Kategoriarkiv: Musik- och teaterbiblioteket

Sångarprinsen

Postat den av

Idag den 21 augusti är det på dagen 205 år sedan Karl XIV Johan blev vald till svensk tronföljare. I början av år 1810 avled den dåvarande kronprinsen Karl August, och eftersom Kung Karl XIII inte hade några arvsberättigade barn blev det akut att snarast finna och inrätta en ny arvtagare. Goda råd var dyra, och flera makthavare fruktade en återkomst av den Holstein-Gottorpska ätten, det vill säga att den avsatte Gustav IV Adolfs son skulle återkomma som regent. Således riktades blickarna söderut, och efter diverse intrigerande och politiska krumsprång hittade man alltså en lämplig kandidat i Jean Baptiste Jules Bernadotte.

Karl XIV Johan som kronprins 1822 (målning av François Gérard)

Karl XIV Johan som kronprins 1811 (målning av François Gérard)

Själv musicerade han inte mycket, men hans barnbarn, Prins Gustaf, gjorde det desto mer, och fick till och med smeknamnet sångarprinsen. Han studerade för Adolf Fredrik Lindblad, och en av hans mest kända kompositioner är studentvisan (Sjungom studentens lyckliga dar). Han komponerade också ett antal manskvartetter och romanser, liksom en del pianomusik.

Prins Gustaf år 1852 (foto: Georg Schmidt, Nürnberg, Tyskland)

Prins Gustaf år 1852 (foto: Georg Schmidt, Nürnberg, Tyskland)

I bibliotekets katalog finns flera av Prins Gustafs noter tillgängliga. Dessutom finns ett flertal kompositioner, varav några i autograf, i den så kallade Bernadotte-samlingen.

 

 

 

Signe Hasso

Postat den av

 Signe Hasso 15/8 1915 – 7/6 2002

Den 15 augusti 1915 föddes en flicka i Kungsholms församling, Stockholm, som fick namnet Signe Larsson. Hennes far dog tidig och familjen fick leva under enkla förhållanden i en enrumslägenhet på Södermalm. Signe visade tidigt en talang för teater och blev uppmärksammad redan som 12-åring av Olof Molander som gav henne en biroll på Dramaten. 16 år gammal kom hon in på Dramatens scenskola där teaterlegenden Hilda Borgström var den lärare som hade störst inverkan på hennes spelstil. Samtidigt med den begynnande teaterkarriären kom även filmen in i hennes liv. 1932 gjorde hon sin första långfilm, thrillern ”Tystnadens hus” och hon träffade då också filmens tyske fotograf, Harry Hasso, som snart blev hennes äkta man. Signe Hasso blev därmed hennes namn för resten av livet, även som omgift.

Signe på Dramatens scenskola med Hilda Borgström.

Signe på Dramatens scenskola med Hilda Borgström.

Under resten av 30-talet varvade Signe Hasso teateruppträdande med filmkarrär varav hon i den förra fick ett genombrott med den tyska pjäsen ”Flickor i uniform” på Blancheteatern. Om Signes framträdande skriver en salig Erik Blomberg, poet och teaterkritiker, följande: ”När en ung naken själ plötsligt stiger fram på scenen och skiner ut i salongens mörker, så blir vi som förvandlade därute. Ett under har skett, konstens befriande förlossning….” Senare slog Hasso igenom på allvar inom filmen med sin roll som Majken i ”Häxnatten” från 1937 med Gösta Ekman som sin motspelare. I Hollywood sökte man samtidigt med ljus och lykta efter en ny Greta Garbo som snart skulle dra sig ur filmbranschen och man fick upp ögonen för den unga lovande svenskan. Signe skrev kontrakt med R.K.O. men fick inga filmroller varvid hon istället åkte till New York och spelade teater på Broadway, bl a i ”Edwina Black” av Dunner & Morum och ”Glad Tidings” av Edward Mabley. Under 40- och början av 50-talet gjorde hon ett antal filmer för MGM varav hon själv höll noirfilmen ”A Double Life” från 1947 i regi av George Cukor som sin favorit.

Signe Hasso mot Robert Harris i "Edwina Black" på The Booth Theatre i New York

Signe Hasso mot Robert Harris i ”Edwina Black” på The Booth Theatre i New York. Fotografi från Museum of the City of New York.

Under 50-talet gör hon några inhopp i svenska film och teaterproduktioner, bl a i Ingmar Bergmans nedsablade agentdrama ”Sånt händer inte här” då hon enligt Bergman var deprimerad och tungt medicinerad. Karriären fortsatte dock för Signe i USA med teater och TV-produktioner. Hon spelade t ex Fräulein Schneider i musikalen Cabaret över 700 gånger på en turné 1967-1969.

På 70-talet gör Signe även debut som författare med romanen ”Momo”, skriven anonymt för en tävling initierad av bokförlaget Bra böcker som hon vann andra pris i. I en intervju för Sveriges radio från 1977 kan man höra hennes kommentera sin litterära debut och även berätta om sitt liv i Sverige och USA. Romanen följdes snart av en självbiografi i tre delar: Inte än, Om igen och Tidens vän.

 

Signe Hassos självbiografiska triptyk.

Signe Hassos självbiografiska triptyk.

Signe Hasso hade även ett nära förhållande till musiken. På 30-talet sjöng hon i filmen ”Häxnatten” och på 50-talet gjorde hon en skiva med egna visor. I samarbeten med Bengt Hallberg och Alice Babs gjorde hon ett antal engelska översättningar av svenska folkvisor som hon även spelade in.

 

Signe Hasso och musiken. På 30-talet som sångare i filmen Häxnatten, på 70-talet som tonsättare till lyrik av Gabriela Mistral.

Signe Hasso och musiken. På 30-talet som sångare i långfilmen Häxnatten, på 70-talet som tonsättare av lyrik.

Signe Hasso avled 2002 i Los Angeles, USA där bl a skådespelaren och vännen Peter Stormare fanns vid hennes sida.  En lång och mångsidig karriär var till ända. Som skådespelare gav hon den svenska film ett nytt ansikte på 30-talet där hon representerade den emanciperade kvinnan i ett gryende folkhem. Hennes spelstil karakteriserades av utstrålning, känslighet och scennärvaro, allt genomsyrat av en mycket stor värme.

Källförteckning: Svensk filmdatabas (http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/), Wkipedia, Sverige (https://sv.wikipedia.org), IMDb (http://www.imdb.com/?ref_=nv_home), Stiftelsen Ingmar Bergman (http://ingmarbergman.se) samt Myggans nöjeslexikon, Höganäs 1991

IAML 2015 – besök på arkivet hos New York Philharmonic

Postat den av

Denna vecka träffas musikforskare, musikbibliotekarier och musikarkivarier i New York för den årliga IAML- konferensen (International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres). I år håller den till i Juilliard school nära Lincoln Centre i New York. Temat för konferensen är digitalisering: ”Music research in the digital age”.

Tappa inte bort noterna!

Ett deltagande arkiv är det som hör till New York Philharmonic Orchestra. Orkestern startade 1842 som en kooperativ orkester. De har alltid varit noga med sina noter. En av arkivarierna förklarar: – Regeln för musikerna var: du kan hoppa över en repetition, du kan till och med hoppa över en konsert men du får inte tappa bort dina noter. Andra gången du gör det åker du ut.

Ändringar av Gustav Mahler

New York Philharmonic Archive är i färd med att digitalisera allt material från 1842-1970. De fotograferar 2000 sidor per dag. Det har tagit fem år att digitalisera en och en halv miljon sidor och det är ungefär hälften. Arkivet har partituret från Beethovens symfoni nr 5 som orkestern använde vid sin första konsert 1842. På bilden syns att två extra takter i tredje satsen är strukna.

Partitur till Beethovens 5:e symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

-Det är fascinerande vad partituren kan berätta! De är så fulla med information från olika tider, säger arkivarien Barbara Hawes .

Partituret till Beethovens 7:e symfoni har ändringar av Gustav Mahler och med en kommentar av dirigenten Arturo Toscanini: ”Unworthy of such a musician” samt kommentar på latin av okänd ungefär:” Names of fooles are found everywhere”.

Partitur till Beethovens 7 symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

Partitur till Beethovens 7:e symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

Arkivet har fått 1200 partitur efter Leonard Bernstein. Han antecknade i noterna med blå penna för sig själv och med röd penna det som orkesterbibliotekarien skulle föra över till musikernas noter.

Egna digitaliserade noter

Besök gärna vårt eget biblioteks sida med länkar till digitaliserade noter.

 

Danmarks nationaltonsättare 150 år

Postat den av

Carl Nielsen föddes för 150 år sedan den 9 juni 1865 på Fyn i Danmark. Han lärde sig spela fiol av sin pappa och spelade med honom på böndernas fester i trakten. Han spelade också i den lokala amatörorkestern. Pappan lärde honom spela kornett vilket gjorde att han tog anställning som militärmusiker i Odense där han också spelade signalhorn och altbasun.  Senare betonade han sin lantliga uppväxt och sitt tidiga möte med spelmanstraditionerna.

Violinist, dirigent, direktör och äkta man

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen 14 år i sin blåsorkesteruniform i Odense.

Tidigt började han komponera. Han sökte upp den store kompositören Niels Gade (1817-1890) och fick av honom ett intyg som gjorde att Carl Nielsen kunde börja på musikkonservatoriet i Köpenhamn. Carl och skulptören Anne Brodersen gifte sig 1891. Hon var – med den tidens mått – mycket självständig och kompromissade  inte med sitt konstnärliga utövande.  Från 1889-1905 arbetade han som violinist i Det Kongelige Kapell och blev sedan dess dirigent. Mellan åren 1914-1927 var han dirigent för Musikföreningen och samtidigt var han direktör för Musikkonservatoriet.

Byst av Brahms

Carl Nielsen hör tillsammans med Edvard Grieg (1843-1907) från Norge och Jean Sibelius (1865-1957) från Finland till de tre stora Skandinaviska kompositörerna. Hans ideal är Bach och Mozart men också Brahms, som han hade en byst av på sitt arbetsbord. Han hyllade klassicismens former. Beethovens musik var också en inspirationskälla. Formen i Nielsens tredje symfoni och Beethovens tredje symfoni Eroica är mycket lika varandra både till form och tematik. Sidan Carl Nielsen 150 år är fantastisk och innehåller filmer, ljud och text om kompositören.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen

Dimman lättar

Hans kanske mest kända stycke är Dimman lättar som varje flöjtist övat på. Stycket är skrivet 1920 för flöjt och harpa och ingår i skådespelsmusiken Moderen med texter av Helge Rode. I Carl Nielsens verklista finns två operor Saul och David och Maskerade, 6 symfonier, instrumentalkonserter, solosånger och stycken för kör. Ett ofta spelat verk är hans blåskvintett, op. 43 från 1922. Alla hans noter finns tillgängliga på Det kongelige biblioteks webbplats.

Kvickhet och espri

Carl Nielsens musik är utåtriktad och framåtblickande. I programbladet Lyssna beskriver dirigenten Sakari Oramo Nielsens musik som horisontell. Det finns en kvickhet och en espri i hans musik. Dur- och molltonaliteten borde förkastas som otillräcklig att uttrycka den moderna människans tanke- och känsloliv, tyckte han. Carl Nielsen var en flitig brevskrivare men författade även böcker som Min fynske barndom och Levande musik. Du kan hitta dem i bibliotekets katalog.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen från en repetition av operan Saul och David i Göteborg 1928

 

 

 

Teaterdräkter, kostym och mode

Postat den av

En stor del av en teater- eller dansföreställning är kläderna som används på scenen. Beroende på föreställningens karaktär kan teaterdräkten förstärka, understryka, eller till och med motarbeta iscensättningens karaktär och särart. Förstås gäller detta inte enbart för scenkonsten. Sedan länge kan ett klädesplagg innebära ett ställningstagande och signalera alltifrån grupptillhörighet till motsatsen: det vill säga avståndstagande från densamma, eller till och med från samhället. Oavsett om det handlar om buddistmunkens brandgula kåpa, en finanskvinnas kritstrecksrandiga kjol och kostym, eller några punkares trasiga skinnjackor, så innebär det konnotationer och associationer. Klädedräktens sociala signaler är starka och nog ganska omöjliga att undkomma.

Petite galerie dramatique ou Recueil de différents costumes d'acteurs des théâtres de la capitale. Paris: Martinet, [1796-1843]

La signora Barilli i rollen som grevinnan Almaviva i Figaros bröllop, ur Petite galerie dramatique ou Recueil de différents costumes d’acteurs des théâtres de la capitale, Paris: Martinet, [1796-1843]

I biblioteket finns nu en mindre utställning, med ett urval böcker som behandlar teaterdräkter, kostym och mode. I boksamlingarna finns kostymböcker från 1700-talet och framåt, exempelvis flera franska verka med handkolorerade bilder av dåtidens skådepelare i mer eller mindre fantasifulla kreationer. Likaså finns ett antal böcker om Sergej Djagilevs Ballet Russes med kostymskisser av bland andra Leon Bakst, eller böcker om svenska kostymskapare, för att nu bara nämna ett fåtal.

Den gröne djävulen (kostymskiss av Leon Bakst till Rimsky-Korsakovs Sadko), ur Leon Bakst : set and costume designs, London : Penguin, 1988

Den gröne djävulen (kostymskiss av Leon Bakst till Rimskij-Korsakovs opera Sadko), ur Leon Bakst : set and costume designs, London : Penguin, 1988

I Musikverkets övriga samlingar går det att hitta kostymer som tillhört exempelvis Anders de Wahl, Naima Wifstrand och Ernst och Alice Eklund. Likaså finns kostymskisser gjorda av bland andra Mago, Kerstin Hedeby och Louis Jean Desprez.

Musik och jämställdhet

Postat den av

Följande text är det sista i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

80 % män och 20 % kvinnor

När jag förra året studerade musikvetenskap skedde delar av undervisningen i ett bibliotek. Mellan musikböckerna stod små statyer av huvuden på bekanta kompositörer. Haydn, Mozart, Wagner & Beethoven – ja, de flesta var där. Vad som dock slog mig var att alla var män, inte ett enda kvinnohuvud blickade ut i biblioteket.

Igår var det internationella kvinnodagen, en dag som är till för att uppmärksamma ojämlikhet och kvinnors situation över hela världen. En av de branscher som behöver uppmärksammas är musikbranschen, som ofta beskrivs som en så kallad 80/20-bransch. Alltså en bransch som innehåller 80 % män och 20 % kvinnor. Det gäller inte bara artister utan även de som sliter bakom kulisserna i diverse olika musikbranschrelaterade yrken. Kursboken som användes under större delen av första halvan av min utbildning gjorde ett ärligt försök att förändra. Genom att i varje kapitel försöka uppmärksamma även kvinnliga kompositörer som varit inflytelserika på sina respektive områden gav kursboken upprättelse till flera kvinnliga kompositörer som annars inte skulle ha uppmärksammats. Jag är dock ganska säker på att den kursboken var en av få kursböcker som har applicerat ett jämställdhetsperspektiv på musikhistorien utan att närma sig revisionism. Det tycker jag är synd.

Könsfördelningen

Att förändra det som har varit är svårt. Det går inte att retroaktivt få fler kvinnor att komponera, men det går att aktivt uppmuntra kvinnor att ta plats på kulturscenen. I samband med att den berömda brittiska musikfestivalen Reading/Leeds Festival offentliggjorde sin affisch med årets akter publicerade musikbloggen Crack In The Road en bild som visade en annan sida av festivalen. Musikbloggen plockade bort samtliga akter som inte innehöll någon kvinna och kvar fanns då bara ynka nio akter. Det är väldigt fjuttigt för vad som ska vara tre heldagar av musikfestival.

Affischen till Reading/Leeds Festival

Affischen till Reading/Leeds Festival

Musik handlar inte om kön utan om uttryck, men när endast nio akter med kvinnor får spela på en tredagarsfestival är det något som är tokigt. Problemet ligger i min mening inte hos de som bokar akterna själva utan är mer strukturellt. Kvinnor släpps inte fram, något som tyvärr inte är unikt för musikbranschen. En kraft som försöker motarbeta den skeva könsfördelningen i dagens musikklimat är Popkollo, som på sin hemsida skriver att de startade ”med utgångspunkt i att det är betydligt vanligare bland killar än tjejer att spela musik och höras och synas i musiksammanhang.” För att förändra detta anordnar de kollon dit unga får åka och kravlöst skapa musik för att utveckla en identitet som musiker och artist. Ett annat projekt i samma fåra är Women In Jazz Project som arbetar för att synliggöra kvinnliga jazzmusiker. Projektet är internationellt och har bland annat fått stöd av Musikverket. Initiativ som dessa är en god start till ett bättre och mer jämlikt musikliv.

Vad det i slutändan handlar om är att alla ska kunna få chansen att skapa på lika möjligheter och inte dömas utav könstillhörighet. Min förhoppning är att musikvetenskapsstudenter i framtiden får tittas på av både kvinnliga och manliga kompositörer i biblioteket. Det skulle gynna alla.

/Filip Hiltmann

Musik och myter

Postat den av

Följande text är den andra i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

Myten om Orfeus och Eurydike

Grekiska myter har varit ett ständigt återkommande tema inom konsten. Allt från statyer till rockoperor har baserats på gamla myter, med både stor och liten variation från den ursprungliga myten. En av de mer välkända myterna är den om Orfeus och Eurydike, vilkas olyckliga öde har behandlats åtskilliga gånger inom både konst och populärkultur. Orfeus ska enligt myten ha spelat så vackert på sin lyra att både människa och natur stannade upp för att lyssna. När hans äkta maka Eurydike dör efter att ha blivit biten av en orm vandrar Orfeus runt i dödsriket och spelar för att få utlopp för sin sorg. Till slut lyckas han charma dödsrikets härskare Hades, som lovar att göra Eurydike till den hittills enda människan som fått återvända från de döda. Men det ska ske på ett villkor: på vägen när de gemensamt återvänder till den vanliga världen får han inte se på eller tala med henne. Givetvis vänder sig Orfeus om, och förlorar därmed sin andra hälft för evigt.

Orphée ramenant Eurydice des enfers. - Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)

Orphée ramenant Eurydice des enfers. – Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)

1762 sattes myten upp som opera på Burgtheater i Wien av Christoph Willibald Gluck. Detta var inte första gången myten figurerade i operavärlden, men det är den mest kända och även den första så kallade reformoperan där fokus inte längre låg på sångprestationer som i opera serian, utan mer på det dramatiska uttrycket. Den musikaliska höjdpunkten sker, enligt undertecknad, i och med framförandet av den kända och omåttligt vackra arian J’ai perdu mon Eurydice. Operans libretto skiljer sig från originalmyten och då främst på slutet. Publiken ansågs inte redo för ett så sorgligt slut vilket resulterade i att slutet korrigerades till ett lyckligt sådant.

Orfeus och Eurydike i samtiden

Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor

Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor

Ett modernt exempel där samma myt använts som inspiration, dock inte med ett lyckligt slut, finns på den kanadensiska indieorkestern Arcade Fires senaste album Reflektor. Albumomslaget pryds av den franske skulptörens Auguste Rodins tolkning av myten i vad som ser ut att vara ett ödsligt rymdlandskap. Musikaliskt har gruppen dels inspirerats av haitisk folkmusik men även av dansant disco i och med samarbetet med James Murphy (tidigare frontman i LCD Soundsystem vilka spelade discoinfluerad punk). Två spår är direkt döpta efter myten, Awful Sound (Oh Eurydice) och It’s Never Over (Oh Orpheus), och båda har ett textmaterial som indirekt behandlar den tragiska berättelsen. Textvideon till det fantastiska spåret Afterlife har en mer visuell koppling till myten i och med dess användande av klipp från en brasiliansk film som även den är baserad på myten, Orfeu Negro från 1959. Videon har med tiden vuxit och blivit en av mina absoluta favoriter – ett perfekt exempel på hur gammalt material går att göra hippt och modernt.

För mig är det fascinerande hur samma berättelse kan ligga till grund för så många olika typer av verk. Olycklig kärlek är ett universellt ämne som alltid kommer att vara aktuellt att behandla för konsten. Att så många olika konstnärer influerats och tolkat myten påvisar bara hur bra den är, att den trots sin ålder kan omtolkas till en popskiva. Det ska bli ett nöje att se hur samma myt kan komma att omtolkas i andra sammanhang i framtiden, oavsett om det blir som experimentell ljudkonst eller kanske som kortfilm.

/Filip Hiltmann

Länkar:

Arcade Fire

J’ai perdu mon Eurydice

 

Musikaliska samarbeten

Postat den av

Följande text är den första i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

Musikaliska samarbeten

Musiken har genom historien präglats utav många spännande samarbeten. Två tillsynes olika artisters konstnärliga universum kolliderar i syfte av att skapa något nytt. Vissa har fungerat bra, och andra har inte fungerat alls. Oavsett resultat så har jag alltid funnit skapandeprocessen spännande, när det inte längre är ens personliga skapande som är i fokus, utan när man även måste ta hänsyn till sina samarbetspartners tankar och idéer. Resultaten kan både bli succéer och floppar.

McCartney och hiphop

Det senaste, och ett av musikvärldens just nu kanske mest omtalade samarbeten, är det mellan hiphoparen Kanye West och Beatleslegenden Paul McCartney. Samarbetet har hittills resulterat i två hyllade spår, och i förra veckan meddelade West att hans uppföljare till förra albumet Yeezus delvis skulle vara producerad av McCartney. Det första spåret från samarbetet släpptes på nyårsafton förra året och fick titeln Only One. Låten är en hyllning till Kanye Wests dotter North, sjungen ur hans bortgångna mors perspektiv. Det var dock inte låten i sig som skapade den största kontroversen utan det var samarbetet. Många av Kanye Wests fans påstod sig inte veta vem Paul Mccartney var i en serie tweets på Twitter, och jag tror säkerligen att det var många McCartneyiter som inte hade någon aning vem Kanye West var heller. Deras respektive karriärer låg helt enkelt för långt ifrån varandra för att fansen skulle veta vilka de båda var. Deras respektive publikers åsikter till trots så är det fantastiskt att få ta del av två så olika artisters gemensamma skapande. Två musikaliska ledargestalter ur två helt skilda generationer får möjlighet att skapa tillsammans, det är onekligen spännande.

Kanye West och Paul McCartney

Kanye West och Paul McCartney

Psykedelisk rock och heavy metal

Lou Reed

Lou Reed

Ett annat mycket omtalat samarbete är det mellan rockikonen Lou Reed och metalbandet Metallica. Efter att ha spelat tillsammans under Rock and Roll Hall of Fames 25-års jubileum, ett tillfälle då många udda samarbeten skedde, bestämde sig Reed och Metallica för att släppa en officiell skiva tillsammans – till musikvärldens stora förvåning. Resultatet av detta samarbete blev skivan LuLu, en skiva som konceptuellt bygger på två pjäser skrivna utav den tyske dramatikern Frank Wedekind. Albumet mottogs väldigt skeptiskt av både kritiker och fans. Deras artistiska världar kunde inte beblandas för att skapa något nytt, utan det låter istället mer som att båda gör sin grej utan att tänka på att den andre är inblandad. Lite som om de hade gjort varsin skiva och sedan slått ihop dem. Trots den negativa kritiken försvarade Reed verket och sa att det var till för folk som var bildade. En något elitistisk förklaring av den annars rätt buttre Reed kanske, men den väcker också frågor. Var det ett sätt att försöka rättfärdiga att skivan blev så dålig, eller är LuLu helt enkelt för futuristisk för dagens musiklyssnare och kan istället bli kultförklarad i framtiden? Oavsett hur verket kommer att mottas i framtiden så kommer Lou Reed inte att få uppleva det då han mycket tragiskt gick bort den 27 oktober 2013.

Sunn O))) och Scott Walker

Det tredje och sista exemplet på spännande samarbeten är det mellan dronemetal-bandet Sunn O))) och den forne Walker Brothers-sångaren Scott Walker. På pappret hade detta samarbete kunnat sluta upp ungefär som LuLu, men den som har koll på Walker vet att han sedan mitten av 80-talet har utforskat mörkare ljudlandskap (jag tänker främst på fantastiskt ondskefulla Tilt från 1994). Hans karriär har till exempel beskrivits som om Andy Williams skulle återuppfinna sig själv som Karl-Heinz Stockhausen. På Soused får Walker använda hela sitt sångregister ovanpå Sunn O)))s karga texturer. Det är inte ett verk för alla, men både Walker och Sunn O))) samt deras respektive fans känner sig nog nöjda med samarbetet. Deras musikaliska världar kolliderade, och skapade något nytt.

Sunn O))

Konsertbild (San Fransisco, 2007) på Sunn O))

Samarbeten med svensk anknytning

En av Musikverkets främsta uppgifter är att främja samarbeten som de tidigare nämnda. Kanske inte med artister av samma kaliber, men andra som annars inte skulle ha fått chansen att göra ett samarbete. Jag tänker till exempel på Kwaii där svenska hiphopare mötte sydafrikanska i ett unikt samarbete, eller  Svenska kulturkollektivet Femtastic som mötte holländska hiphopkollektivet Dam Dutchess för att förändra bilden av vad urban musik kan vara. I dagens musikklimat är Musikverket mer behövligt än någonsin – för att artisters universum ska kunna kollidera, idéer utbytas och ljuv musik skapas.

/Filip Hiltmann

————————————-

Länkar till musiken:

Kanye West & Paul McCartney

Scott Walker & Sunn O)))

Lou Reed & Metallica

Gubben i lådan

Postat den av

Jag tänkte stämma upp en ’sång till rariteten’ och bjuder därför på en visa om vad som ibland kan hända efter att ett tonsättararkiv upptäckts på en vind i Gamla Stan, ropats ut på auktion, landat i Musik- och teaterbibliotekets samlingar i en läckert rutten amerikakoffert, sorterats, förtecknats för att sedan glömmas bort…

Wilhelm Harteveld

Wilhelm Harteveld (1859-1927)

Det är inte så många som har hört talas om Wilhelm Harteveld (1859-1927), en svensk kompositör som var verksam i Ryssland runt förra sekelskiftet. Ett av hans operamanuskript dök för länge sedan upp på Stockholms Auktionsverk och försvann därefter till en privat köpare.  Dock lade biblioteket vantarna på en hel låda av Hartevelds papper för några år sedan. Jag öppnade den, smått nyfiken, och läste titeln på det överst liggande klaverutdraget: Eugen Onegin : 25 år senare…

Jag var förlorad och såld ’med inkråm’, som ryssarna säger.

Det ryker fortfarande från denna samling som verkar leva sitt eget liv och även röra till i andras, med undertecknad vid rodret, förstås. Varje år blir jag lite febrig inför arkivbildarens födelse- eller dödsdag; det är då han finner lämpligast att påminna om sin existens antingen genom en ny uppgift eller en oväntad kontakt. Gubben kan också bli svartsjuk när jag plötsligt engagerar mig lika eldigt i något annat ämne och bestämmer mig för att ’Wilhelm nu får vila lite grann’. Jag kan nästan se honom sitta och röka nervöst i ett hörn, varefter han slänger fimpen och trollar fram, låt oss säga, en rysk dokumentär från 1918 där man får se honom livs levande i sällskap med Lenins förste minister Lunatjarskij, eller en hälsning från barnbarnsbarnet i Moskva som söker upp mig för att visa sin mormors fotoalbum (mormodern visade sig vara Hartevelds dotter vars mor han hade övergivit i unga år och som jag nästan tappat allt hopp om att komma på spåret ens vad gällde namnet).  För att inte nämna att Hartevelds koffert valde att uppenbara sig – efter många decennier på vinden – strax före ägarens 150-årsdag och vid en tidpunkt då just jag, genom ödets makt, var på plats här i bibliotekets raritetsavdelning som en stalledräng, redo att ge en björnkram till detta svenska kulturarvsgodis i kyrilliska kläder.

Här några anteckningar från min Harte-dagbok (som jag egentligen aldrig fört, men jag låtsas nu som att jag har en sådan):

Biblioteket köpte Hartevelds arkiv i december 2008 och jag sorterade, kapslade in och förtecknade det, men jag ville arbeta mer med materialet: dels för att presentera detta nyförvärv på ett värdigt sätt, dels för att den bråkiga samlingen andades ett så ytterst ovanligt öde att det kändes brottsligt att inte gräva vidare.

Uppgifterna om Hartevelds nästan fyrtio ryska år saknades totalt i musiklitteraturen med undantag för en liten artikel i Sohlmans musiklexikon som, vilket jag strax kom att förstå, byggde på hans egna utsagor vilka, som jag sedermera kommit att erfara otaliga gånger, var de minst pålitliga källorna av alla. Fältet jag gav mig in på visade sig vara ett minfält: det kända falsifikatet ”Marcia Carolus Rex” tycktes vara kulmen på kompositörens genom åren utarbetade och mycket egenartade överlevnadsstrategi.

I april 2009, lagom till 150-årsjubileet, uppmärksammade jag lådan för första gången i bibliotekets tidigare online-serie Månadens raritet.

Jag viftade med det första viktiga fyndet: kompositörens avskrift av napoleontruppernas anfallssignal. Det var den fanfar som han hittade i franska arkiv och använde i sin musik till dramat 1812 varefter han, utan att blinka, stoppade in den i den ’äkta’ karolinska marschen ’upphittad i Poltava’.

Sedan dess har jag inte lidit någon brist på meningsfull fritid och utgrävningarna började på allvar. Ryska arkiv sonderades, till en början på distans, fast jag insåg mycket snart att det skulle bli tufft utan insiderinsatser. Det behövdes helt enkelt en spion!  Som på beställning fick jag kontakt med en Moskva-forskare och inbiten arkivråtta som höll på med att ge ut brev och dokument av den store ryske dirigenten Vassilij Safonov – en samtida med Harteveld. Bingo! Forskaren råkade vända sig till mig angående ett material rörande Safonovs konserter i Sverige.  Jag bidrog med råge. Efter ett femhundratusende tack var det dags att smida medan järnet var varmt: jag nämnde i förbigående mitt ’nuvarande forskningsobjekt’ och rekryteringen var klar. Vi hade turen att hitta ett brev från ’min’ Harteveld till ’hans’ Safonov och det öppnade vägen för denne person att beställa fram alla Harteveld-dokument utan kilovisa förklaringar och intyg om syfte. Den ryske partisanen började skriva av breven i smyg och levererade dem till mig. Han nosade efter Wilhelm Napoleonovitjs kvarlåtenskap i alla arkiv som kom i hans väg, och när jag kom till Moskva ett år senare, tack vare ett bidrag från Tobias Norlind-stiftelsen, kunde jag ägna mig åt studier av notautografer, litteratur och periodika, vilket var mycket mindre problematiskt.

Detta arbete resulterade 2009 i ”Glimtar ur Wilhelms Hartevelds liv återspeglade i hans arkiv i Statens musikbibliotek”. Jag ville så gärna visa vilken raritet den här Wilhelm Julius Napoleon var och den som vill kan ta del av detta här.

Partituret (autograf) till ”Kärlekens triumfsång”.

Partituret (autograf) till ”Kärlekens triumfsång”.

Glimtarna gjorde sitt jobb. En av de första som ringde strax efter publiceringen var en svensk dirigent vid namnet Kristoffer Wåhlander. Han blev eld och lågor över att få se partituret till operan Kärlekens triumfsång (1895) och att eventuellt få framföra någonting ur den. Dock fanns partituret inte hos oss, vi missade det ju 2007 och jag gick förstås och smågrubblade över hur man skulle kunna få det till samlingen. Vi visste vem som ägde det: personen i fråga besökte biblioteket för att titta på lådan strax efter köpet; han berättade då att det var han som i sin tur hade köpt partituret och även hade varit en av spekulanterna på lådan. Dirigenten Wåhlander fick tips om mannen från ’en anonym källa’, det vill säga från mig, tog kontakt och blev bjuden på besök.  Med sig hade han en present – en snygg färgutskrift av min artikel. Vinsten från den konspirationsverksamheten överträffade all förväntan: mannen läste min artikel, blev överlycklig och överlämnade partituret till biblioteket, Wåhlander fick kopior till ett Intermezzo med operans ledmotiv och spelade det sedan på en konsert med Lundalands filharmoniska orkester. Han gav även ut en DVD och skickade ett exemplar till oss.

Ok, musiken var faktiskt inget vidare. Jag har förstått varför det lämnades en elak ’rättelse’ på en affisch efter föreställningar av Kärlekens triumfsång i Sankt-Petersburg 1907 – ’Dilletantismens triumfsång’… Harteveld var en evig  abiturient inom den akademiska musikkonsten, men en så festlig sådan, och man fick ju faktiskt höra ett verk av en Raritet!

Affisch till ”Kärlekens triumfsång” inför föreställningar i Irkutsk 1902.

Affisch till ”Kärlekens triumfsång” inför föreställningar i Irkutsk 1902.

Lådan däremot fortsatte att fyllas på. En dag fick jag ett brev från Kärstin Karlgren, ett barnbarn till 1920-talets DN:s redaktör Anton Karlgren. Inspirerad av min artikel skickade hon en kopia av ett brev till Harteveld från Rasputin (ja, självaste hemske Grigorij!). Karlgren fick den från tonsättaren som tack för att han lät publicera Hartevelds självbiografiska noveller i DN:s söndagsbilaga. Historien om Hartes möte med Rasputin kände jag till: den finns sedan tidigare i hans bok Svart och rött : sorglustiga historier om det gamla och nya Ryssland (Stockholm, 1925). Även brevet hade publicerats i DN (frågan om dess äkthet kvarstår). Men jag satt på en uppgift om en annan gåva till samme man vilken barnbarnet inte visste om – den berömda serpentstämman ’från Poltava 1707’, ett fragment av ”Marcia Carolus Rex” i original – Hartevelds hantverk, med andra ord. Kärstin hittade den, inramad och fin, kom med den till biblioteket och berättade att hela familjen var med på att i framtiden donera den till vårt arkiv.

En annan gripande historia: När benen i Moskvas och S:t Petersburgs arkiv var färdiggnagda började mina tankar allt oftare svänga mot Kiev där vår hjälte bodde ett tag i slutet på 1800-talet och då verkade som direktör för ett amatörmusiksällskap. Varför, tänkte jag, har jag ingen farbror i Kiev, så som Misha Berlioz i Mästaren och Margarita har? Den boken är skum, det vet man, otursbringande. Jag läste den på tåget hem. Morgonen därpå fanns det en färdig farbror från Kiev i min mejlbox. ”Så mycken lycka drömde jag inte om!”, – ur hjärtat jublade den fula ankungen… Se det här mejlet i sin helhet och njut av det som jag gjorde då!

Bästa Marina,

Jag har med stort nöje och intresse läst din utmärkta artikel om Wilhelm Harteveld. Efter att i förrgår ha träffat på den för mig nya uppgiften att Kievs operahus invigdes med en kantat av Harteveld sökte jag på internet för att få uppgiften verifierad. Hittade då din fylliga redogörelse, vilket var mycket mer än jag kunnat vänta mig. Jag kände till Harteveld från tidigare, men inte att han hade så stark koppling till nuvarande Ukraina.

Jag har mitt kontor (på Sveriges ambassad i Kiev) tre minuters promenad från aktuellt operahus och besöker det ofta, både privat och i tjänsten. Du skriver i artikeln att det vore intressant att forska vidare i Hartevelds Kiev-tid och din artikel har också väckt min nyfikenhet. Jag kan inte avge några löften, men skulle gärna i den mån jag kan, medverka till detta. Om du vill kan jag kontakta operachefen/arkivet för att höra om de har något material kring kantaten ”Kiev” bevarat. Kanske man därefter kunde undersöka möjligheterna för att få något stycke av tonsättaren framfört här, varför inte i kombination med ett föredrag (av dig) om Harteveld eller liknande. Ambassaden kanske skulle kunna delsponsra (t.ex. flygbiljett) för ett sådant ändamål. Det vore roligt att höra dina synpunkter på ovanstående.

Jag har ytterligare två frågor:

1. Hur bedömer du den musikaliska kvalitén på Hartevelds mer seriösa verk? Håller de för ett framförande idag, annat än som kuriosa? Antar att det inte finns någon inspelning att lyssna till, annat än kedjefångarnas marsch och naturligtvis Carolus Rex (som ju faktiskt är ypperlig musik).

2. Hur kom Hartevelds låda till Statens musikbibliotek? Vem var den tidigare ägaren?

Med vänlig hälsning,
Christian Kamill, ambassadråd
Sveriges ambassad i Kiev

Oturen yttrade sig i, om vi ska tillbaka till vidskepligheterna, att någon föredrags-konsert-bankett på ambassaden aldrig blev av eftersom ambassadrådet Kamill flyttades till Stockholm ganska strax därpå, men jag hann i alla fall med att belöna honom med en lista på nio punkter. Han tog kontakt med alla ställen jag behövde kolla upp och rapporterade resultaten i ord och bild på den högsta diplomatiska nivå.

Hartevelds återtåg till Ryssland skedde minsann ganska parallellt med infosmugglingen därifrån. Att väcka intresse för honom där borta borde ju öppna vägar till mer material, var min tanke. Han fick därför åka med till en IAML-konferens i Moskva 2010 i form av en jätteposter. Jag publicerade en artikel på en rysk musikhistorisk onlinekonferens och i en tidskrift varefter jag fick flera intressanta brev och kontakter. Men den största utdelningen kom 2012: de ryska arkiven fick ögonen på honom och började digitalisera hans manuskript! Först kom musiken till dramat 1812 ut i samband med firandet av 200-årsdagen av segern över Napoleons armé. Och sedan kom mer och mer av bara farten. Hans bok om de sibiriska lösdrivarna, straffångarna och deras sånger (1911) kom ut i faksimil 2011, men den ökande materialtillgängligheten kunde ändå inte bromsa min dårskap och jag slösade glatt bort hundra dollar på originalutgåvan från 1911 och ytterligare ett par hundra rubel på ett reklamvykort från 1908 – med hans porträtt och noter av den i fängelset upptecknade ”Kedjefångarnas marsch”.

Vykortet med

Vykortet med ”kedjefångarnas marsch”

Wilhelm Hartevelds oroliga själ vill inte finna frid och inte min heller. Kanske ska jag skriva en bok om honom när jag blir gammal. Ännu bättre vore det med en film, tänkte jag en gång och i samma stund blev jag bergssäker: det ska bli en film, det är bara att vänta, signalen är sänd. Tro det eller ej, några dagar senare fick jag ett mejl från en bekant rysk journalist från S:t Petersburg som berättade ’en kul grej’: en svensk kollega som håller på med dokumentärfilm hade hört talas höra om Harte och fastnat för honom rejält…

Jag ska gå och torka damm från arkivkartongerna, för säkerhets skull.

Teater i Paris, 3: L’experience Tartuffe

Postat den av

Om nu någon, någon gång, tänkt sig att uppleva och erfara en teaterhändelse i Paris, så är det förmodligen få sådana som övertrumfar att få ta del av Molières pjäs Tartuffe på den franska nationalteatern La Comédie-Française. Det är historien om den vältalige hycklaren Tartuffe som försöker att snirkla sig in den blåögde monsieur Orgons familj, för att lägga beslag på dennes dotter Mariane liksom på både förmögenhet och hus. Den inrymmer en fantastisk, filosofisk tematik i motsatsparet falskt kontra äkta, och kanske är detta stycke rentav den största juvelen i den klassiska franska teaterkronan, åtminstone om man begränsar sig till rent kvantitativa aspekter. Tartuffe är den pjäs som har spelats flest gånger på La Comédie-Française – till dags dato vid mer än 3115 tillfällen; och mellan åren 1680 och 1977 syntes den på scenen minst en gång under varje säsong – det vill säga en obruten svit på mer än 297 år, vilket torde vara tämligen svårslaget. Därefter har den tillerkänts mindre speltid, men nu är den tillbaka i en iscensättning av den bulgariske regissören Galin Stoev.

Molière, målning av Nicolas Mignard (1658)

Molière, målning av Nicolas Mignard (1658)

Även den dramatiska tillkomsthistorien kring Tartuffe bidrar till pjäsens berömmelse. Den ursprungliga Tartuffe var en treaktare som spelades inför kung Ludvig XIV 1664 i Versailles under festligheterna som gick under namnet Plaisirs de l’île enchantée. Kungen lär ha uppskattat stycket, men tematiken med den hycklande huvudpersonen föll inte i god jord hos vare sig kyrkan eller andra makthavare, och pjäsen förbjöds omgående. Molière prövade då att revidera pjäsen, och 1667 kom en andra version i fem akter som kvickt gick samma öde till mötes som den första. 1669 kom så en tredje version som uppenbarligen ansågs vara tillräckligt acceptabel; den gick sedermera till trycket, och det är alltså denna version av pjäsen som eftervärlden känner till.

Tidsaspekten i Stoevs iscensättning är aningen diffus. Flera av personerna är klädda i 1700-tals liknande rockar, medan andras kläder snarare tycks hämtade från 1800-talets första hälft. Scenografin med möbler och gardiner under pjäsens senare del förefaller i sin tur förflytta oss ytterligare ett halvsekel framåt, medan Orgons kostym närmast har en doft av 1920-tal över sig. Och i mellanspelen, som snillrikt har regisserats för att passa in i helheten, förekommer både elektroniska rullbandspelare och kameror från ett ännu senare 1900-tal. Sammantaget medför alla dessa olika tidsmarkörer paradoxalt nog att en viss tidlöshet infinner sig i föreställningen. Det är som om de olika tidsepokerna flyter samman, och istället skapar sin egen tid – ett här och nu som går bortom det specifika årtalet.

Ett pikant och kanske mindre uppmärksammat faktum för att förklara det missnöje som Molières pjäs orsakade var Ludvig XIVs utomäktenskapliga relationer. Att kungen vid sidan av sitt äktenskap med drottning Maria Teresa hade levt med en älskarinna var vid tiden närmast en offentlig hemlighet, och likaså att det fanns ett barn – 1667 författades till och med ett dokument som reglerade underhållet till Mme La Vallière, och dottern Marie-Anne blev därmed offentligt erkänd som kungadotter, om än en illegitim sådan.[1] Samma år började rykten florera rörande kungens intresse för den likaså gifta Mme de Montspan, och även tidigare, liksom senare, finns uppgifter om Ludvigs svaghet för både gifta och ogifta kvinnor. Kanske är det därför inte så underligt att scenen i Tartuffe där den påstått rena och godhjärtade Tartuffe försöker sig på att förföra Orgons hustru Elmire måste väcka oro hos hovet och den styrande eliten, eftersom parallellen till kung Ludvigs eget leverne och beteende förmodligen var nästan omöjlig att bortse ifrån.

Elsa LEPOIVRE (Elmire) & Michel VUILLERMOZ (Tartuffe) Foto: Christophe Raynaud de Lage

Elsa Lepoivre (Elmire) & Michel Vuillermoz (Tartuffe) Foto: Christophe Raynaud de Lage

Likväl är det de religiösa aspekterna lagda på Tartuffes karaktär som förefaller ha fällt avgörandet när det kom till pjäsens vara eller inte. Den amerikanska litteraturforskaren Julia Prest sammanfattar det på följande vis:

It has been widely understood that the elements of the play that allegedly render it an insult to religion are the same that make it capable of producing some very dangerous consequences and that both have to do with the infamous distinction (or lack thereof) between true and false devotion as well as the simple fact of portraying religious hypocrisy on stage.[2]

Det mest intressanta i citatet ovan är förmodligen det som står inom parentes: ”or lack thereof”. Ty värre än att framställa en religiös hycklare (false devotion) i form av Tartuffe, tycks vara det faktum att Molières pjäs inte, vilket Prest också understryker, inrymmer några rättrogna (true devotion) över huvudtaget. För även om det endast är Orgon som är förblindad av Tartuffes vältalighet, och övriga familjemedlemmar redan från början har genomskådat honom, så kvarstår som realitet att inga i hushållet kan beskrivas som religiöst rättrogna människor. I Stoevs iscensättning finns följdriktigt en dekadent ton, och kvinnorna springer i första akten omkring i morgonrocksliknande kappor och sippar vin i tid och otid. Men låter lura sig av Tartuffe gör de inte, och pjäsens slutsats blir därför att det inte krävs någon rättrogenhet för att genomskåda honom, det räcker gott med sunt förnuft och ett par öppna ögon att se med.

Således formulerades frågan som blev så brännande att Ludvig XIV, trots att han alltså uppskattade Tartuffe, såg sig tvingad att göra gemensam sak med kyrkan och förbjuda den: Vad har man egentligen för nytta av religionen? Vad är det för mening med den religiösa moralen – vad ska vi med Bibelns rättesnören till när det uppenbarligen, enligt Molière, går att klara sig lika bra dem förutan? Eller ställt på sin spets: vad är vitsen med Gud, om Han ändå inte har någon roll att spela i den etiska vardagen? Den underförstådda konsekvensen att Gud är onödig är skälet till att Tartuffe kan definieras som en ’farlig’ pjäs.

Anna Cervinka (Mariane), Christophe Montenez (Damis) & Cécile Brune (Dorine) Foto: Christophe Taynaud de Lage.

Anna Cervinka (Mariane), Cécile Brune (Dorine) & Christophe Montenez (Damis) Foto: Christophe Taynaud de Lage.

Till sist så kommer ju likväl en smärre eftergift från Molières sida i form av den oväntade upplösningen av pjäsen. När skygglapparna slutligen faller från Orgons ögon och han blir varse Tartuffes sanna natur, så är egentligen allt redan för sent. Giftermålet med Mariane är förvisso stoppat, men Orgon är utblottad i och med att han har skrivit över hus och förmögenhet på Tartuffe. När densamme anländer för att göra anspråk på gåvorna är katastrofen fulländad, och det enda som kan rädda Orgon tycks vara ett gudomligt ingripande – vilket också inträffar: In på scenen stegar nu nämligen en officer med bud från konungen själv (det vill säga Ludvig XIV, ’konung av Guds nåde’), medförande en arresteringsorder på Tartuffe som, visar det sig, har flera tidigare brott och svindlerier på sitt samvete för vilka han nu ska häktas och i sinom tid straffas. Den förutseende kungen har under lång tid haft ögonen på skurken Tartuffe, och nu är bevisen mot honom tillräckliga. På ett ögonblick får därmed de regisserade akt-pausernas rullbandspelare och undangömda kameror sin förklaring såsom delar av den pågående undersökningen av Tartuffes affärer.

I vilken av pjäsens versioner denna final tillkom är osäkert. När allt kommer omkring är den ju hursomhelst blott kosmetisk, och förringar på inget vis det fundamentala ifrågasättande av den religiösa etikens nödvändighet. Snarare tvärtom, eftersom den förflyttar fokus till pjäsens yta, och drar uppmärksamheten från de underliggande strukturerna. Tartuffe blir i denna mening en ännu lömskare pjäs, och faktiskt ännu mera farlig, än vad den skulle vara denna scen förutan. Man kan nog misstänka att detta inte var kyrkans, eller kungens, intention när de gick ut med sitt förbud och därigenom tvingade Molière att skriva om.

 

[1]Julia Prest Controversy in French drama : Molière’s Tartuffe and the struggle for influence New York 2014 s.64

[2]    Prest, s. 144