Introduktion
Det lilla häftet har svart pärm i vaxduk, boken är vältummad och använd, luktar inte sällan källare eller vindsförråd. Bladen är bruna och slitna, handstilen sirligt skön. Visorna är präntade enligt samma mönster; överst en understruken rubrik, så vers efter vers av tidens sånger. Häftet andas sent 1800-tal, sekelskifte. Någon gång vågar visboksskrivaren vara lite smått ekivok, eller antyder bara det fräcka med…
Här finns sjömanssånger som klingar längtan efter äventyr och längtan hem. Här hyllas eller fördöms brännvinet, här klingar frälsning och över alltihop svävar en nyans av vemod och kärlek: ur visböckerna.
Detta insamlingsprojekt startade i redaktionen för radioprogrammet Mimer i P2. Svenskt visarkivs chef Dan Lundberg berättade att av samlingarna på visarkivet var den gotländska minst. Gotlänningarna i redaktionen, etnologprofessorn Owe Ronström och jag, tog det som en utmaning. Och nu, efter ett oerhört lyckat insamlingsprojekt, är den gotländska samlingen i stället störst med över 80 böcker!
Visarkivets experter och gräddan av Gotlands vissångare startade insamlingen i det populära programmet Maris Café i Radio Gotland i februari 2009. När visprojektet avrundades i samma radioprogram, två månader senare, kom de gotländska radiolyssnarna med sina skatter. Nu finns alla visböcker kopierade och bevarade, tillgängliga för framtida forskning i Svenskt visarkiv. De är handskrivna av kvinnor och män, de flesta vid tiden för förra sekelskiftet, den äldsta är daterad 1820. Ännu finns det människor som minns. Jag har letat och frågat och är glad att kunna presentera sju av författarna och deras visböcker närmare.
Eva Sjöstrand,
författare och radioproducent på Sveriges Radio
