft, blev kända utanför landskapets gränser. Landskapets musik var rikt representerat i notsamlingar, radioprogram och till viss del även på skiva. Det stora standardverket Svenska låtar innehåller till exempel fyra volymer med musik från Dalarna, det utan konkurrens mest välrepresenterade landskapet i den omfattande utgåvan på 24 böcker. Matts Arnberg från Radiotjänst gjorde flera inspelningsresor i landskapet och han presenterade gärna dalaspelmän i sina radioprogram. Bland de grammofonskivor med folkmusik som Arnberg producerade för Radiotjänsts räkning under 1950-talet så dominerade dalamusiken.

 

Rik folkmusiktradition

Trots detta – eller kanske just därför – så gjorde Märta Ramsten två inspelningsresor i Dalarna i september och oktober 1968. För landskapet hade uppenbart ännu mer spelmän och sångare att bjuda på än vad som tidigare blivit dokumenterat.

Att landskapet var rikt på folkmusiktradition framgår av de som spelades in. Flera är andra, tredje och kanske till och med fjärde generationens spelmän. I Märta Ramstens minnesanteckningar framträder ett rikt persongalleri av äldre släktingar som alla varit framträdande spelmän och sångare. Flera hade en både omfångsrik och lokalt präglad repertoar.

 

Lokalt och nationellt

Jöns Jonas Hansson, Boda. Foto: Märta Ramsten

Men även om många av spelmännen var starkt präglade av den lokala spelmansmiljön så tog de också tillvara på de möjligheter som den moderna tiden gav. Jöns Jonas Hansson från Boda till exempel. Märta Ramsten beskriver honom som en spelman med ”genuin Boda-tradition” som lärt sig spela av spelmännen Karls Anders och Dräng Johan. Men han hade också nått nationell berömmelse när det populära radioprogrammet Karusellen anordnade en kompositionstävling för spelmanslåtar i mitten av 1950-talet.

Jöns Jonas Hansson vann tävlingen med gånglåten Stockholmslåten och hans komposition fick stor spridning i radio, nottryck och på grammofonskiva. Den blev populär bland spelmän över hela landet och togs upp på spelmanslagens repertoar och spelades ofta som allspelslåt på spelmansstämmor. Till populariteten bidrog säkert också att den kände poeten Nils Ferlin skrev en text till låten, med ett tidstypiskt sentimentalt tema där den till storstaden inflyttade landsbygdsbon minns såväl ”flydda fattiga torpardar” som ett svunnet Stockholm av småstadskaraktär.

 

Värdefulla kontaktpersoner

Märta Ramsten hade även denna gång god hjälp av lokala kontaktpersoner. Inte minst av Knis Karl Aronsson, en av Spelmanssveriges verkliga frontfigurer. Han var själv spelman och mångårig ordförande i såväl Sverige spelmäns riksförbund som i Dalarnas spelmansförbund. Följaktligen hade han ett brett kontaktnät och han hjälpte till i planeringen av den första inspelningsveckan som koncentrerades till trakterna runt Siljans östra strand. Den andra inspelningsveckan ägde rum i västra Dalarna i månadsskiftet september/oktober. Här hade Märta Ramsten en värdefull kontaktperson i Evert Åhs från Älvdalen, också han spelman med ett starkt hembygds- och folkmusikengagemang.

Bland de spelmän som Märta Ramsten mötte under resan i västra Dalarna märks särskilt Olmorts Erik Olsson, kallad ”Spak-Erik”. Mötet med honom och hans säregna repertoar av låtar, som levt och frodats på bägge sidor om svensknorska gränsen, skulle upptakten till ett mångårigt forskningsprojekt kring musiken i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Något vi kommer återkomma till i ett kommande blogginlägg.

Här nedan bjuder vi på några smakprov från de två inspelningsveckorna. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar från de två Dalaresorna.

 

Några av de spelmän som spelades in under resorna i Dalarna. Ovan fr v Wikmans Hans Hansson och Anders Blank. Nedan fr v Olmorts Erik Olsson och Manne Olsson. Foto: Märta Ramsten

 

Anders Blank – Polska från Rättvik [SVA BA 0332]:

[wonderplugin_audio id=”49″]

 

Jöns Jonas Hansson – Stockholmslåten [SVA BA 0337]:

[wonderplugin_audio id=”50″]

 

Kristina Westgärds – Härmningsramsor [SVA BA 0330]:

[wonderplugin_audio id=”51″]

 

Manne Olsson – Schottis [SVA BA 0359]:

[wonderplugin_audio id=”52″]

 

Nils Johansson, Edvin Larsson & Oskar Larsson – Transtrands brudmarsch [SVA BA 0344]:

[wonderplugin_audio id=”53″]

 

Olmorts Erik Olsson ”Spak-Erik” – Polska efter Hultgren [SVA BA 0350]:

[wonderplugin_audio id=”54″]

 

Wikmans Hans Hansson – Jöns Lars fars polska [SVA BA 0338]:

[wonderplugin_audio id=”55″]

 

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 6, Sommaren 1968

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan

Del 5 – Från Närke till Hälsingland

 

Detalj ur kartbilder över Ångermanland, Bohuslän och Dalsland/Södra Värmland där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i juli och augusti 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Ångermanland, Bohuslän, Dalsland och södra Värmland (10 juli – 26 augusti 1968)

Inspelningsverksamheten fortsatte med oförminskad styrka under sommarmånaderna juli och augusti. Med undantag för en kortare resa i Ångermanland koncentrerades inspelningarna till Västsverige där spelmän och sångare i Bohuslän, Dalsland och södra Värmland fick besök av Märta Ramsten. Ett antal spelmän från olika delar av västra Sverige spelades också in under en spelmansstämma i Alingsås i augusti. Här hittar du samtliga inspelningar från juli och augusti 1968.

 

Kvinnliga spelmän i minoritet

I Ångermanland fungerade spelmannen Arne Isaksson som kontaktperson. Han var aktiv i den lokala spelmansrörelsen, bland annat som medlem i Resele spelmanslag, och hade god kännedom om traktens spelmän. Åtta spelmän spelades in under tre dagar, däribland Arne Isaksson själv.

Johan Sundberg och Kristina Vestin spelades in under inspelningsresan i Ångermanland. Foto: Märta Ramsten

Under resan i Ångermanland träffade Märta Ramsten även två av de få kvinnliga spelmän som dokumenterades under Visarkivets första inspelningsår. Även om könsfördelningen bland de som spelades in under året är relativt jämnt fördelad så förmedlar kvinnorna i huvudsak en vokal folkmusiktradition. Till undantagen hörde Kristina Vestin, en berättarglad och inlevelsefull dragspelare från Norr Moflo i Ångermanland som Märta Ramsten beskriver som ”mycket pigg för sin ålder”, och Ebba Olsson från Härnösand som förutom att sjunga visor även spelade några låtar på fiol.

 

Kristina Vestin – Polka (SVA BA 0287):

[wonderplugin_audio id=”45″]

 

Johan Sundberg – Polska från Boteå (SVA BA 0284):

[wonderplugin_audio id=”43″]

 

Ebba Olsson – Mammas vals (SVA BA 0291):

[wonderplugin_audio id=”39″]

 

 

Visor och låtar från Bohuslän

Hembygdsforskaren Sven Rydstrand (ovan t v) förmedlade kontakt med flera spelmän i Brodalen, Bohuslän. Bland annat med Johan Johansson (ovan t h) och bröderna Folke och Erik Engström (nedan fr v). Foto Märta Ramsten

Märta Ramsten hade gjort en kortare inspelningsresa i Bohuslän redan i oktober 1967, då för Sveriges Radios räkning. Sommaren 1968 fortsatte hon göra inspelningar i landskapet.

I Brodalen utanför Lysekil gjordes flera inspelningar tack vare god hjälp från hembygdsforskaren Sven Rydstrand. Genom sin lokalkännedom kunde han förmedla kontakt med flera spelmän och sångare som inte tidigare blivit uppmärksammade.

Sven Rydstrand sjöng själv visor och hade särskilt fördjupat sig i repertoaren efter visdiktaren Christen Olsson (1775-1858) från Mellby i Brodalen. I en artikel från 1958 i hembygdstidningen Hällungen tecknar han denne Christen i Mellbys levnadsöde. Han beskrivs där som ”en bygdeskald av rätt betydande mått” som genom sina visor förmedlade ”en frisk ton från fädernas dagar” även om han var ett ”original, en drömmare och dagdrivare, och sannerligen inte något mönster för en rationell jordbrukare”.

 

Sven Rydstrand – Bröllopet i Jored (SVA BA 0295):

[wonderplugin_audio id=”48″]

 

Johan Johansson – Mazurka efter far (SVA BA 0284):

[wonderplugin_audio id=”42″]

 

Erik & Folke Engström – Polka (SVA BA 0303):

[wonderplugin_audio id=”40″]

 

 

Blivande folkmusikidol och scenartist

Redan under inspelningsresan för Sveriges Radios räkning ett år tidigare hade Märta Ramsten träffat sångaren Martin Martinsson, smed och lantbrukare från Orust. Vid det tillfället sjöng han endast en handfull visor, men besöket väckte onekligen ett slumrande folkmusikintresse till liv. Ett år senare hade han letat fram en omfattande repertoar ur minnet som han hört föräldrarna och spelmän i trakten sjunga och spela. Ett 50-tal visor spelades in, och därtill ett antal trallade låtar.

Det skulle bli fler besök hos Martin Martinsson, som hör till de mest väldokumenterade utövarna i Svenskt visarkivs samlingar. Ett 130-tal visor och trallade låtar finns inspelade med honom. Till det kommer inspelningar som andra arkivinstitutioner och privatpersoner gjort med honom, varav de flesta finns som kopior hos Visarkivet.

 

Martin Martinsson – Halling efter Tuven (SVA BA 0301):

[wonderplugin_audio id=”46″]

 

Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice Records i skivserien Sångarporträtt. Foto: Caprice Records

Men Martin Martinsson blev mer än bara en väldokumenterad sångare i arkivens gömmor. Genom framträdanden i radio, tv, på konserter och på skiva fick Martin Martinsson något av en senkommen folksångarkarriär och han har utan tvekan haft ett stort inflytande som förebild och inspirationskälla för nya generationer folkmusiker. Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice records i skivserien Sångarporträtt.

Märta Ramsten har själv porträtterat honom i artikeln Martin Martinsson – folkmusikidol och scenartist där hon beskriver det unika hos Martin Martinsson; ”Han hade en bred och intressant repertoar med stark lokal prägel och hans personliga och expressiva framförande av repertoaren fängslade åhöraren”. Martin Martinsson själv gladdes åt uppmärksamheten kring hans vissång och repertoar, vilket framgår av en intervju som Märta Ramsten gjorde med honom 1989:

”Ja, det har ju blivit roligare. Tidigare var jag för mig själv. Jag hade för mig att allt det här med spelmansmusik och visor redan var upptecknat och fanns i arkiv. Men det visade sig, att så är det ju faktiskt inte/…/Det fanns ett värde i det jag hade, det blev jag medveten om då. Förr hade jag bevarat visorna för att jag tyckte själv de var stiliga. Därför lärde jag mig dem. När jag då förstod att de hade ett värde, så ökade det tillförsikten och självmedvetenheten.”

 

Möte med en visa

Inspelningarna i södra Värmland och Dalsland var en uppföljning på de längre inspelningsresorna som Märta Ramsten gjorde i Värmland i mars 1968. Hon hade då fått flera tips på spelmän och sångare som tiden inte tillät att besöka. Nu kunde hon komplettera de tidigare inspelningarna med ytterligare ett 20-tal spelmän och sångare inspelade under en fem dagar lång resa.

Herman ”Herman på höghus” Ottosson, Axel Kjellin (ovan fr v) samt syskonen Ellen och Oskar Erlandsson spelades alla in under resan i Dalsland och södra Värmland. Foto: Märta Ramsten

 

Herman Ottosson – Polska efter Aron Jakobsson i Sandåker (SVA BA 0319):

[wonderplugin_audio id=”41″]

 

Axel Kjellin – Schottis efter Ekberg ( SVA BA 0318):

[wonderplugin_audio id=”38″]

 

Oskar & Ellen Erlandsson – Mazurka efter morbrodern (SVA BA 0309):

[wonderplugin_audio id=”47″]

 

Vissa besök resulterade dock inte i mer än någon enstaka inspelad låt. Därmed inte sagt att resultatet blev mindre intressant. Alice Olsson i värmländska Svanskog sjöng vid inspelningstillfället bara en enda låt, en ålderdomlig vaggviseramsa. Visan, och Alice Olssons sätt att framföra den, gjorde ett stort intryck på Märta Ramsten. Mer än 30 år senare återvände hon till besöket hos Alice Olsson i artikeln ”Ett oväntat möte med en visa”, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik 2004. Där berättar hon om inspelningens tillkomst:

Märta Ramsten återvände mer än 30 år senare till besöket hos Alice Olsson i artikeln ”Ett oväntat möte med en visa”, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik. Foto: Wictor Johansson

Jag hade inte haft tillfälle att förvarna om min ankomst och familjen blev naturligtvis ganska förvånad när en för dem okänd dam klev ur bilen och började fråga efter visor. Säkert kunde Alice Olsson ganska många visor av olika slag, men vid mitt hastigt påkomna besök valde hon att sjunga en enda visa och det var en visa som hon lärt som barn av sin mormor, Johanna Andersson i Svanskog, född på 1860-talet. Mormors visa visade sig vara en ovanligt lång och intressant variant av en vall- och vaggviseramsa som sjungits i hela Norden/…/Just Alice Olssons variant är den längsta som finns upptecknad eller inspelad i västra Sverige.

Märta Ramsten avslutar sin artikel med erkännandet att ”som läsaren säkert har förstått är det här en av mina absoluta favoritinspelningar”. Inspelningen finns också med på skivan Vaggvisor och ramsor, utgiven av Svensk visarkiv i samarbete med Caprice records.


Alice Olsson – Jag satte mig i min hussarelåg (SVA BA 0317):

[wonderplugin_audio id=”37″]

 

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet. De citerade artiklarna av Märta Ramsten om Martin Martinsson och Alice Olsson finns tillgängliga som läsesalslån i Svenskt visarkivs besöksexpedition.

Det stora inspelningsåret – Del 5, Från Närke till Hälsingland

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan

 

Närke, Göteborg och Hälsingland (5-19 juni 1968)

Även juni blev en intensiv inspelningsmånad. Den började i Närke och avslutades i Hälsingland efter en snabb mellanlandning i Göteborg.

Detalj ur kartbilder över Närke, Göteborg och Hälsingland där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i juni 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar.

Inspelningarna i Närke gjordes mellan den 5-9 juni och var en del av de årliga sommarexkursioner som Institutionen för Musikvetenskap vid Uppsala Universitet anordnade. Här fick studenterna öva sig i praktiskt fältarbete genom att göra dokumentationsinspelningar. Inspelningarna i Närke utmärker sig alltså genom att långt fler dokumentatörer medverkade. Utöver Märta Ramsten deltog exkursionsledarna Jan Ling och Anna Johnsson samt ett tiotal studenter.

 

Annorlunda innehåll

Även inspelningarnas innehåll skiljer sig från de som Märta Ramsten tidigare gjort på egen hand. Medan Ramstens inspelningar har ett tydligt fokus på spelmansmusik och vokal folkmusik märks här ett bredare innehåll rent genremässigt. Inspelningarna skildrar snarare ett lokalt musikliv i sin helhet än enbart landskapets folkmusiktradition. Mathias Boström kallar i sin studie över Svenskt Visarkivs tidiga inspelningsverksamhet exkursionens inspelningar för ”musiksociologisk [snarare] än folkmusikalisk dokumentation/…/” och ger en talande summering av innehållet:

”Förutom de mer förväntade spelmans- och vissångsinslagen dokumenterades även psalmodikonspel, låtspel på fiol med pianoackompanjemang, låtspel på piano, sång till ack­ompanjemang av luta, sång till Jan Lings pianoackompanjemang, inläsningar av egenförfattade dikter i hembygdsromantisk stil, intervju om hornmusikkårer och körliv i bygden samt upptagningar med delar av bandet Screw, som bestod av ungdomar som spelade soul-, rock- och blueslåtar.”

Det märks också en skillnad i hur intervjuerna med de medverkande genomförs. Medan Märta Ramsten gjorde korta och koncista intervjuer som konsekvent höll sig till frågeställningar kring den inspelades personalia och repertoar så kännetecknas musikforskarstudenternas inspelningar även här av ett friare förhållningssätt. Bandspelaren får gå och det är mera stundens samtal än uppstyrda intervjuer som spelas in. Ibland är stämningen synnerligen förtrolig och uppsluppen, medan andra inspelningar kan innehålla långa sjok av pinsam tystnad. Vi har i flera fall redigerat bort intervjuavsnitten i de lyssningskopior av inspelningarna från exkursionen i Närke som Visarkivet nu tillgängliggör på webben. Följande axplock ger en antydan om bredden i innehållet:

 

Hulda Källberg och Ebba Johansson – Skönhetstävlan (SVA BA 0236):

[wonderplugin_audio id=”30″]

 

Gustav Åhlund – Stutarlivet, polska från Kumla (SVA BA 0211):

[wonderplugin_audio id=”24″]

 

Gustav ”Torpare-Jan” Wetterberg – Det var en gång en pojke (SVA BA 0224):

[wonderplugin_audio id=”27″]

 

Karl Östlund – Min hembygd (SVA BA 0220):

[wonderplugin_audio id=”25″]

 

Kerstin Gustavsson och Bror Andersson – Dalhambo (SVA BA 0222):

[wonderplugin_audio id=”26″]

 

Ragnar Sanden – Beväringsvisa (SVA BA 0225):

[wonderplugin_audio id=”28″]

 

Gustav Seth Gustavsson – Gå Sion din konung att möta (SVA BA 0232):

[wonderplugin_audio id=”29″]

 

Gunnar, Martin & Harry Jakobsson – Konvaljens avsked (SVA BA 0244):

[wonderplugin_audio id=”31″]

 

Screw – C jam blues (SVA BA 0245):

[wonderplugin_audio id=”32″]

 

Mellanlandning i Göteborg

Liknande exkursioner skulle genomföras även under kommande år och samarbetet med Uppsala universitet blev en viktig del av Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet. Inte minst fungerade exkursionerna som en viktig rekryteringsbas av medarbetare. Flera deltagare skulle senare i olika omfattning göra inspelningsarbeten på uppdrag eller som anställda av Visarkivet.

Maja Ryberg och Anton Niklasson spelades in under Märta Ramstens besök i Göteborg.

Efter exkursionen i Närke gjorde Märta Ramsten två inspelningar i Göteborg med fiolspelmannen Anton Niklasson och sångerskan Maja Rydberg innan hon åkte på ännu en inspelningsresa till Hälsingland.

Maja Ryberg – Kristoffer stod och kritade (SVA BA 0204):

[wonderplugin_audio id=”22″]

 

Anton Niklasson – Gladers polska (SVA BA 0206):

[wonderplugin_audio id=”23″]

 

Tillbaka till Hälsingland

Inspelningarna i Hälsingland uppmärksammades av ortspressen.

Inspelningarna i Hälsingland koncentrerades denna gång till trakterna runt Hassela och Bergsjö i norra delen av landskapet. Liksom en månad tidigare blev resultatet lyckat även denna gång. Inte minst dokumenterades ett stort antal sångare.

Återigen bidrog de lokala kontaktpersoner som hjälpte Märta Ramsten i jakten på traditionsbärare till det goda resultatet. En av dess var Signe Widholm från Bergsjö, själv sångerska med en omfattande repertoar. Märta Ramsten beskriver henne som ”en utomordentligt kunnig och värdefull kontaktkvinna under min hälsingeresa”. En annan viktig kontaktperson var rälsbussföraren Hugo Ljungström, själv spelman och aktiv i Hälsinglands spelmansförbund, som lade ner ett stort arbete på att förmedla kontakter till Märta Ramsten.

Signe Widholm hade tidigare spelats in av Sveriges Radios Matts Arnberg och även då varit behjälplig med att förmedla kontakter med andra sångare. Hon hade ett starkt hembygdsintresse och hade i flera decennier varit en av Nordiska museets lokala meddelare. Hon hade dessutom själv tecknat ner visor efter sångare i trakten som hon publicerat i den lokala hembygdstidningen Bergsjöbygden.

Signe Widholm – Tut tut i hornet (SVA BA 0253):

[wonderplugin_audio id=”33″]

 

Signe Widholm från Bergsjö hade själv tecknat ner och publicerat visor. Hon var en viktig kontaktperson under Märta Ramstens inspelningar i Hälsingland.

Traditionsbärarregister

Exempel på katalogkort ur Svenskt visarkivs traditionsbärarregister.

Under den här inspelningsresan påbörjade Märta Ramsten ett ”traditionsbärarregister” där hon på katalogkort över varje inspelad person förde in uppgifter om dennes repertoar och annat som rörde musicerandet. Även om katalogkorten inte är lika utförliga som de reportageartade resedagböcker som Märta Ramsten skrev under sina första inspelningsresor så rymmer de i flera fall även kortfattade personporträtt och uppgifter om hem- och familjeförhållanden. ”En fin och blid människa utrustad med ett helt otroligt minne” och ”vital och skämtsam” är några typiska omdömen. Ibland nämns även uppgifter av rent kuriös karaktär. Som att sångerskan Lina Söders ”största hobby är att garnera tårtor”.

Sångerskan Lina Söder från Bredåker, Bergsjö.

Lina Söder – Det var en söndagsmorgon (SVA BA 0264):

[wonderplugin_audio id=”34″]

 

Spelmän i minoritet

Per Larsson utanför sitt hem i Bergsjö, Hälsingland.

Bland spelmännen, som under denna resa alltså var i minoritet, märks utöver ett antal fiolspelmän munspelaren Per Larsson. Denne kunde förutom att spela polskor och valser även berätta om personliga möten med den i Hälsingland legendariske storspelmannen Hultkläppen (Pehr Abrahamsson Hult Alcén, 1834-1898).

Spelmannen Janne Ellström både spelade och berättade om musiken med stor inlevelse.

Inspelningarna i Hälsingland avslutades den 19 juni hos fiolspelmannen Janne Ellström i Näsviken. Uppväxt i en frireligiös miljö var han som barn förbjuden att spela fiol. Han övade därför i smyg i en garderob och smög ut på nätterna för att tjuvlyssna på spelmän vid bröllop och danser.

Märta Ramsten beskriver honom som ”mycket vital för sin ålder” vilket tydligt framgår av inspelningen som bjuder på ett inlevelsefullt fiolspel såväl som på en dito berättarkonst.

 

Per Larsson – Vals efter Hultkläppen (SVA BA 0266):

[wonderplugin_audio id=”35″]

 

Janne Ellström – Polska efter Erik Persson (SVA BA 0278):

[wonderplugin_audio id=”36″]

 

Efter en intensiv månad blev det några veckors uppehåll innan Märta Ramsten åter slog igång inspelningsapparaturen i mitten av juli. På inspelningsbloggen tar vi dock ett litet längre sommaruppehåll och återkommer först i andra halvan av augusti med nya inlägg. Till dess finns ett sjuttiotal inspelningar från Närke, Göteborg och Hälsingland att lyssna på här.

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 4, Första hälsingeresan

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Svenskt visarkiv genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland

 

Första Hälsingeresan (13-17 maj 1968)

Detalj ur kartbild över Hälsingland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Under den första hälsingeresan koncentrerades inspelningarna till trakterna runt Bollnäs. Foto: Wictor Johansson

Inspelningsverksamheten fortsatte i maj med en kortare resa till Hälsingland under fem dagar i mitten av månaden. Inspelningarna koncentrerades till trakterna runt Bollnäs i mellersta Hälsingland. Även om det var en kort resa sett till antalet inspelningsdagar så blev resultatet desto mera omfattande. Mellan den 13-17 maj spelade Märta Ramsten in 31 spelmän och sångare, varav flera med en omfattande repertoar.

I en del fall blev dock resultatet magert då de inspelade på grund av hög ålder inte orkade framföra eller inte mindes sin repertoar. Märta Ramsten valde i en del fall att ändå göra inspelade intervjuer för att på så sätt samla information om de lokala musiktraditionerna, även om det inte var möjligt att spela in själva låtarna och visorna. Så förekommer till exempel lockrop och annan fäbodmusik sparsamt från denna inspelningsresa, trots att fäbodtraditionen varit stark i Hälsingland. Men inspelningarna innehåller däremot ett antal intervjuer om fäbodbruket och dess musik. Marta Norman från Vallsta kunde dock både berätta om sitt arbete på fäbodarna och ge exempel på hur det lät när man lockade på korna, även om inomhusmiljön vid inspelningen inte möjliggjorde för henne att kula med full kraft.

Marta Norman – Intervju och kolock:

[wonderplugin_audio id=”20″]

 

Marta Norman hade själv deltagit i fäbodbruket och kunde ge exempel på hur det lät när man lockade på korna. Foto: Märta Ramsten

Att gå med stjärnan

I flera inspelningar från denna resa återkommer Märta Ramsten till seden att gå med stjärnan, en tradition med anor sedan 1600-talet där ungdomar utklädda till stjärngossar under trettonhelgen vandrade runt i byarna och uppförde ett skådespel som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem.

I olika delar av landet har traditionen levt kvar långt in på 1900-talet och i Hälsingland spelade Märta Ramsten in flera lokala varianter av Staffansvisor. Här berättar Elsa Hall från Arbrå om traditionen att gå med stjärnan och sjunger två av de visor som sjöngs vid dessa tillfällen.

Elsa Hall – Intervju och två Staffansvisor:

[wonderplugin_audio id=”19″]

 

Ett riktigt spelmansnäste

Jonas ”Olles Jonke” Olsson har varit förebild för många yngre hälsingespelmän. Foto: Märta Ramsten

Den 15 maj tillbringade Märta Ramsten i byn Galven utanför Alfta. I en inspelad intervju som Svenskt visarkivs Ingrid Åkesson gjorde i februari 2001 beskriver Märta Ramsen Galven som ”ett riktigt spelmansnäste” där hon mötte ”flera spelmän som var otroligt skickliga”.

En av dem var Jonas Olsson, vanligen kallad Olles-Jonke. Han var född 1886 och vid Märta Ramstens besök just hemkommen från en sjukhusvistelse. Det hindrade inte honom från att leverera flera låtar på såväl fiol som på enradigt dragspel. Han hade en stor repertoar av lokala låtar och en ålderdomlig spelstil som imponerat på och inspirerat flera efterföljare bland hälsingespelmän. Svenskt visarkivs inspelningar med Olles Jonke har ofta varit efterfrågade.

Jonas ”Olles Jonke” Olsson – Gånglåt:

[wonderplugin_audio id=”21″]

 

Dragspelaren August Johansson i sitt järnspiselrum i Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

Ett antal dragspelare spelades in under de fem dagarna och den skickligaste av dem hittade Märta Ramsten i ett omodernt järnspiselrum högst upp på vinden i ett hyreshus i Bollnäs. Där bodde August Johansson som med ett drivet och svängigt spel spelade låtar på både enradigt durspel och på femradigt kromatiskt dragspel. Några av låtarna från inspelningstillfället gavs senare ut av Caprice records på skivan Munspel och handklaver.

August Johansson – Polska efter Jularbo

[wonderplugin_audio id=”17″]

 

Unga spelmän i äldre förebilders spår

Bo Galvsby tillhörde en yngre generation spelmän. Foto: Märta Ramsten

Som under tidigare inspelningsresor var det äldre sångare och spelmän som spelades in, flera var födda så tidigt som på 1870-talet. Men även några yngre förmågor blev dokumenterade.

Den yngste inspelade var Bo Galvsby, född 1939 och även han från ”spelmansnästet” Galven. Han uttrycker en respekt för sin hembys spelmän och en vilja att lära sig bemästra en äldre spelmanstradition.

Bo Galvsby skulle kunna ses som en tidigt inspelad representant för den så kallade ”folkmusikvågen, det nyväckta folkmusikintresse som skulle växa sig starkt hos en yngre generation de kommande åren och som också blev ett självklart föremål för Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet.

Bo Galvsby – Lillbackvalsen: 

[wonderplugin_audio id=”18″]

 

Tillbaka till Hälsingland

Att Märta Ramsten kunde spela in 31 spelmän och sångare på bara fem dagar, och det i en geografiskt avgränsad del av Hälsingland, säger något om landskapets rika folkmusiktraditioner och gav en antydan om att det nog fanns mer att hämta.

31 spelmän och sångare spelades in under fem dagar. Här är ett kollage på några av de. Foto: Märta Ramsten

Följaktligen skulle det bara dröja en månad innan Märta Ramsten var tillbaka i Hälsingland för nya inspelningar som vi kommer kunna lyssna på i ett senare blogginlägg. Samtliga inspelningar från den första hälsingeresan går att lyssna på här.

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 3, Resor i Värmland

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan

 

Resor i Värmland (1-5 & 22-26 april 1968)

Knappt en vecka efter hemkomsten från Jämtland gav sig Märta Ramsten ut på ännu en inspelningsresa, denna gång till Värmland. En uttalad ambition var att besöka platser där Sveriges Radio inte tidigare gjort inspelningar. Visserligen hade radions Olof Forsén gjort en kortare inspelningsresa i Värmland och Dalsland 1951 då ett antal vissångare dokumenterades. Men på det stora hela var den värmländska folkmusiktraditionen sparsamt inspelad när Märta Ramsten i två omgångar reste till Värmland i april 1968.

Detalj ur kartbild över Värmland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Som lokal kontaktperson hade Märta Ramsten den här gången hjälp av trubaduren och hembygdsforskaren Gunnar Turesson från värmländska Hammarö. Han hade själv gjort omfattande uppteckningar av visor, ramsor, sagor och sägner runt om i Värmland som resulterat i tiobandsverket Värmländska kulturtraditioner och hade följaktligen ett stort kontaktnät av sångare och spelmän.

Svenskt visarkivs dåvarande chef Bengt R Jonsson hade tidigare haft kontakt med Gunnar Turesson och var bekant med dennes engagemang för och kunskap om den värmländska folkmusiktraditionen. I Svenskt visarkivs ämbetsarkiv finns bevarad korrespondens mellan de bägge herrarna. På tidstypiskt vis tilltalar de varandra med ”broder” och breven är rika på hedersbetygelser om varandras arbeten, tacksägelser för tidigare sammanträffanden och hälsningar till gemensamma bekanta.

Brev från arkivchef Bengt R Jonsson till trubaduren Gunnar Turesson. Ur Svenskt visarkivs ämbetsarkiv.

I ett brev daterat den 10 januari ställer Jonsson frågan till Gunnar Turesson ”om Du har lust och möjlighet att som specialist på värmländsk folkmusik och med Dina kontakter i landskapet hjälpa till i det stora inspelningsarbete av svensk folkmusik som Samarbetsnämnden för svensk folkmusik ämnar utföra under 1968” och lockar med att Värmland då skulle bli ”bra företrätt i årets inspelningsskörd”. Gunnar Turesson svarar med vändande post att han ställer sig positiv; ”Visserligen har leden glesnat bland de äldre spelmännen, men några finns kvar värda att spela in för detta ändamål”. Han erbjuder sig också att på hemväg från en planerad vintersportresa i Jämtland ta omvägen förbi Stockholm ”och sammanträffa med dig och fil.kand. Märta Ramsten för närmare resonemang”.

 

Inspelningar med förhinder

Sett till kvantiteten blev inspelningarna i Värmland inte fullt så omfattande som de i Jämtland månaden innan. Märta Ramsten spelade in 20 spelmän och sångare och de två inspelningsveckorna fördelades till två olika tillfällen. Därmed inte sagt att inspelningsarbetet blev mindre krävande. Att vara arkivtjänsteman från huvudstaden utsänd på statligt uppdrag kunde naturligtvis skapa en viss distans till spelmän och sångare som var allt annat än vana vid och bekväma med inspelningssituationen. Under någon timmes besök handlade det om att skapa en förtrolig stämning med den som skulle spelas in. Från den andra inspelningsveckan finns det en bevarad resedagbok som visar att det inte alltid var så enkelt. ”Ansåg sig inte vara i forma att spela in”, ”fick spela in honom trots protester” och ”ville först ogärna spela” är formuleringar som återkommer i resedagboken. Vid något tillfälle dök spelmännen ens inte upp till det avtalade mötet.

Kusinerna Helga Andersson och Hanna Westlind-Tapper. Foto: Märta Ramsten

Märta Ramsten fick också finna sig i stundens infall under sina besök och vara beredd att improvisera när situationen så krävde. Besöket hos sångaren Helge Andersson är ett exempel:

”Hade en som han sa urgammal visa som morfar hade brukat sjunga, som han tappat melodin till. Fick därför hastigt och lustigt åka till hans kusin Hanna Tapper, 6 km därifrån och be henne sjunga in den. Hon stod i jordgubbslandet när vi kom och blev mäkta förskräckt. Efter mycket övertalande sjöng hon dock fyra strofer på den omtalade visan/…/Återvände till kvarnen och spelade i valda delar in Helge Anderssons repertoar”


Helge Andersson – Och Lagman han har lovat att ta mig till fru:

[wonderplugin_audio id=”13″]


Hanna Westlind-Tapper – Vid rödbergets fot:

[wonderplugin_audio id=”12″]

 

Spelmän i offentlighet och i skymundan

Lika många spelmän som sångare dokumenterades under Värmlandsresorna. Bland fiolspelmännen märks både de som var aktiva inom den etablerade spelmansrörelsen och de som levde med sin musiktradition mera i skymundan, okända för offentligheten. Spelmännen inom den första kategorin var ofta själva angelägna om att folkmusiktraditionen dokumenterades och bevarades. En del hade själva tecknat ner och publicerat folkmusik efter lokala spelmän.

Spelmannen Erik Gustavsson hade själv tecknat ner och publicerat spelmanslåtar ur den värmländska folkmusiktraditionen. Foto: Märta Ramsten

Erik Gustavsson från Karlstad är ett exempel. Han lärde sig spela fiol av en pensionerad musikdirektör från Värmlands regemente. Via Hembygdsgillet i Karlstad kom han i kontakt med folkmusiken och blev engagerad i spelmansrörelsen. Han spelade bland annat fiol för ett lokalt folkdanslag och medverkade vid spelmansstämmor på Skansen i Stockholm.

Erik Gustavsson spelade mycket tillsammans med spelmannen Carl Iderström från Frykerud och hade tecknat ner och publicerat dennes repertoar i två notsamlingar; 40 låtar från Frykerud ur riksspelman Carl Iderströms repertoar och 22 värmlandslåtar ur riksspelman Carl Iderströms repertoar. Erik Gustavsson hade själv arrangerat andrastämmor till låtarna.

Erik Gustavsson – Vals efter Carl Iderströms morbror:

[wonderplugin_audio id=”11″]

Carl Iderström – Polska efter Friden på Hagen:

[wonderplugin_audio id=”10″]

 

Carl Iderström från Forsnor i Frykerud hade lärt sig låtar från såväl äldre släktingar som av andra svenska spelmän under sina år i USA. Foto: Märta Ramsten

Carl Iderström, 85 år gammal 1968, besöktes själv av Märta Ramsten och flera av låtarna som publicerats i Erik Gustavssons nothäften blev då inspelade. Carl Iderström hade en omfattande lokal repertoar från Forsnor i Frykerud. Merparten av låtarna hade han lärt efter sin morfar och två morbröder. Som så många andra svenskar i sin generation emigrerade han i unga år till Amerika där han bodde i två omgångar vid 1900-talets början. En del av sin repertoar lärde han sig där av andra svenska emigranter, låtar som han sedan tog med sig tillbaka till Sverige.

Bland de spelmän som Märta Ramsten själv särskilt uppmärksammar i sina reseanteckningar märks Oskar Nilsson från Lekvattnet, född 1910. Hon beskriver honom som en spelman med ”otroligt fin spelteknik och genuin repertoar”. Hon noterar dock att han ”behöver längre tid på sig för att erinra sig gammellåtarna” och är därför ”absolut värd ännu ett besök”. Tre år senare, i oktober 1971, gjorde Visarkivet följaktligen ännu ett besök hos Oskar Nilsson där ytterligare ett tiotal ”gammellåtar” spelades in.

Oskar Nilsson från Lekvattnet hade en ”otroligt fin teknik och genuin repertoar”. Foto: Märta Ramsten

Oskar Nilsson – Polska efter Henrik Kling:

[wonderplugin_audio id=”16″]

 

Inspelningar i litteraturhistorien

Inspelningarna i Värmland avslutades i Karlskoga den 25-26 april. En av de som då spelades in var Maja Ekelöf. I bevarade anteckningar från inspelningstillfället beskrivs hon som en ”medelålders kvinna som ensam fostrat upp 4 barn genom att arbeta som städerska morgnar och kvällar”. Två år senare skulle Maja Ekelöf skriva in sig i den svenska litteraturhistorien med boken Rapport från en skurhink.

Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink räknas idag som en klassiker. Märta Ramstens besök hos Maja Ekelöf skildras i boken.

I den självbiografiska boken som är skriven i dagboksform återges Märta Ramstens besök. Det skildras i den för boken typiska blandningen av vardagliga betraktelser och reflexioner kring världsläget och de storpolitiska skeendena:

”Idag har det varit en så händelserik dag att jag totalt glömt bort Vietnam-kriget, flyktingproblemen och arbetslösheten. Där ser man hur farligt det är att vara med om nåt roligt. Man tänker mer och mer på sig själv då, och på de intressanta saker man håller på med. – Judit och jag har sjungit visor som ska bevaras i något arkiv till eftervärlden. Det låter väl flott.

Märta Ramsten från Nordiska museet var här[1]. Hon skulle komma kl. tre. Jag ville att allt skulle klaffa ordentligt så jag gick upp tidigt och bakade bullar i fall det skulle passa att bjuda på kaffe och om det kom många människor hit. Vi åkte till Judit först. Hon sjöng herr Peter och ett par andra visor. Sen sjöng jag ”Olle Bock” och ”Kungsresan”. Jag tog upp mina låtar alldeles för högt, så jag fick kippa efter luft hela tiden nästan. Det gjorde inget, sa Märta Ramsten. När vi kom hem satt Ola på trappan och skrek att de ringt från Sveriges Radio. De skulle skicka en fotograf hit för att plåta mig. Konstigt att de ringde just denna dag, när vi höll på med visorna. De ringde angående ett pr. ”Vi och våra massmedia” som ska sändas i TV – allt kommer också på en gång. Märta Ramsten ska sända böcker till belöning åt Judit och mig för vacker sång. Nu ska jag lyssna på ett radioprogram. Hermansson är telefonväktare/…/”

Maja Ekelöf och Judit Pettersson från de avslutande inspelningarna i Karlskoga. Foto: Märta Ramsten

Maja Ekelöf – Olle Bock han drager i kriget:

[wonderplugin_audio id=”15″]

Judit Pettersson – Min man han var en sjöman

[wonderplugin_audio id=”14″]

 

Läs och lyssna mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Här kan du lyssna på samtliga inspelningar från de två inspelningsveckorna i Värmland.

 

[1] Nordiska museet ingick i Samarbetsnämnden för folkmusik och det var via museets system med lokala meddelare som Märta Ramsten kom i kontakt med Maja Ekelöf. Därav den felaktiga uppgiften om Ramstens institutionstillhörighet.

Det stora inspelningsåret – Del 2, Jämtlandsresan

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

 

Jämtlandsresan 12-21 mars 1968

Detalj ur kartbild över Jämtland/Härjedalen. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Efter att ha ägnat januari och februari åt att söka kontakter och planera de kommande inspelningarna kunde Märta Ramsten i mars 1968 ge sig ut på den första längre inspelningsresan. Färden gick till Jämtland där 345 låtar och visor framförda av ett fyrtiotal sångare och spelmän dokumenterades. Det är ett imponerande antal. Då ska också nämnas att Sveriges Radio gjorde inspelningsresor i Jämtland/Härjedalen redan på 1950-talet och att ingen av de spelmän och sångare som då dokumenterades besöktes av Märta Ramsten under den här resan.

Att den första resan gick till Jämtland/Härjedalen var lite ett tillfälligheternas spel. I slutet av februari anordnades en konferens i Sundsvall där spelmansförbunden i de norrländska landskapen diskuterade inspelningsarbetet i området. Ragnar Bohman från styrelsen i Heimbygdas spelmansförbund (idag Jämtland/Härjedalens spelmansförbund) erbjöd sig då att arrangera en två veckor lång inspelningsresa, ett erbjudande som Märta Ramsten inte var sen att tacka ja till.

Inspelningarna i Jämtland uppmärksammades vid flera tillfällen av lokaltidningarna. Som här i Länstidningen den 1 mars 1968. Tidningsklipp ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Reseskildring

Tack vare att Märta Ramsten vid hemkomsten publicerade en resedagbok i Jämtlands läns museums årsbok Jämten kan vi följa henne i spåren. Från det första besöket hos den ”högreste, silverhårige” Erik Nilsson i Ås – en fiolspelman med ett ”närmast aristokratiskt spelsätt” – till det avslutande besöket hos sångerskorna Märta Jonsson och Greta Loo i Storsjö kapell, Härjedalen. Av resedagboken framgår också att Ragnar Bohman till sin hjälp i reseplaneringen hade hjälp av musikkonsulenter, museiintendenter, hembygdsföreningsordföranden och rektorer med god lokalkännedom. Resultatet blev ett minst sagt fullspäckat program. Lördag den 16 mars gjordes till exempel inspelningar med sex personer fördelade på fem inspelningstillfällen, ”en intensiv och upplevelserik inspelningsdag” för att citera resedagboken.

Jämtlandsresan inleddes hos fiolspelmannen Erik Nilsson och avslutades två veckor senare hos sångerskorna Greta Loo (i mitten) och Märta Jonsson. Foto: Märta Ramsten

Låt oss möta och lyssna på några av de spelmän och sångare som spelades in under Jämtlandsresan. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar. I onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv kan du söka efter samtliga inspelningar från 1968.

 

Munspel, dragspel och fiol

Munspelaren Elias Jonsson imponerade på Märta Ramsten. Foto: Märta Ramsten

En av de spelmän som utan tvekan gjorde stort intryck på Märta Ramsten var Elias Jonsson i Ede, Offerdal, som spelades in den 13 mars. Hon beskriver honom som ”något av ett fenomen” som spelade Lapp-Nils polskor ”på det mest virtuosa sätt på munspel”. Märta Ramsten erkänner att hon visserligen var lite skeptisk inför det faktum att Elias Jonsson spelade munspel – ett instrument som vid den här tidpunkten ännu hade tveksam status som folkmusikinstrument – ”men sedan föll jag helt till föga inför detta enormt rytmiska och drivna spel”.

Elias Jonsson deltog även när hon fem dagar senare besökte fiolspelmannen Jonas Jonasson i Dvärsätt. Hon spelade då in de bägge spelmännen både var för sig och tillsammans. ”Den kvällen svängde det om” sammanfattar hon i resedagboken!

Några av inspelningarna med Elias Jonsson har tidigare publicerats på Munspel & Handklaver, den första skivan i serien ”Folkmusik i Sverige” som Svenskt visarkiv gav ut i samarbete med Caprice records.

Jonas Jonasson och Elias Jonsson – Polska efter Erik Larsson (SVA BA 0137):

 

[wonderplugin_audio id=”7″]

 

Märta Ramsten spelade också in några dragspelare under sin Jämtlandsresa. Nils Nilsson från Tornäs spelade ett flertal äldre fiollåtar på femradigt dragspel som han lärt sig efter sin farfar. Men han hade inte enbart äldre spelmanslåtar på repertoaren. I likhet med många andra spelmän hade han också spelat modernare dansmusik. Tillsammans med sina fyra bröder spelade han på 1920- och 30-talen i danskapellet Bröderna brothers med dragspel, gitarr, trumpet och trummor i sättningen.

Nils Nilsson – Brudmarsch efter Lapp-Nils (SVA BA 0134):

 

[wonderplugin_audio id=”5″]

 

Dragspelaren Nils Nilsson spelade såväl en äldre spelmansrepertoar som modernare dansmusik. Foto: Märta Ramsten

Lockrop och visor

I Jämtland och Härjedalen har det funnits en stark fäbodtradition och ett givet mål för resan var att spela in den fäbodmusik av lockrop och vallåtar, på jämtländsk dialekt kallat ”kaukning”, som fungerat som vokala arbetsredskap inom fäbodbruket. Märta Ramsten besökte bland annat jämtländska Klövsjö och Storsjö kapell i Härjedalen där ännu flera fäbodar var i bruk vid den här tiden. Dessvärre var årstiden illa vald för att dokumentera fäbodmusik. Marskylan gjorde utomhusinspelningar mindre angenäma och lockropen kom inte till sin rätt när snön dämpade den naturliga akustik som ger fäbodmusiken sin karaktäristiska klang.

Vid besöket i Klövsjö gjordes inspelningarna i den lokala bygdegården för att i alla fall få en lite rymligare klang än vad som erbjöds i ett kök eller vardagsrum. ”Och sedan vi lyckats stänga av den brummande värmeanläggningen kombinerad med luftkonditionering och klättrat uppför väggarna och tätat ventilerna med näsdukar fick vi till slut några riktigt fina prov på kaukningar från Klövsjö” sammanfattar Märta Ramsten i sin reseberättelse.

Anna Nordenberg och Gölin Morlind skulle spelas in flera gånger av Svenskt visarkiv. Foto: Märta Ramsten

Även om inspelningsförhållandena inte var de bästa gav besöken i Jämtland/Härjedalen kontakter för framtiden och flera av de som spelades in skulle dokumenteras av Visarkivet även vid senare tillfällen. Gölin Morlind och Anna Nordenberg som spelades in i Klövsjö medverkar till exempel i en tv-film om fäbodmusiken med titeln ”Kom Majrosa, Sköna, Älgrosa” som Svenskt visarkiv gjorde i samarbete med SVT 1977. Ljudupptagningarna från denna filmproduktion är fortfarande ett ofta efterfrågat material ur Visarkivets ljudsamlingar.

 

Anna Nordenberg – Får- och getlock­ (SVA BA 0142):

 

[wonderplugin_audio id=”8″]

 

Gölin Morlind – Kaukning (SVA BA 0142):

[wonderplugin_audio id=”9″]

Bland de många vissångare som spelades in under Jämtlandsresan intar en av dem en särställning. Thyra Karlsson i Östersund hade en omfattande repertoar och en utstrålning som uppenbart imponerade på Märta Ramsten. Hon beskriver henne som ”en gudabenådad vissångerska” som har en ”klar och fin röst och sjunger med stor musikalitet och äkthet”. 47 visor spelades in vid detta första besök, med åren skulle Svenskt visarkiv spela in omkring 300 visor med Thyra Karlsson.

Omslaget till Caprice records skiva med Thyra Karlsson i serien Sångarporträtt.

I sin reserapport uttrycker Märta Ramsten en förhoppning om att ”östersundspubliken – som ju är van att få höra fina jämtlandsspelmän – någon gång också får tillfälle att lyssna till Thyra Karlsson och hennes visor”. Det blev inte bara östersundspubliken som skulle få lyssna till Thyra Karlsson. Tack var Visarkivets ”upptäckt” nådde Thyra Karlsson genom skivutgåvor och radioprogram ut till en nationell publik och hon har inspirerat en yngre generation folkmusiksångare.

Thyra Karlsson själv gladdes åt uppmärksamheten: ”Tänk vad jag fått varit med om sedan dess, det som jag  drömt om i hela  mitt liv. Att få sjunga för andra/…/Mitt liv blev mycket roligare och mera innehållsrikt” skrev hon senare i ett brev till Märta Ramsten. Brevet citeras i omslagstexten till den skiva med Thyra Karlssons visor som Caprice records gav ut i skivserien Sångarporträtt 2014, tretton år efter hennes död. Samtidigt gav jämtländska folkmusikgruppen Triakel, med sångerskan Emma Härdelin i spetsen, ut skivan Thyra med tolkningar av Thyra Karlssons repertoar.

Thyra Karlsson – Skymning breder sitt flor (SVA BA 0136):

 

[wonderplugin_audio id=”6″]

 

Läs mer

Märta Ramstens reseberättelse från inspelningarna i Jämtland publicerades ursprungligen i Jämten, årsbok för Jämtlands läns museum. Här publicerar vi originalmanuset som finns bevarat i hennes personarkiv på Svenskt visarkiv.

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

 

Det stora inspelningsåret – Del 1

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

 

Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna (30 januari – 7 mars 1968)

”Resande i folkmusik är den något ovanliga yrkesbeteckning jag numera skulle kunna sätta på mitt visitkort”. (Märta Ramsten 1968)

Detalj ur kartbild. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Bara i Mälardalsregionen har Visarkivet gjort flera besök. Foto: Wictor Johansson

I Svenskt visarkivs omfattande ljudsamlingar finns omkring femtusen inspelningar som spelats in som en del av Visarkivets egen dokumentationsverksamhet. Inspelningarna hör till de mest efterfrågade materialet ur arkivets samlingar och används regelbundet av musiker, forskare och en intresserad allmänhet. I år är det 50 år sedan Visarkivets inspelningsverksamhet inleddes, då med fokus på att dokumentera vad som uppfattades som de sista resterna av en levande svensk folkmusiktradition. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att fortlöpande under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. På denna blogg kommer vi genom fotografier, artiklar och annat arkivmaterial följa inspelningarnas tillkomst och möta de människor som dokumenterats av Visarkivet.

 

Så började det

Inspelningsdokumentation av folkmusik hade tidigare bedrivits främst av Sveriges Radio och dess legendariske musikproducent Matts Arnberg. Men det mera omfattande arbetet med att systematiskt spela in folkmusik och dess utövare, som allt fler forskare och musiker ansåg vara nödvändigt, rymdes inte inom radions verksamhet. Därför bildades redan 1960 Samarbetsnämnden för svensk folkmusik. Förutom Svenskt visarkiv och Sveriges Radio ingick, bland andra, även Musikhistoriska museet (nuvarande Scenkonstmuseet).

Samarbetsnämndens stora uppgift var att initiera en landsomfattande inspelningsdokumentation av vad som uppfattades som de sista resterna av en utdöende folkmusiktradition. Tack vara statlig finansiering kunde projektet inledas 1968 även om en del inspelningar gjorts i samarbetsnämndens regi redan tidigare.

Efter många turer blev det Svenskt visarkiv som fick ansvaret för att genomföra inspelningsprojektet. För ändamålet anställdes Märta Ramsten som tidigare arbetat på Sveriges Radios musikavdelning. Där hade hon gjort flera folkmusikinspelningar, både tillsammans med Matts Arnberg och i egen regi. Hon hade dessutom katalogiserat radions folkmusikarkiv.

Märta Ramsten tillsammans med spelmannen Lars Jansson under en inspelningsresa i Bohuslän sommaren 1968. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Ramsten skulle sedan bli Visarkivet trogen under resten av sitt yrkesliv. Under många år som ansvarig för inspelningsverksamheten och sedermera som arkivets chef. När Svenskt visarkiv förstatligades 1970 blev inspelningsdokumentationen en del av de statliga uppdraget, och inriktningen för inspelningsverksamheten skulle med åren komma att breddas såväl vad gäller genre som innehåll. Merparten av inspelningarna är numera sökbara på webben i databasen Inspelningar i Svenskt visarkiv.

 

En tid av förändring

Årtalet 1968 för idag närmast tankarna till studentrevolter, antikrigsrörelser och en allmän anda av uppror och förändring. Gärna ackompanjerat av rockmusik från England och USA. I Sverige kan vi se embryon till det som skulle bli 1970-talets progressiva musikrörelse som också skulle inkludera ett nyväckt intresse för folkmusiken.

Men 1960-talets slut var också en tid av omfattande urbanisering där allt fler med eller mot sin vilja lämnade landsbygden för arbete och ett nytt liv i storstäderna. Det var mot den allt mer glesbefolkade landsbygden som Visarkivet vände sina blickar. Det var den åldrande landsbygdsbefolkningen som var den främsta målgruppen för inspelningsverksamheten, det var dessa som kunde tänkas ha kännedom om en äldre repertoar av låtar och visor.

Att Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet inleddes i brytpunkten mellan ett gammalt och modernt Sverige illustreras av de många fotografier som Märta Ramsten tog i samband med inspelningarna. De är i sig något av en studie av köks- och vardagsrumsinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. Inte sällan samsas vedspisar och handbroderade väggbonader med TV-apparater och andra symboler för den moderna tiden. Känslan av att inspelningarna är gjorda i ett svunnet Sverige accentueras av att Märta Ramsten konsekvent titulerar de inspelade med ”herr” och ”fru”. Det här bara ett år efter Du-reformen!

I en tid av urbanisering och modernisering vände Svenskt visarkiv blicken mot en alltmer glesbefolkad landsbygd. På bilden fiolspelmannen Gustaf Nilsson utanför sitt hem i Dvärsätt, Jämtland. Foto: Ville Roempke

Fotografierna från inspelningstillfällena är något av en stilstudie i köksinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. På bilden August Johansson från Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

”Det kändes nästan som ett stilbrott att ställa upp en modern inspelningsapparat i denna gammeldags fridfulla atmosfär” kommenterade Märta Ramsten i en resedagbok sitt besök hos sångerska Emma Molin i Gunnarvattnet, Jämtland. Foto: Märta Ramsten

 

Förberedelser

Inspelningsverksamheten genomfördes i form av inspelningsresor där utvalda geografiska områden, oftast ett specifikt landskap, finkammades på utövare under några veckors tid – en arbetsmetod som Märta Ramsten tog med sig från Sveriges Radio. En inspelningsresa förutsätter dock ett noggrant planeringsarbete. 1968 års inledande månader ägnades därför åt att söka kontakter med musiker och sångare runt om i landet som var av intresse att spela in.

Genom särskilda upprop efterlystes spelmän och sångare. Till vänster en text till tidningen Spelmansbladet och till höger ett upprop till Nordiska museets meddelare. Ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Genom upprop i tidningar och radio och via kontakter med spelmansförbund, hembygdsföreningar och andra med god lokalkännedom finkammades landet på spelmän och sångare. Dessutom fanns sedan tidigare ett kontaktnät uppbyggt genom Sveriges Radios inspelningsverksamhet. Innan den första omfattande inspelningsresan till Jämtland i slutet av mars gjordes därför endast fyra inspelningar, samtliga i Stockholm/Uppsala-området.

 

De första inspelningarna

Samtliga inspelningar registrerades noggrant i särskilda inspelningsprotokoll. Britta Trolles omfattande repertoar upptar tre fullskrivna sidor.

1968 års första inspelning gjordes i Nacka den 30 januari med sångerskan Britta Trolle. Hon hade en omfattande repertoar av barnvisor och ramsor som hon lärt efter sina mostrar. Ett 50-tal visor och ramsor spelades in vid Märta Ramstens besök och Britta Trolle skulle så sent som på 1990-talet bli inspelad av Visarkivet vid ytterligare två tillfällen. Hon finns även med på skivan Vaggvisor och ramsor som Svenskt visarkiv gav ut 1978 i samarbete med Caprice Records och dåvarande Rikskonserter.

Britta Trolle – Högt i ett träd en kråka (SVA BA 0109):

[wonderplugin_audio id=”2″]

 

Den stora inflyttningen från landsbygden till storstäderna under 1960-talet omfattade så klart även spelmän och sångare som så att säga tog med sig den lokala repertoaren av låtar och visor i flytten. Fiolspelmannen Elof Bergqvist, sjukpensionerad skogshuggare från Frånö i Ångermanland, kunde följaktligen förmedla ett tiotal låtar efter äldre spelmän från de ångermanländska hemtrakterna, jämte några egna kompositioner, när Märta Ramsten besökte honom i hemmet i Märsta den 28 februari.

Elof Bergqvist – Kvarnvalsen efter Per Nilsson i  Granvåg (SVA BA 0110):

[wonderplugin_audio id=”3″]

 

Många inspelningar gjorde Märta Ramsten på ålderdomshem runt om i landet, ett naturligt ställe att leta efter musicerande åldringar. Dagen efter inspelningen hos Elof Bergqvist, den 29 februari skottåret 1968, besökte hon Högalids vårdhem i Stockholm. Där dokumenterades munspelaren Oskar V. Frihman och sångaren Ernst Guldbrand. Inspelningen är intressant eftersom de visar att Märta Ramsten hade ett annat förhållningssätt än sina företrädare bland svenska folkmusikinsamlare. Tidigare hade instrument som munspel och dragspel varit bannlysta i folkmusikkretsar. De ansågs vara för moderna, liksom dans- och visrepertoaren från 1900-talets första decennier. Det var ålderdomliga instrument och låtar som var intressanta.

Märta Ramsten hade ett annat synsätt. Hon har i intervjuer och andra sammanhang framhållit att hon ville skildra helheten i spelmännen och sångarnas repertoar. På inspelningarna från Högalids vårdhem sjunger Ernst Guldbrand visor av Evert Taube och Oskar V. Frihman spelar hambo och schottis från 1910- och 20-talen. En repertoar som tidigare inte varit tänkbar inom folkmusikinsamlingen. Mathias Boström som forskat om Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet, menar rentav att Märta Ramstens mera inkluderande förhållningssätt ”i praktiken innebar en breddning av folkmusikbegreppet/…/”.

Oskar V. Frihman – Göteborgspolkan (SVA BA 0111):

[wonderplugin_audio id=”4″]

 

Slutligen hann Märta Ramsten med ett besök i Vaksala utanför Uppsala den 7 mars där vissångaren Joel Nilsson spelades in. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar under perioden 30 januari-7 mars.

 

Läs mer

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

”Vi äro tusenden” – ett forskningsmaterial med avstamp i musikrörelsen

Postat den av

Tidigare i år fick Svenskt visarkiv ta emot en donation av professor Johan Fornäs (1952-). Han är idag professor i media- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola. I sin forskning har han arbetat med bland annat ungdomskultur och musikvetenskap. De handlingar som Visarkivet nu har tagit emot är material med koppling till forskningsprojekt som Fornäs har drivit, både på egen hand och i samarbete med andra forskare. Arkivet avspeglar även Fornäs tid som aktivist inom 1970-talets progressiva musikrörelse. Materialet är brett och innehåller allt ifrån musiktidningar till inspelade intervjuer, fotografier

och programblad. Här följer några nedslag för en översiktlig bild av det material som nu finns att ta del av hos Visarkivet.

Musikrörelsen

Musikrörelsen, eller proggrörelsen, var en alternativrörelse inom musiken i 1970-talets Sverige. Namnet kommer från att deltagarna företrädde ett progressivt politiskt-kritiskt synsätt. Fornäs var själv aktiv inom Musikrörelsen, bland annat som skribent i tidskriften Musikens Makt som var tongivande inom rörelsen. I arkivet finns handlingar som rör Musikens Makt men även material kring Kontaktnätet, en samlingsorganisation för musikföreningar, och skivbolaget Nacksving. Förutom dokumentation från sådana centrala samlingspunkter för musikrörelsen innehåller arkivet också Fornäs privata fotografier från festivaler, mötesprotokoll och arbetarhistoria.

Musikfest vid Järnbrottsskolan i Västra Frölunda, Göteborg, i september 1974. Foto: Johan Fornäs

Tältprojektet

Tältprojektet var en stor ensemble som under 1977 turnerade landet runt med föreställningen Vi äro tusenden. Föreställningen berättade den svenska arbetarklassens historia från Sundsvallsstrejken 1879 och nära hundra år framåt. Ensemblen bestod av flera av 70-talets främsta teater- och musikgrupper inom den progressiva rörelsen. Nästan 100 000 personer såg föreställningen som spelades i ett av Europas största cirkustält. Utöver föreställningen spelades en LP-skiva in på skivbolaget Nacksving, och det gjordes även en film: Tältet – vem tillhör världen.

Tältprojektet blev också ämnet för Johan Fornäs doktorsavhandling Tältprojektet – Musikteater som manifestation som han disputerade på 1985 vid Göteborgs universitet. Arkivet består till stor del av handlingar som rör just avhandlingsarbetet. Här finns insamlat material från flera av deltagarna, däribland Christer Boustedt, Ulf  ”Sillstryparn” Dageby och Aja Eriksson, men även intervjuer som Fornäs gjorde med flera av dem. Här finns intervjumaterial med Eva Remaeus, Sven Wollter och Bertil Goldberg för att bara nämna några. Härutöver kan man ta del av tidskriften Tältnytt och titta på musikaliskt material från föreställningen.

Övriga arkivet

Utöver det som nämnts ovan ingår även material om Arbetarspel, Kulturföreningen Puss och Fornäs forskningsprojekt Moderna Människor och Under Rocken i arkivet, liksom omfattande korrespondens från 1970-talets mitt och framåt. Oavsett om man är en inbiten proggare, musikforskare eller helt enkelt tycker att 1970-talet är en intressant epok i svensk musikhistoria innehåller Johan Fornäs arkiv ett rikt material om den alternativa musikrörelsen historia. Vill du fördjupa dig finns arkivförteckningen här. Mycket nöje!

Ulf Dageby som ”Sillstryparn” och Maria Grahn under en gala på Heden i Göteborg 1976 till förmån för det kommande Tältprojektet. Foto: Johan Fornäs

På tidskriften Musikens makts redaktion 1978. Foto: Johan Fornäs

Lyssna på spelmannen Gällsbo Emil Olsson

Postat den av

Emil Olsson (1918-1981) var fiolspelman från Alfta i Hälsingland. Han växte upp på bondgården Gällsbo och efter gårdsnamnet kallades han för ”Gällsbo

Gällsbo Emil Olsson (1918-1981). Foto: Privat

– Emil”. Gällsbo-Emil lärde sig spela fiol redan vid åtta års ålder. Genom fadern ”Gällsbo-Jonas” och andra spelmän från trakten lärde han sig en lokalt förankrad folkmusikrepertoar.

Som så många andra spelmän var han inte yrkesmusiker – till yrket var han vattenkemist bosatt i Uppsala. Men på fritiden var han en synnerligen aktiv musiker. Han uppträdde på radio och medverkade på skiva, bland annat tillsammans med Hugo Westling på skivan ”Spelmanslåtar från Hälsingland”. Tillsammans med spelkamraten Renate Persson (idag Krabbe) gjorde han mängder av framträdanden på spelmansstämmor och konserter.

Emil Olsson var mån om att bevara äldre repertoar och spelstilar från Hälsingland. Han tecknade upp låtar efter spelmän i hemtrakten och höll ofta kurser där han förmedlade sin repertoar till andra spelmän. Han komponerade också själv folkmusiklåtar. Ett urval av sina kompositioner publicerade han i nothäftet Hälsingen – ett spelmanshäfte för två fioler av Gällsbo Emil Olsson.

Inspelningar och noter blir tillgängliga

Svenskt visarkiv har flera inspelningar med Emil Olsson i samlingarna. Gunnar Ermedahl spelade in honom för Visarkivets räkning i november 1974. Han gjorde också flera inspelningar själv som har donerats till Visarkivet av Ulrika Ewerman, dotter till Emil Olsson. Nu kan vi tack var särskilt tillstånd från familjen tillgängliggöra flera av dessa inspelningar så att de går att lyssna på via Visarkivets onlinekatalog över ljudinspelningar. Vi har också fått tillstånd att publicera nothäftet med Emil Olssons kompositioner.

Klicka här för att lyssna på och se katalogposter över inspelningar med Emil Olsson . Här kan du ladda ned nothäftet ”Hälsingen” som PDF-fil. I ljudspelaren här under kan du höra ett smakprov på när Emil Olsson spelar ”Makalösen”, polska från Trönö: [wonderplugin_audio id=”1″]

Hjälp Visarkivet tillgängliggöra material

I Svenskt visarkivs samlingar finns tusentals inspelningar som fungerar som inspirationskälla för dagens folkmusiker och andra intresserade. Nu tillgängliggör vi stora delar av det äldre materialet på webben. Det finns dock många inspelningar som vi inte kan lägga ut på grund av upphovsrättsregler. Så om du som läser detta äger upphovsrätten (själv är inspelad eller är närmast anhörig till en inspelad) till en inspelning i våra samlingar som du vill ska finnas tillgänglig att lyssna på via vår inspelningskatalog, tveka inte att kontakta Visarkivet. Information om Visarkivets inspelningar hittar du i onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv.