Inspelningsresorna

I mars 1949 gjorde Matts Arnberg sin första inspelningsresa i syfte att dokumentera repertoar och låtar hos ännu verksamma spelmän och vissångare. Resan gick till Dalarna och skulle under 1950- och 60-talen följas av många fler både i Sverige och Norden.

1947-48 anordnade Sveriges Radio en folkvisetävling där lyssnare uppmanades att skriva ner och skicka in gamla visor. Tanken hos tävlingens initiativtagare var att de insända bidragen skulle följas upp med inspelningar som kunde sändas i radio och det var med detta uppdrag Matts Arnberg reste till Dalarna. Men den nyblivne folkmusikentusiasten hade större ambitioner än så, och följaktligen kom han hem med ett betydligt mer omfattande material än vad hans överordnade hade förväntat sig.

Begränsande teknik

En inspelningsresa på 50-talet innebar en hel expedition med en fem ton tung inspelningsbuss med tekniker och chaufför. Det var alltså en dyrbar historia. Att Radiotjänst så tidigt satsade på fältinspelningar gjorde dem till ett unikt radioföretag. Långa reportageresor både inom och utom landet gjordes redan på 1930-talet.

Kök och salar i gårdar runt om i landet fick fungera som inspelningsstudior, och ibland gjordes inspelningarna under bar himmel på en fäbodvall eller gårdsplan. Fördelen för musikerna var att de fick framföra sina låtar och visor i en miljö där de kände sig bekväma. För de flesta var det första gången de någonsin medverkade i en ljudinspelning.

Arnberg och musikern höll ofta till på ett ställe på gården, medan teknikern satt i bussen och skötte inspelningen. Kontakten mellan intervjuare och tekniker skedde genom anropet ”Vi kommer om tio sekunder.” Detta var en svårarbetad inspelningsmetod eftersom tio sekunders tystnad före tagningen av en visa eller låt, som kommit spontant, givetvis hämmar blyga personer utan mikrofonvana. Inspelningssituationen blev lite märklig och onaturlig.

Buss med graververk

Under de första resorna gjordes inspelningarna direkt på lackskiva, en enklare typ av grammofonskiva gjord av papp med ett ytskikt av cellulosalack. I en särskild inspelningsbuss fanns stora graververk där musiken graverades direkt på skivor med en spellängd på högst fyra minuter. Möjligheten till omtagningar var begränsad, man ville inte slösa på det begränsade antal skivor som det var möjligt att ta med. Inspelningarna underlättades när den portabla bandspelaren gjorde sitt intåg en bit in på 1950-talet, även om vissa bekymmer kvarstod. På 1950- och 60-talen fanns det fortfarande hushåll som inte hade elektricitet.

De tekniska resurserna innebar också att det var ett starkt begränsat urval ur sångarnas och spelmännens repertoar som kunde spelas in. Arnberg förberedde själva ”tagningarna” genom att gå igenom vistexter och lyssnade på melodier. Han spelade i första hand in de melodier som han ansåg ovanliga och ålderdomliga och som framfördes med vad han ansåg vara genuint spelsätt och sångsätt. Han var medveten om det subjektiva i detta urvalsförfarande, men motiverade det med att syftet i första hand var att skapa ett intressant programmaterial. Data och biografiska uppgifter om traditionsbärarna antecknades.

Unikt projekt

Arnbergs resa till Dalarna 1949 var inte den första i sitt slag. Redan 1938 gjorde radions Sven Jerring tillsammans med musikforskaren Carl-Allan Moberg en inspelningsresa till estniska Runö med syftet att spela in folklig koralsång. Flera kulturhistoriskt intresserade reportrar vid radion som Olof Forsén, Lars Madsén och Qvitt Holmgren gjorde reportageresor runt om i landet där även spelmän och sångare spelades in som en del av miljöbeskrivningen.

Arnbergs inspelningsresor intar dock en särställning, både i omfattning och genom sin målmedvetna inriktning på just folkmusiken. Inspelningsdokumentation av folkmusik hade inte tidigare gjorts i någon större omfattning i Sverige. Pionjärer som Yngve Laurell och Karl Tirén spelade visserligen in folkmusik redan på 1910-talet, men majoriteten av de svenska folkmusikinsamlarna tecknade ner musiken på noter och förhöll sig skeptiska till den moderna inspelningstekniken. De långa inspelningsresorna påminner också mera om musiketnologiskt fältarbete än om programverksamhet vid ett radioföretag. Följaktligen blev det Svenskt visarkiv som i slutet av 1960-talet fick det statliga uppdraget att planmässigt spela in visor och låtar inom det folkliga musikområdet i dokumentationssyfte.

Lyssna på alla inspelningarna

Här kan du läsa mer om de olika resorna och lyssna på ljudmaterial från dem.

Dalaresan 1949
Hälsingland och Gästrikland 1949
Jämtlandsresan 1951
Lapplandsresan 1953
Dalaresan 1954
Bergslagen 1955 och Gotland 1956
Det stora inspelningsåret 1957 (Småland, Bohuslän, Gästrikland, Medelpad, Dalsland)
Finland & Åland 1957-1958
Färöresan 1959
Inspelningsresor på 1960-talet (Härjedalen, Hälsingland, Östergötland, Lappland, Ångermanland, Dalarna)

Tillbaka till presentationen