Wilhelm Peterson-Berger 150 år

Musik- och teaterbiblioteket uppmärksammar tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) genom några bilder från våra samlingar. Peterson-Berger var mycket produktiv och skrev bland annat musikdramer, symfonier, kammarmusik, pianomusik, körmusik och sånger. Han verkade också som kulturkritiker och författare. Hos oss finns böcker om och av P-B, en stor mängd noter, både tryckta och handskrivna. Dessutom fotografier, program, recensioner, klipp, artiklar och mer än 5000 brev.

Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger föddes 27/2 1867. I detta brev från hans mor blir han gratulerad på 18-årsdagen.

Några av Peterson-Bergers mest älskade kompositioner.

Exempel på Peterson-Berger egenhändigt skrivna noter.

Rollistan till urpremiären av operan Arnljot på Kungliga teatern 1910.

Rollistan till urpremiären av operan Arnljot på Kungliga teatern 1910.

Erik Saedén och Gunilla af Malmborg vid Kungliga teaterns jubileumsföreställning av Arnljot 1967.

Erik Saedén och Gunilla af Malmborg vid Kungliga teaterns jubileumsföreställning av Arnljot 1967.

Peterson-Berger blev känd som en fruktad kulturkritiker. Här en samling förlagor till P-B:s recensioner med hans anteckningar och strykningar innan de går i tryck.

Peterson-Berger blev känd som en fruktad kulturkritiker. Här en samling förlagor till P-B:s recensioner med hans anteckningar och strykningar innan de går i tryck.

Peterson-Berger som författare.

Peterson-Berger som författare.

Exempel på litteratur om Peterson-Berger som finns att låna från biblioteket.

Exempel på litteratur om Peterson-Berger som finns att låna från biblioteket.

Födelsedagen kommer även att uppmärksammas genom en utställning i bibliotekets expedition.

Födelsedagen kommer även att uppmärksammas genom en utställning i bibliotekets expedition.

På biblioteket finns en mängd noter som går att låna hem och dessutom finns i bibliotekskatalogen en hel del digitaliserade noter som fritt kan laddas ner och skrivas ut.

Mer information om Peterson-Berger och hans musik finns på Levande musikarv

Caprice Records har gjort en spellista med Peterson-Bergers musik

Förteckningar över kompositioner och skrifter gällande Peterson-Berger:
http://libris.kb.se/bib/20098719
http://libris.kb.se/bib/20098679

Intervju med Anna Christensson

 

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson är pianist och mångårig låntagare på Musik- och teaterbiblioteket. Från våra notmagasins djup har hon dragit upp åtskilliga pianonoter och gett dem musikaliskt liv genom sina konserter och inte minst skivinspelningar. Härförleden kom hennes tredje platta ut med konserter av Henning Mankell (namne och farfar till den nyligen bortgångne författaren) och Gösta Nystroem, inspelade i Tyskland med Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz och dirigenten Roberto Paternostro. Vi på Musik- och teaterbiblioteket tycker självfallet att det är intressant när någon gör den svenska pianomusiken känd över hela världen. Sålunda frågade vi om det gick an att göra en skriftlig intervju med Anna och hon sa ja. Här kommer den!

Musik- och teaterbiblioteket: Kan du säga några ord om ditt liv med inriktning på ditt musikeryrke intill nu?

Jag tog diplom från musikhögskolan i Stockholm 2007 och har frilansat sen dess. Jag har jobbat inom tre fält kan man väl säga: dels som traditionell klassisk pianist i solo- och kammarmusikrepertoar, dels mycket med nutida musik och dels mycket med opera. Just nu är balansen god! Jag hade ett väldigt brett repertoarintresse redan som liten, och satt och plöjde noter (med varierande precision) i mängder. Och på musikhögskolan navigerade jag mellan standardverken och försökte bygga upp min egen repertoar. Ett egoistiskt intresse: man blir genast expert på sitt område! Ingen blir ju kallad för Chopin-expert efter att ha studerat in två timmars Chopin-repertoar. Två timmars Mankell-repertoar däremot… Men jag spelar såklart Chopin också, och Beethoven och Bach, Schubert och Liszt, med flera. Det blir lite onödigt ensidigt bara, om alla spelar samma sak som alla andra, när det finns så mycket att välja på! Och synd om all repertoar som ligger och gulnar och längtar efter att bli spelad.

Vi är ju himla glada och stolta över att en av våra låntagare förvandlar bibliotekets många gulnade och ibland sönderfallande pianonoter till musik, inte minst av svenska tonsättare. Hur tycker du att tonsättare som Henning Mankell, Hilding Rosenberg och Gösta Nystroem tas emot internationellt utifrån dina spelningar och skivinspelningar utomlands? Och hur reagerar man i Sverige på att höra klingande musik från sitt ibland nästan bortglömda, eller föga uppmärksammade musikarv.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Utomlands kan ju folk oftast inte nämna en enda svensk tonsättare, och de blir förvånade över att denna musik finns, och är så bra! Både orkestern och dirigenten i Tyskland var ju t ex helt sålda på Nystroems Concerto Ricercante när vi spelade in den nu i vintras. Jag får ganska ofta mail från människor i de mest skiftande delar av världen, som hört inspelningarna och, faktiskt, undrar var de kan köpa noter. Då har jag ofta inte så mycket att svara… En del finns ju hos er, en del går faktiskt att beställa från förlag, men väldigt mycket har jag studerat in från handskrifter, särskilt Mankells musik. Det är skönt att spela från handskrifter. De innehåller liksom så mycket mer information.

I Sverige blir folk också ofta förvånade, men jag tycker att det ändå finns ett gryende allmänt intresse på den här fronten, iallafall hos musikerna själva. Mina kollegor Martin Sturfält och Oskar Ekberg, med flera, har ju också relativt nyligen gjort stora inspelningar med just svensk musik, och Musikaliska Akademien gör en jätteinsats med projektet Levande Musikarv där jag verkligen rekommenderar ett besök. Jag hoppas att även de svenska orkestrarna skulle våga ta upp lite mer svensk repertoar i sina program, och kanske till och med något som inte är ett av de där fyra, fem styckena som brukar spelas…

Gösta Nystroem (1890-1966)

Gösta Nystroem (1890-1966) Bild från Riksarkivet.

Jag förstår från ditt tidigare svar att du har haft stor hjälp av Musik- och teaterbiblioteket. Hur har du hittat till just de här svenska tonsättarna som du spelar på konserter och skiva, var du bekant med deras musik sedan tidigare? Själv tänker jag ju inte i första hand pianomusik när jag tänker på Rosenberg eller Nystroem. Hur skulle du kort vilja karaktärisera deras musik utifrån ditt ”pianistiska” perspektiv?

Nä, ingen av dem skriver direkt ”pianistiskt”, men å andra sidan är deras musik oerhört väl genomarbetad på andra sätt. Att något är pianistiskt innebär ofta att det passar en viss typ av hand, eller låter virtuost på ett särskilt sätt. Det kan också vara skönt att slippa! T ex Plastiska scener av Rosenberg får ju fram en mängd väldigt originella färger och sätt att låta för ett piano. Jag har hittat dem på lite olika sätt. Mankell, som var mitt första projekt i och med dubbel-CD:n från 2009, kom jag först i kontakt när jag sökte efter ett litet kort svenskt stycke till min diplomkonsert. Rosenberg spelade jag lite på ackis* och Nystroem kom jag i kontakt med genom hans fantastiska sånger.

Musik- och teaterbiblioteket är ju ett bibliotek med anor från 1700-talet och därmed en skattkammare för den som letar efter både känd och mindre känd musik. Tror du att det finns mer musik att upptäcka för dig här? Är det något du har tänkt på att vi som ”kulturarvsförvaltare” skulle kunna göra bättre – eller annorlunda – för dig och andra användare?

Jag tycker att biblioteket är fantastiskt! En oas i stan! Jag tror, VET att det finns material att utforska för en livstid. Och mycket mer!

Slutligen, hur ser du på framtiden för den seriösa, eller klassiska musiken i Sverige? Av vad jag förstår är det allt färre som söker in på musikhögskolorna och konsertsalarnas publik blir allt äldre och glesare. Är det något man överhuvudtaget tänker på som utövande musiker? Kommer vi någonsin att sluta lyssna på och spela Beethoven, Schumann eller Mankell?

Jag tänker jättemycket på det! Och tycker att vi borde prata om det mycket mer och djupare om det än vad vi gör! Jag kan känna en frustration över att det finns en slags allmänt bildningsförakt i Sverige idag. Vart man än vänder sig finns det folk som koketterar med att de inte vet nåt. Detta i kombination med det politiska klimatet, som påbjuder att allt ska gå att in i minsta beståndsdel räkna och mäta för att vara värt något (dvs allt, allt ska kunna motsvaras av en bestämd summa pengar) är ganska skrämmande.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Vi som är verksamma musiker i Sverige idag är inte särskilt tränade på att fightas för vårt existensberättigande, men däremot väldigt tränade på att jämföra oss med varann, och konkurrera om en ”plats på toppen”. Just detta håller många på mattan, dvs istället för att reagera på att det satsas för lite på kultur blir man sur på kollegan som fick spelningen man själv velat ha. Kanske måste vi hitta former för samtal kring detta, så att vi kan upphäva en gemensam röst? Man har en stor och dubbel uppgift som skolad utövare av noterad musik, då man dels måste slå vakt om nörderiet, den egna kontakten med instrumentet, skapandets kärna, och samtidigt värna om att den blir tillgänglig, både rent faktiskt och på ett psykologiskt plan, för människor 2015. Vi behöver fortsätta lyssna på och spela Beethoven, Schumann och Mankell därför att det är musik som ger uttryck för vad det är att vara människa, tvärs igenom tid och rum. Men vi behöver också en mångfald av sätt att få ny publik att få upp öronen. Jag tror att det krävs mod av såväl arrangörer som utövare. Att man vågar litar på t ex att gammal, noterad musik kan tåla (väl genomförda) samarbeten med andra konstformer och andra musikgenrer. Men också att man vågar låta musiken vara det den är. Inte medicin, inte tillväxtstimuli, inte statusmarkör, inte ett museiföremål. Utan konst: en spegel för människans alla lager.

Jag älskar musik, enkel såväl som avancerad och gammal såväl som ny. Jag älskar att kunna något om musik, på djupet, och känna att jag kan dela musikaliska upplevelser med både vana och helt ovana lyssnare/spelare. Det kan inte vara någon slump att musik finns överallt där det finns människor. Jag tror att det är en del av oss som inte går att amputera bort, och det är självklart att den har en plats i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

*ackis = Kungliga musikhögskolan i Stockholm (intervjuarens anm.)

Nedslag i verksamheten, del 3

Louise förlänger livet på noterna

Bokbinderiet är en mycket viktig del av Musik- och tearerbibliotekets verksamhet. Här arbetar Louise Nordström med det ädla hantverket att binda, laga och förstärka noter och böcker.  Noter slits på ett annat sätt än vanliga böcker. Därför är det bra att materialet lånas ut i ett så slitstarkt skick som möjligt. Noter och böcker ska tåla att tas fram från våra magasin där de förvaras i blåa pappkapslar, skjutsas på vagnar in i bokhissen som tar materialet upp till låneexpeditionen, lånas ut till musiker, stoppas i ryggsäcken, fram på notstället till repetitionen, ner i ryggsäcken igen. Bevarande handlar om att tillhandahålla materialet många gånger och att förlänga livslängden.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Nål tråd och lim

Till sin hjälp har Louise två olika skärmaskiner, nål, tråd, lim och tyngder att lägga på det nyinbundna materialet. Det är viktigt att noterna binds in så att de går lätt att slå upp på notstället. Noterna får ett pappomslag och en skinn- eller textilremsa på ryggen. Remsorna finns i olika färger. I en stråkkvartett får alla stämmorna samma färg på bandet så att det tydligt syns att de hör ihop. Det mesta som Louise binder in är nyinköpt men hon får även laga äldre material. Revor lagar hon med rispapper, så kallat japanpapper.

Ofta är det hela orkesterverk som Louise binder in. Det kan vara ett partitur och 60-70 stämmor. Varje stämma stämplar hon med instrumentnamn. På partituret sätt hon en etikett så att musikstycket går att låna ut i bibliotekets cirkulationssystem Sierra.
– Att inte binda in ett nyinköpt orkestermaterial är kapitalförstöring, som en kollega uttryckte det.

Hellre rena händer än smutsiga handskar

Biblioteket har mycket så kallat rart material, noter och böcker som är unika, äldre, tryckta eller handskrivna. Böcker och noter är väldigt ömtåliga eftersom materialet bryts ner. Papper är organiskt material och hur papperet bryts ner beror på vilka växtfibrer papperet kommer från och hur det har efterbehandlats. Det beror också på yttre faktorer som luften, ljuset och luftfuktigheten. För torr luft är väldigt farligt för cellulosa, det får inte vara under 25 % luftfuktighet. Om det är för hög luftfuktighet ökar risken för mögelskador. Så jämn luftfuktighet som möjligt är bäst. Enzymer och syror från till exempel handsvett är inte heller bra för papperet, men hellre rena händer än smutsiga handskar när man ska hantera det gamla materialet. När papperet åldras går fibrerna av. Materialet får andra egenskaper även om det ser likadant ut.  Papperet börjar till exempel spalta sig. Bibliotekets så kallade rara material förvarar vi i ett magasin med höga krav på brandsäkerhet och luftfuktighet. Målet är att göra nedbrytningsprocessen så långsam som möjligt.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

När ska vi binda in?

När vi på biblioteket ska bestämma om noter eller böcker ska bindas får vi ta ställning till olika frågor.

  • Ska vi bevara originalformatet eller ska vi binda om det?
  • Vilken målsättning gäller för bevarandet, ska vi spara på kort sikt cirka 10 år eller på lång sikt cirka 100 år?
  • Hur många förväntade användare har materialet?
  • Kommer det att slitas mycket eller litet?
  • Om vi har ett väldigt trasigt material som inte går att laga så får vi fråga oss om det är unikt eller sällsynt. Om det är unikt kan vi digitalisera det och sedan behöver vi inte röra det fysiska materialet mer.
  • Om vi kan köpa nytt så kan vi kasta det trasiga materialet.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färg på ryggen.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färger på sina respektive ryggar.

Klotband och franska band

Böcker och en del tjockare notalbum skickar vi till ett extern bokbinderi som kan göra hela skinnband, så kallade helfranska band, eller halvfranska band där bokpärmarna är överdragna med papper medan bokryggen och hörnen är av skinn. De gör också böcker klädda i en slags väv och de kallas då klotband. Halvklotband har rygg och hörn i väv och pärmarna i papp. De kan också göra förgyllning på ryggen om det behövs.

På Leksands folkhögskola finns Skandinaviens enda utbildning i handbokbinderi. Där får man lära sig göra klotband och skinnband i fransk teknik, förgyllning och även att göra eget papper och marmorering. Många studieförbund erbjuder också kurser i bokbinderi. Det verkar vara så himla kul!

Ett kalejdoskop för örat

Sexton tusen biljoner år! Eller cirka en miljon gånger universums ålder från Big Bang. Så lång tid skulle det ta att i sin helhet spela det märkliga musikverk som syns på bilden. Det kanske inte ser så mycket ut för världen men det är en komposition med nästintill oändliga möjligheter.

Kuhlau 1

Kaleidakustikon heter det och är ett musikaliskt tärningsspel av den tysk-danske tonsättaren Friedrich Kuhlau (1786–1832). Det är tänkt att vara ett underhållande sällskapsspel, men syftar även till att ge insikter i konsten att komponera. När det gavs ut i Köpenhamn 1820 beskrevs det som att det är detsamma för örat som kalejdoskopet är för ögat. Spelet består av 21 buntar med 11 kort i varje. Varje kort har en melodidel i 3/4-dels takt och de är markerade med bokstäver och siffror. Genom att slå två tärningar kombineras korten slumpvis till en melodi, en vals för piano. En orange platta fungerar som ett slags notställ. De kort man fått fram genom tärningskasten sticks i alfabetisk ordning in i de tre raderna med fickor på plattan.

Kuhlau 2

Det totala antalet kombinationer är 1121 = 7 400 249 944 258 160 101 211, vilket betyder över 7 400 triljoner olika valser. En sådan vals tar ca 70 sekunder att spela och därmed skulle det ta svindlande 16 tusen biljoner år att spela alla tänkbara versioner. Den här typen av slumpmusik, eller aleatorisk musik som det också kallas, dyker upp i mitten av 1700-talet och Kuhlau var inte den ende, och inte heller den förste, att komponera sådan musik. Ett av de tidigaste exemplen är av Johann Philipp Kirnberger (1721–1783) och både Joseph Haydn (1732–1809) och Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791) tillskrivs sådana kompositioner även om upphovet till dessa är osäkert. Under 1950- och 60-talen experimenterade bland andra John Cage, Charles Ives, Pierre Boulez och Karlheinz Stockhausen med musik av aleatoriskt slag.

Inte nog med att Kuhlaus Kaleidakustikon är ett spännande verk med hisnande perspektiv. Vårt exemplar är troligen ett av mycket få bevarade i världen och alltså en unik raritet! I samband med att det skulle digitaliseras och läggas ut i vår bibliotekskatalog visade det sig att man på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn i åratal förgäves letat runt om i Europa efter ett komplett exemplar. Deras Kaliedakustikon är nämligen ofullständigt, åtta kort saknas. Även där har man för avsikt att ge ut verket i digital form så tacksamheten var stor när de fick tillgång till de saknade korten genom oss.

Efter nästan 200 år får nu Kuhlaus Kaleidakustikon nytt liv genom digitalisering inte bara i Sverige utan även i Danmark. Den intresserade hittar spelet i vår katalog och har sen sysselsättning biljontals år framöver.

Lästips:
Kuhlau Kanons, udgivet af Gorm Busk go Jan Maegaard, 1. Oplag. København, Enstrøm & Sødring, 1996

Sångarprinsen

Idag den 21 augusti är det på dagen 205 år sedan Karl XIV Johan blev vald till svensk tronföljare. I början av år 1810 avled den dåvarande kronprinsen Karl August, och eftersom Kung Karl XIII inte hade några arvsberättigade barn blev det akut att snarast finna och inrätta en ny arvtagare. Goda råd var dyra, och flera makthavare fruktade en återkomst av den Holstein-Gottorpska ätten, det vill säga att den avsatte Gustav IV Adolfs son skulle återkomma som regent. Således riktades blickarna söderut, och efter diverse intrigerande och politiska krumsprång hittade man alltså en lämplig kandidat i Jean Baptiste Jules Bernadotte.

Karl XIV Johan som kronprins 1822 (målning av François Gérard)

Karl XIV Johan som kronprins 1811 (målning av François Gérard)

Själv musicerade han inte mycket, men hans barnbarn, Prins Gustaf, gjorde det desto mer, och fick till och med smeknamnet sångarprinsen. Han studerade för Adolf Fredrik Lindblad, och en av hans mest kända kompositioner är studentvisan (Sjungom studentens lyckliga dar). Han komponerade också ett antal manskvartetter och romanser, liksom en del pianomusik.

Prins Gustaf år 1852 (foto: Georg Schmidt, Nürnberg, Tyskland)

Prins Gustaf år 1852 (foto: Georg Schmidt, Nürnberg, Tyskland)

I bibliotekets katalog finns flera av Prins Gustafs noter tillgängliga. Dessutom finns ett flertal kompositioner, varav några i autograf, i den så kallade Bernadotte-samlingen.

 

 

 

Signe Hasso

 Signe Hasso 15/8 1915 – 7/6 2002

Den 15 augusti 1915 föddes en flicka i Kungsholms församling, Stockholm, som fick namnet Signe Larsson. Hennes far dog tidig och familjen fick leva under enkla förhållanden i en enrumslägenhet på Södermalm. Signe visade tidigt en talang för teater och blev uppmärksammad redan som 12-åring av Olof Molander som gav henne en biroll på Dramaten. 16 år gammal kom hon in på Dramatens scenskola där teaterlegenden Hilda Borgström var den lärare som hade störst inverkan på hennes spelstil. Samtidigt med den begynnande teaterkarriären kom även filmen in i hennes liv. 1932 gjorde hon sin första långfilm, thrillern ”Tystnadens hus” och hon träffade då också filmens tyske fotograf, Harry Hasso, som snart blev hennes äkta man. Signe Hasso blev därmed hennes namn för resten av livet, även som omgift.

Signe på Dramatens scenskola med Hilda Borgström.

Signe på Dramatens scenskola med Hilda Borgström.

Under resten av 30-talet varvade Signe Hasso teateruppträdande med filmkarrär varav hon i den förra fick ett genombrott med den tyska pjäsen ”Flickor i uniform” på Blancheteatern. Om Signes framträdande skriver en salig Erik Blomberg, poet och teaterkritiker, följande: ”När en ung naken själ plötsligt stiger fram på scenen och skiner ut i salongens mörker, så blir vi som förvandlade därute. Ett under har skett, konstens befriande förlossning….” Senare slog Hasso igenom på allvar inom filmen med sin roll som Majken i ”Häxnatten” från 1937 med Gösta Ekman som sin motspelare. I Hollywood sökte man samtidigt med ljus och lykta efter en ny Greta Garbo som snart skulle dra sig ur filmbranschen och man fick upp ögonen för den unga lovande svenskan. Signe skrev kontrakt med R.K.O. men fick inga filmroller varvid hon istället åkte till New York och spelade teater på Broadway, bl a i ”Edwina Black” av Dunner & Morum och ”Glad Tidings” av Edward Mabley. Under 40- och början av 50-talet gjorde hon ett antal filmer för MGM varav hon själv höll noirfilmen ”A Double Life” från 1947 i regi av George Cukor som sin favorit.

Signe Hasso mot Robert Harris i "Edwina Black" på The Booth Theatre i New York

Signe Hasso mot Robert Harris i ”Edwina Black” på The Booth Theatre i New York. Fotografi från Museum of the City of New York.

Under 50-talet gör hon några inhopp i svenska film och teaterproduktioner, bl a i Ingmar Bergmans nedsablade agentdrama ”Sånt händer inte här” då hon enligt Bergman var deprimerad och tungt medicinerad. Karriären fortsatte dock för Signe i USA med teater och TV-produktioner. Hon spelade t ex Fräulein Schneider i musikalen Cabaret över 700 gånger på en turné 1967-1969.

På 70-talet gör Signe även debut som författare med romanen ”Momo”, skriven anonymt för en tävling initierad av bokförlaget Bra böcker som hon vann andra pris i. I en intervju för Sveriges radio från 1977 kan man höra hennes kommentera sin litterära debut och även berätta om sitt liv i Sverige och USA. Romanen följdes snart av en självbiografi i tre delar: Inte än, Om igen och Tidens vän.

 

Signe Hassos självbiografiska triptyk.

Signe Hassos självbiografiska triptyk.

Signe Hasso hade även ett nära förhållande till musiken. På 30-talet sjöng hon i filmen ”Häxnatten” och på 50-talet gjorde hon en skiva med egna visor. I samarbeten med Bengt Hallberg och Alice Babs gjorde hon ett antal engelska översättningar av svenska folkvisor som hon även spelade in.

 

Signe Hasso och musiken. På 30-talet som sångare i filmen Häxnatten, på 70-talet som tonsättare till lyrik av Gabriela Mistral.

Signe Hasso och musiken. På 30-talet som sångare i långfilmen Häxnatten, på 70-talet som tonsättare av lyrik.

Signe Hasso avled 2002 i Los Angeles, USA där bl a skådespelaren och vännen Peter Stormare fanns vid hennes sida.  En lång och mångsidig karriär var till ända. Som skådespelare gav hon den svenska film ett nytt ansikte på 30-talet där hon representerade den emanciperade kvinnan i ett gryende folkhem. Hennes spelstil karakteriserades av utstrålning, känslighet och scennärvaro, allt genomsyrat av en mycket stor värme.

Källförteckning: Svensk filmdatabas (http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/), Wkipedia, Sverige (https://sv.wikipedia.org), IMDb (http://www.imdb.com/?ref_=nv_home), Stiftelsen Ingmar Bergman (http://ingmarbergman.se) samt Myggans nöjeslexikon, Höganäs 1991

IAML 2015 – besök på arkivet hos New York Philharmonic

Denna vecka träffas musikforskare, musikbibliotekarier och musikarkivarier i New York för den årliga IAML- konferensen (International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres). I år håller den till i Juilliard school nära Lincoln Centre i New York. Temat för konferensen är digitalisering: ”Music research in the digital age”.

Tappa inte bort noterna!

Ett deltagande arkiv är det som hör till New York Philharmonic Orchestra. Orkestern startade 1842 som en kooperativ orkester. De har alltid varit noga med sina noter. En av arkivarierna förklarar: – Regeln för musikerna var: du kan hoppa över en repetition, du kan till och med hoppa över en konsert men du får inte tappa bort dina noter. Andra gången du gör det åker du ut.

Ändringar av Gustav Mahler

New York Philharmonic Archive är i färd med att digitalisera allt material från 1842-1970. De fotograferar 2000 sidor per dag. Det har tagit fem år att digitalisera en och en halv miljon sidor och det är ungefär hälften. Arkivet har partituret från Beethovens symfoni nr 5 som orkestern använde vid sin första konsert 1842. På bilden syns att två extra takter i tredje satsen är strukna.

Partitur till Beethovens 5:e symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

-Det är fascinerande vad partituren kan berätta! De är så fulla med information från olika tider, säger arkivarien Barbara Hawes .

Partituret till Beethovens 7:e symfoni har ändringar av Gustav Mahler och med en kommentar av dirigenten Arturo Toscanini: ”Unworthy of such a musician” samt kommentar på latin av okänd ungefär:” Names of fooles are found everywhere”.

Partitur till Beethovens 7 symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

Partitur till Beethovens 7:e symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

Arkivet har fått 1200 partitur efter Leonard Bernstein. Han antecknade i noterna med blå penna för sig själv och med röd penna det som orkesterbibliotekarien skulle föra över till musikernas noter.

Egna digitaliserade noter

Besök gärna vårt eget biblioteks sida med länkar till digitaliserade noter.

 

Danmarks nationaltonsättare 150 år

Carl Nielsen föddes för 150 år sedan den 9 juni 1865 på Fyn i Danmark. Han lärde sig spela fiol av sin pappa och spelade med honom på böndernas fester i trakten. Han spelade också i den lokala amatörorkestern. Pappan lärde honom spela kornett vilket gjorde att han tog anställning som militärmusiker i Odense där han också spelade signalhorn och altbasun.  Senare betonade han sin lantliga uppväxt och sitt tidiga möte med spelmanstraditionerna.

Violinist, dirigent, direktör och äkta man

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen 14 år i sin blåsorkesteruniform i Odense.

Tidigt började han komponera. Han sökte upp den store kompositören Niels Gade (1817-1890) och fick av honom ett intyg som gjorde att Carl Nielsen kunde börja på musikkonservatoriet i Köpenhamn. Carl och skulptören Anne Brodersen gifte sig 1891. Hon var – med den tidens mått – mycket självständig och kompromissade  inte med sitt konstnärliga utövande.  Från 1889-1905 arbetade han som violinist i Det Kongelige Kapell och blev sedan dess dirigent. Mellan åren 1914-1927 var han dirigent för Musikföreningen och samtidigt var han direktör för Musikkonservatoriet.

Byst av Brahms

Carl Nielsen hör tillsammans med Edvard Grieg (1843-1907) från Norge och Jean Sibelius (1865-1957) från Finland till de tre stora Skandinaviska kompositörerna. Hans ideal är Bach och Mozart men också Brahms, som han hade en byst av på sitt arbetsbord. Han hyllade klassicismens former. Beethovens musik var också en inspirationskälla. Formen i Nielsens tredje symfoni och Beethovens tredje symfoni Eroica är mycket lika varandra både till form och tematik. Sidan Carl Nielsen 150 år är fantastisk och innehåller filmer, ljud och text om kompositören.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen

Dimman lättar

Hans kanske mest kända stycke är Dimman lättar som varje flöjtist övat på. Stycket är skrivet 1920 för flöjt och harpa och ingår i skådespelsmusiken Moderen med texter av Helge Rode. I Carl Nielsens verklista finns två operor Saul och David och Maskerade, 6 symfonier, instrumentalkonserter, solosånger och stycken för kör. Ett ofta spelat verk är hans blåskvintett, op. 43 från 1922. Alla hans noter finns tillgängliga på Det kongelige biblioteks webbplats.

Kvickhet och espri

Carl Nielsens musik är utåtriktad och framåtblickande. I programbladet Lyssna beskriver dirigenten Sakari Oramo Nielsens musik som horisontell. Det finns en kvickhet och en espri i hans musik. Dur- och molltonaliteten borde förkastas som otillräcklig att uttrycka den moderna människans tanke- och känsloliv, tyckte han. Carl Nielsen var en flitig brevskrivare men författade även böcker som Min fynske barndom och Levande musik. Du kan hitta dem i bibliotekets katalog.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen från en repetition av operan Saul och David i Göteborg 1928

 

 

 

Musik och jämställdhet

Följande text är det sista i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

80 % män och 20 % kvinnor

När jag förra året studerade musikvetenskap skedde delar av undervisningen i ett bibliotek. Mellan musikböckerna stod små statyer av huvuden på bekanta kompositörer. Haydn, Mozart, Wagner & Beethoven – ja, de flesta var där. Vad som dock slog mig var att alla var män, inte ett enda kvinnohuvud blickade ut i biblioteket.

Igår var det internationella kvinnodagen, en dag som är till för att uppmärksamma ojämlikhet och kvinnors situation över hela världen. En av de branscher som behöver uppmärksammas är musikbranschen, som ofta beskrivs som en så kallad 80/20-bransch. Alltså en bransch som innehåller 80 % män och 20 % kvinnor. Det gäller inte bara artister utan även de som sliter bakom kulisserna i diverse olika musikbranschrelaterade yrken. Kursboken som användes under större delen av första halvan av min utbildning gjorde ett ärligt försök att förändra. Genom att i varje kapitel försöka uppmärksamma även kvinnliga kompositörer som varit inflytelserika på sina respektive områden gav kursboken upprättelse till flera kvinnliga kompositörer som annars inte skulle ha uppmärksammats. Jag är dock ganska säker på att den kursboken var en av få kursböcker som har applicerat ett jämställdhetsperspektiv på musikhistorien utan att närma sig revisionism. Det tycker jag är synd.

Könsfördelningen

Att förändra det som har varit är svårt. Det går inte att retroaktivt få fler kvinnor att komponera, men det går att aktivt uppmuntra kvinnor att ta plats på kulturscenen. I samband med att den berömda brittiska musikfestivalen Reading/Leeds Festival offentliggjorde sin affisch med årets akter publicerade musikbloggen Crack In The Road en bild som visade en annan sida av festivalen. Musikbloggen plockade bort samtliga akter som inte innehöll någon kvinna och kvar fanns då bara ynka nio akter. Det är väldigt fjuttigt för vad som ska vara tre heldagar av musikfestival.

Affischen till Reading/Leeds Festival

Affischen till Reading/Leeds Festival

Musik handlar inte om kön utan om uttryck, men när endast nio akter med kvinnor får spela på en tredagarsfestival är det något som är tokigt. Problemet ligger i min mening inte hos de som bokar akterna själva utan är mer strukturellt. Kvinnor släpps inte fram, något som tyvärr inte är unikt för musikbranschen. En kraft som försöker motarbeta den skeva könsfördelningen i dagens musikklimat är Popkollo, som på sin hemsida skriver att de startade ”med utgångspunkt i att det är betydligt vanligare bland killar än tjejer att spela musik och höras och synas i musiksammanhang.” För att förändra detta anordnar de kollon dit unga får åka och kravlöst skapa musik för att utveckla en identitet som musiker och artist. Ett annat projekt i samma fåra är Women In Jazz Project som arbetar för att synliggöra kvinnliga jazzmusiker. Projektet är internationellt och har bland annat fått stöd av Musikverket. Initiativ som dessa är en god start till ett bättre och mer jämlikt musikliv.

Vad det i slutändan handlar om är att alla ska kunna få chansen att skapa på lika möjligheter och inte dömas utav könstillhörighet. Min förhoppning är att musikvetenskapsstudenter i framtiden får tittas på av både kvinnliga och manliga kompositörer i biblioteket. Det skulle gynna alla.

/Filip Hiltmann

Musik och myter

Följande text är den andra i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

Myten om Orfeus och Eurydike

Grekiska myter har varit ett ständigt återkommande tema inom konsten. Allt från statyer till rockoperor har baserats på gamla myter, med både stor och liten variation från den ursprungliga myten. En av de mer välkända myterna är den om Orfeus och Eurydike, vilkas olyckliga öde har behandlats åtskilliga gånger inom både konst och populärkultur. Orfeus ska enligt myten ha spelat så vackert på sin lyra att både människa och natur stannade upp för att lyssna. När hans äkta maka Eurydike dör efter att ha blivit biten av en orm vandrar Orfeus runt i dödsriket och spelar för att få utlopp för sin sorg. Till slut lyckas han charma dödsrikets härskare Hades, som lovar att göra Eurydike till den hittills enda människan som fått återvända från de döda. Men det ska ske på ett villkor: på vägen när de gemensamt återvänder till den vanliga världen får han inte se på eller tala med henne. Givetvis vänder sig Orfeus om, och förlorar därmed sin andra hälft för evigt.

Orphée ramenant Eurydice des enfers. - Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)

Orphée ramenant Eurydice des enfers. – Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)

1762 sattes myten upp som opera på Burgtheater i Wien av Christoph Willibald Gluck. Detta var inte första gången myten figurerade i operavärlden, men det är den mest kända och även den första så kallade reformoperan där fokus inte längre låg på sångprestationer som i opera serian, utan mer på det dramatiska uttrycket. Den musikaliska höjdpunkten sker, enligt undertecknad, i och med framförandet av den kända och omåttligt vackra arian J’ai perdu mon Eurydice. Operans libretto skiljer sig från originalmyten och då främst på slutet. Publiken ansågs inte redo för ett så sorgligt slut vilket resulterade i att slutet korrigerades till ett lyckligt sådant.

Orfeus och Eurydike i samtiden

Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor

Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor

Ett modernt exempel där samma myt använts som inspiration, dock inte med ett lyckligt slut, finns på den kanadensiska indieorkestern Arcade Fires senaste album Reflektor. Albumomslaget pryds av den franske skulptörens Auguste Rodins tolkning av myten i vad som ser ut att vara ett ödsligt rymdlandskap. Musikaliskt har gruppen dels inspirerats av haitisk folkmusik men även av dansant disco i och med samarbetet med James Murphy (tidigare frontman i LCD Soundsystem vilka spelade discoinfluerad punk). Två spår är direkt döpta efter myten, Awful Sound (Oh Eurydice) och It’s Never Over (Oh Orpheus), och båda har ett textmaterial som indirekt behandlar den tragiska berättelsen. Textvideon till det fantastiska spåret Afterlife har en mer visuell koppling till myten i och med dess användande av klipp från en brasiliansk film som även den är baserad på myten, Orfeu Negro från 1959. Videon har med tiden vuxit och blivit en av mina absoluta favoriter – ett perfekt exempel på hur gammalt material går att göra hippt och modernt.

För mig är det fascinerande hur samma berättelse kan ligga till grund för så många olika typer av verk. Olycklig kärlek är ett universellt ämne som alltid kommer att vara aktuellt att behandla för konsten. Att så många olika konstnärer influerats och tolkat myten påvisar bara hur bra den är, att den trots sin ålder kan omtolkas till en popskiva. Det ska bli ett nöje att se hur samma myt kan komma att omtolkas i andra sammanhang i framtiden, oavsett om det blir som experimentell ljudkonst eller kanske som kortfilm.

/Filip Hiltmann

Länkar:

Arcade Fire

J’ai perdu mon Eurydice