Medeltida ballader

Svenskt visarkiv har arbetat med att dokumentera, ge ut och forska kring ballader sedan 1950-talet. Här kan du lyssna på inspelningar och ta del av texter och melodier. Du kan också läsa om balladernas historia, innehåll, form och mycket mer.  

 

Traditionella ballader – eller medeltida ballader, som de brukar kallas i Skandinavien – är långa, berättande visor med omkväde (refräng). Ballader har sjungits i flera hundra år och är fortfarande populära. Många av dem berättar om konflikter mellan olika krafter i människors liv och i samhället, med en allmängiltig kärna innanför det ålderdomliga språket.

Balladerna handlar om riddare och jungfrur, vallflickor och tiggare, bönder eller övernaturliga varelser, regelbrott och straff, våld och ond bråd död, förälskelse och passion, tvångsgiften och barnsängar, bedrägerier och skämt. Miljön har oftast drag av ett obestämt medeltida Europa eller folksagornas värld, men vi hittar överraskande moderna inslag i varianter från 1900-talet, till exempel har jungfrun som sydde guld på skinn (broderade) blivit jungfrun som sydde på maskin.

Många varianter i muntlig överföring

Balladerna har en bestämd versform med några variationer. De skandinaviska balladerna ingår i en större sångkultur som är gemensam för stora delar av Europa, liksom Nord- och Latinamerika dit balladerna har kommit med immigranter från Brittiska öarna, Spanien och Portugal.

Ballader utgör en huvudsakligen muntlig kultur. Så gott som alla melodier och de allra flesta texterna har överförts via gehör från generation till generation – därför har det skapats många varianter av varje balladtext, och även melodierna finns i flera likartade varianter. Samma ballad kan sjungas på flera olika melodier, liksom många balladmelodier kan användas till flera olika texter.

Ett exempel är visan Den bergtagna som finns dokumenterad i cirka 50 olika varianter:

Så lyder de två första verserna av 22 i en uppteckning som insamlaren Arvid August Afzelius gjorde i Västergötland 1811. Det här korta exemplet innehåller flera för ballader vanliga drag: Formen utgörs av två textfraser, ett mellanomkväde och ett slutomkväde. Berättarstilen är objektiv i tredje person, varvat med dialog mellan de ingående personerna, och skeendet skildras i en rad scenbilder. Innehållet omfattar ett ödesdigert möte mellan en jordisk person och ett övernaturligt väsen. Omkvädena signalerar ett olyckligt slut redan i visans början, och redan i de första stroferna finns ett par formler som ”höga berget” och ”fingrarna små”.

Fortsätter leva och förändras

Många sångare och folkmusiker framför ballader i dag. Ofta spelar man in ballader tillsammans med andra visor och låtar på cd eller andra ljudmedier. Den stiliserade miljön, den lakoniska, objektiva berättandestilen och det dramatiska skeendet ger utrymme för ständigt nya tolkningar. Eftersom vi i dag genom utgåvan Sveriges Medeltida Ballader samt utgivna arkivinspelningar har tillgång till en mycket stor mängd uppteckningar och inspelningar är det fullt möjligt att plocka text och melodi från olika varianter eller skriva en egen melodi, att pussla ihop verser för att skapa sin egen berättelse. Kort sagt fortsätter balladerna att leva och förändras.

Svenskt visarkiv har sysslat med dokumentation, utgivning och forskning kring ballader sedan 1950-talet och bland annat givit ut det stora samlingsverket Sveriges Medeltida Ballader (SMB) i sju band. Tillsammans med Sveriges Radio och Caprice Records har Visarkivet också givit ut cd:n Den medeltida balladen med fältinspelningar ur arkiven. På den här sidan kan du ta del av smakprov ur båda dessa publikationer. Dessutom hittar du ett sökbart register till Sveriges medeltida ballader.

Och Jungfrun hon skulle sig till Ottesången gå
- Tiden görs mig lång
Så gick hon den vägen, där höga berget låg
- Men jag vet att sorgen är tung.

Hon klappa på Bergadör’n med fingrarna små
- Tiden görs mig lång
Statt upp du store Bergakung dra låsen ifrå
- Men jag vet att sorgen är tung.

Not: Den Bergtagna

Not: Den Bergtagna

Läs mer och lyssna på ballader