Nytt på dramatikfronten

Tanya Barfield, Katori Hall och Keli Garrett är alla exempel på samtida afro-amerikanska kvinnliga dramatiker. Tillsammans med ytterligare sju medverkande finns de nu tillgängliga i bibliotekets samlingar genom antologin Contemporary plays by African American women.

Lättsamt och oroande om vartannat

Pjäserna sträcker sig från Lisa B. Thompsons förhållandevis lättsamma skildring av två svarta medelklasskvinnor i Single black female till Keli Garretts oroande stycke Uppa creek – a modern anachronistic parody in the minstrel tradition. Det sistnämnda är författat utifrån det uttalade påpekandet att ”America’s amnesia regarding four hundred years of institutional slavery continues to mystify.”

20160211_142321

Den amerikanska minstrelshowen var en blandning av varieté, dans och musik, och framfördes av vita amerikaner som sminkats för att se svarta ut. På scenen framställdes afro-amerikaner utifrån rasistiska stereotyper som lata, jovialiska och allmänt trögtänkta. De första framträdandena skedde under 1830-talet, och runt mitten av 1800-talet nådde formen sin höjdpunkt. Om någon är intresserad av att fördjupa sig mer i minstrelshowens framväxt, och om dess relation till slaveri och rasism i USA, så finns det flera böcker tillgängliga i bibliotekskatalogen.

Ottoman empire and European theatre

Ett annat verk som nu går att låna är Ottoman empire and European theatre i tre volymer. Här skildras relationen mellan Europa och det ottomanska riket under 1700- och 1800-talet utifrån ett teater- och scenkonstperspektiv. Som en extra krydda så är de olika volymernas struktur inspirerad av operaformen, och avsnitten är följaktligen uppdelade i en ouverture, en prologue, akt I–V, en epilogue, och däremellan ett och annat intermezzo. De ingående texterna behandlar dels den ottomanska/turkiska närvaron på de europeiska scenerna, men också det motsatta – det vill säga europeiska inslag på de ottomanska/turkiska.

Ottoman empire

God jul

Musik- och teaterbiblioteket ber att få tillönska en God jul och ett Gott nytt år. Det gör vi genom att visa Carl Grabows vintriga dekorskiss till August Strindbergs Engelbrekt, och med några rader om samma drama.

Bild på Grabows scenskiss till Engelbrekt

Dekorskiss av Carl Grabow till Strindbergs Engelbrekt . Tillhör Musik- och teatermuseet.

3/12 1901 hade August Strindbergs Engelbrekt urpremiär på Svenska teatern i Stockholm. Pjäsen gjorde storartat fiasko och lades redan efter tre kvällar ner. Inte heller senare har väl dramat blivit någon större succé – vid de få tillfällen det överhuvudtaget har satts upp och spelats.

Den historiska personen Engelbrekt Engelbrektsson utsågs i början av 1430-talet till talesman för människorna i Bergslagen med syftet att inför kung Erik av Pommern framföra klagomål på fogdar och biskopar som man menade skodde sig och behandlade folket illa. När åtgärder uteblev övergick protesterna till det som kommit att kallas för Engelbrektsupproret och som så småningom medverkade till Kalmarunionens upplösning. 1435 utsågs Engelbrekt till rikshövitsman, och året därpå mördades han med en yxa i nacken av Måns Bengtsson Natt och Dag.

Strindberg skrev själv om rollen Engelbrekt att han ville ”hålla karaktären så högt och rent som Schiller gjort med sin Wilhelm Tell.” (”Ur några förord till historiska dramerna” i Öppna brev, Teater och Intima teatern, Stockholm, 1999) Det förefaller som om Strindberg tänkt sig en uppburen och idealistisk frihetshjälte med avsevärda heroiska drag, men han har också velat förse honom med mer mänskliga egenheter och svagheter. Tematiken med en upprorisk frihetsman var heller inte alldeles okontroversiell med tanke på de Norsk-Svenska förbindelserna som 1905 utmynnade i en upplöst union.

Ska man tro de samtida recensenterna lyckades Strindberg dåligt i sina uppsåt. Hjalmar Branting menade att Strindbergs Engelbrekt framstod som en veklig och svag drömmare som knappast skulle kunnat samla några män under sitt banér. Långt senare bekräftar Gunnar Ollén den karaktäristiken genom att om Strindberg lakoniskt konstatera att ”måla änglar var inte hans genre”. (Strindbergs dramatik, Sthlm, 1982)

Strindberg själv var ju emellertid inte alltid så förstående eller förlåtande till sin natur. I det redan nämnda förordet skriver han således:

När man om hösten mördade min Engelbrekt, synes man ha varit ledd av samma lumpna motiv som Måns Bengtsson, när han mördade sin. Jag har förlåtit illgärningen, men jag har inte glömt den. (Teater och Intima teatern, Stockholm, 1999)

 

Women’s project

1978 grundade Julia Miles Women’s project i New York för att stödja och utveckla teater och dramatik skriven och uppförd av kvinnor. I hjärtat av verksamheten finns The lab. Detta är en kostnadsfri, tvåårig form av utbildning/workshop/projekt som riktar sig till kvinnliga dramatiker, regissörer och producenter. De får där möjlighet att driva projekt och genomföra uppsättningar samtidigt som de befinner sig i en kreativ miljö där samverkan, gemenskap och prövande av nya idéer uppmuntras.

Bild på bokomslag till Out of time and place 1Sedan starten har Women’s project satt upp över 600 föreställningar, och man har publicerat tio antologier med dramatik skriven av kvinnor.

De två senaste av dessa finns nu tillgängliga på biblioteket – Out of time & place vol.1 samt vol.2. Bland annat innehåller de pjäser av Crystal Skillman, Bekah Brunnstetter, en monolog av Alexis Clements och av flera andra.

Strindbergsåret 2012

Musik- och teaterbiblioteket kommer att på olika sätt uppmärksamma att det i år är 100 år sedan August Strindberg gick ur tiden. Vi kommer framför allt att fokusera på Strindberg som dramatiker, men även andra aspekter av hans konstnärskap kommer att lyftas fram. Vi planerar bland annat att göra ett specialnummer av vår elektroniska bulletin Dokumenterat helt ägnat åt Strindberg!

Ett projekt som initierades i höstas är digitaliseringen av de fyra originalmanuskript till Strindbergspjäserna Pelikanen, Påsk, Kaspers Fet-Tisdag och Folkungasagan som vi har i våra samlingar. Detta gjordes i samarbete med Dramawebben, som nu har publicerat manuskripten på sin webbplats http://www.dramawebben.se/. Här finns förutom Strindbergs egna handskrifter även tryck i faksimil och bearbetningsbara texter.

De fyra manuskripten donerades till dåvarande Drottningholms teatermuseum av hovjägmästaren Helge Ax:son Johnson 1941. I dåtidens press kunde man läsa att ”samtliga äro skrivna med Strindbergs ytterst prydliga och dekorativa handstil på förstklassigt Lessebopapper” och att ”manuset till Folkungasagan är det vackraste – man skulle tro, att det varit en medeltida munk, som under åratal suttit och präntat texten inom de gröna, röda, blå, violetta och terrakottafärgade ramar, som författaren ritat upp mitt på de stora kvartssidorna”

Manuskriptet till Kaspers Fet-Tisdag, ett av Strindbergs mindre spelade verk, tycks ha använts vid åtminstone en uppsättning. I manuskriptet finns fullt av regianvisningar och andra anteckningar.

En sida ur manuskriptet till Kaspers Fet-Tisdag

En sida ur manuskriptet till Kaspers Fet-Tisdag

Manuskriptet till Pelikanen är även det fullt av anteckningar och ändringar, många gjorda av Strindberg själv.

Titelsida från manuskriptet till Pelikanen

Titelsida från manuskriptet till Pelikanen

För den som närmare vill studera Strindbergsmanuskripten rekommenderas ett besök på Dramawebben. Där finns även massor av andra intressanta pjästexter!

Marianne Seid, arkivarie
Arkiv-, raritets- och dokumentationsavdelningen

Gunilla Röör Gunilla Röör Gunilla Röör

Nu finns texten till Marty Martins pjäs Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein i Bodil Malmstens översättning tillgänglig i bibliotekets samling. Vi får i första person följa Gertrude Steins liv i Paris i början av seklet, och hur hon etablerar sig som en ledande litteratur- och kulturpersonlighet.

Pjäsen, i regi av Carolina Frände och med Gunilla Röör som Gertrude Stein, spelas fortfarande på Stockholms stadsteater. Den minimalistiska scenografin består av en naken träfond, och i första akten äntrar Gunilla Röör scenen, slår sig ned på dess vänstra sida och blir sittande där; i andra akten sätter hon sig på den högra, likadant sittande där. Mellan dessa positionsbyten försiggår all dramatik och spänning enbart i Gunilla Röörs tal, mimik och gester. Det hela är faktiskt en rätt fantastisk prestation; det är ändå 46 sidor text, och hon har just ingenting i scenrummet att hänga upp sina meningar på. Det finns ingen stol att sätta sig på, inget fönster att blicka ut genom, inga föremål att hålla sig till – hon sitter där och har uteslutande sig själv och texten att tillgå. När jag såg föreställningen tappade hon replikerna två gånger. Men också detta blev som en del av agerandet, och seglade fjäderlätt in i det oavbrutet engagerande, dramatiska och fängslande.

Gunilla Röör som Gertrude Stein (foto: Carl Thorborg)

Om någon vill roa sig med att jämföra spelversioner och översättningar så finns även Dramatens version från 1985 (i Brigitte Ornsteins översättning med Margareta Krook i titelrollen) tillgänglig för utlån.