Hur berättas ballader?

Karakteristiskt för balladernas berättarteknik eller narrativa stil är de objektiva skildringarna av händelseförloppet, utan några värdeomdömen i den beskrivande texten. Så här skriver Bengt R Jonsson och Margareta Jersild i Svenska visor – en vägledning:

”Trots det i olika ballader synnerligen skiftande innehållet företräder de alla en gemensam litterär teknik. Handlingen förmedlas alltid av en objektiv berättare, som aldrig tillåter sig några kommentarer. Huvudpersonerna karakteriseras genom sina handlingar och ord. Där förekommer ofta samtal mellan två personer. Ibland är sådana dialogstrofer sammankopplade två och två till parallellstrofer. Den berättande är också alltid någon som står helt utanför handlingen. Något ”jag” förekommer aldrig annat än i direkta anföringar och i omkvädena.”

Skeendet skildras ofta i en rad scenbilder, där olika delar av historien kan äga rum på olika platser. Dessa platser kan ha olika förutbestämda laddningar och associationer. Några exempel:

  • Rosende lund är en plats utanför gården eller byn, där okända människor rör sig. Där sker ofta något hotfullt eller avgörande.
  • Sjöastrand är också en riskabel plats mellan land och hav.
  • I högan loft på en stor gård eller kungsgård sitter förnäma personer, och därifrån kan man se vad som händer utanför.
  • Frustugan och jungfruburen (eller bara buren) betecknar kvinnornas avskilda rum på en adelsgård.

Ofta beskrivs först platsen, scenen, kortfattat i texten och därefter förs handlingen framåt genom antingen en dialog mellan huvudpersonerna eller en berättelse om vad som händer.

Stilisering och formler

Språket är stiliserat så att en uppsättning stående uttryck eller formler återkommer i olika ballader – de kan kombineras på många sätt och användas för att berätta olika historier. Förutom att som ovan beteckna särskilda platser kan formlerna till exempel vara beskrivande och karakterisera en persons utseende och ståndstillhörighet: ”snövitan hand” syftar på en högreståndsperson som inte behöver arbeta med sina händer, likaså ”svept i mård”, det vill säga klädd i fint skinn. ”Klädd i vadmalet grå” syftar däremot på hemvävt ylletyg som brukar bäras av en fattig och arbetande person.

Formlerna kan också beskriva en handling som har en viss innebörd: en kvinnogestalt som står utomhus och ”kammar sitt hår” visar upp sin skönhet och söker en friare. Den som ”axlar sitt skinn” tar på sig ytterkläderna för att ge sig av och utföra en aktiv handling. Att ”skaka sitt blodiga svärd” är naturligtvis en hotfull gest, medan att ”klappa på bolstren blå” är en inbjudan till mer eller mindre intimt umgänge. Frågan ”vad fick du för äran din” syftar på eventuell materiell ersättning för en förförelse – eller en våldtäkt, olika sätt att förlora mödomen flyter samman i balladernas värld. Gåvor omnämns ofta i form av guldringar, röda gullband eller ”ett gångande skepp uti floden”.

Personer och miljö

Balladerna har sitt ursprung i de medeltida, kontinentala högre ståndens kultur, men de blev ganska snart en folklig uttrycksform. Den adliga högreståndskulturen framträder bland annat i miljön (högan loft, jungfrubur, rosende lund) klädsel (skarlakan, sobel, silkeskjortel) och andra signalbegrepp som fina hästar (gångare grå), drycker som mjöd och vin samt inte minst de vanliga benämningarna på personer. Männen kan kallas Herr Peder, herr Olof eller herr Sven och kvinnorna benämns till exempel Jungfru Lena, Fru Margareta eller stolts Elin. Dessa titlar anger att personerna tillhör adelsståndet. Liten Karin är däremot en kvinna av lägre stånd, till exempel bonddotter eller piga. En fattig man kan figurera utan egennamn och endast kallas ”fanteguten” (luffaren), ”bonden” eller ”vallaren”. En fattig kvinna kan omtalas endast som ”vallpigan”.

Framför allt skämtballaderna utspelas i enklare miljöer, och handlingen rör sig ofta kring mat och dryck, burleskeri, kroppslighet och sexualitet eller att lura överheten. De kan skildra den ”omvända världen” med karnevalens logik, där hustrun pryglar maken eller där ”laxen han klättrar i eketopp å rister ner stora lövgrenar / och ekorrn han springer på havsens bott och vältrar opp stora grå stenar”. Vanligt i skämtballaderna är också att det är djur som agerar, till exempel i Bonden och kråkan eller Tordyvelns bröllop.

Läs mer:
Svenska visor
Den norske balladen
Bengt R. Jonsson: Inledning i Svenska medeltidsballader. Stockholm: Natur & kultur 1981.

Till presentationens startsida

Skrivet av Musikverket den 12 juni, 2017
Kategorier:
Nyckelord: Medeltida ballader

Kommentarer

Leave a Reply