SIBMAS konferens, 2016

I mer än ett halvt sekel har SIBMAS (Société Internationale des Bibliothèques et des Musées des Arts du Spectacle) varit verksam på scenkonstens områden. Organisationen startades 1954 med det uttalade målet att ”promote research in the performing arts, facilitate networking among our members and share resources about their specific collections and the performing arts in general.” Medlem kan en institution, eller en enskild person, bli som på ett eller annat sätt är sysselsatt med dokumentation av de sceniska konstarterna.

SIBMAS syfte uppnås genom återkommande konferenser, genom att på olika vis underlätta kontakter mellan individer och institutioner som är verksamma inom scenkonstens område, liksom genom återkommande nyhetsbrev som informerar om vad som sker och händer hos organisationens medlemmar. SIBMAS publicerar också rapporter och skrifter med bidrag och föreläsningar från de genomförda konferenserna.

Loggan för årets konferens.

Loggan för årets konferens.

Årets konferens gick av stapeln i Köpenhamn den första veckan i juni. Konferensens tema var interaktionen mellan den enskilda institutionen och dess användare – det vill säga hur teatermuseer, -arkiv och -bibliotek på olika vis försöker att engagera sina besökare, och dela med sig av sina samlingar. Ett undertema var också relationen mellan kulturarvsinstitutionen och de mer uttalat konstnärliga motsvarigheterna som exempelvis teatrar, danskompanier med flera. Ett exempel på detta var den sydafrikanske regissören och teaterforskaren Mark Fleishman som i sin föreläsning berättade om hur han och hans teaterkompani, Magnet theatre, satte upp en pjäs i Kapstaden, och hur skådespelarna då fick utforma sina roller utifrån de föremål som fanns på ett museum där. Varje skådespelare fick välja ut ett antal föremål ur museets samlingar, och de skulle sedan ’agera’ och ‘föreställa’ dessa föremål; det vill säga utforma sin roll utifrån all den information som på skilda vis kunde utvinnas från det enskilda tinget. Tillsammans skapade sen ensemblen och regissören det som blev den färdiga föreställningen.

En annan intressant föreläsning hette ”Re:positioning the librarian as dramaturge” och hölls av den singaporianska bibliotekarien Ying Qing Chua. Hennes presentation utforskade hur en bibliotekarie kan använda sig av dramaturgiska tekniker och teorier för att presentera teater- och danshistoria på ett bibliotek.

Ytterligare andra ställde frågor som: Hur arkiverar och bevarar vi det immateriella i en föreställning? Vad betyder lukten i en föreställning? Hur påverkar publikens sammansättning det som sker på scenen? Är det överhuvudtaget möjligt att på något vis dokumentera den typen av svårfångad information? Eller hur förhåller man sig till det faktum att ljudet från en 100 år gammal vaxrulle vid traditionell uppspelning låter på ett sätt, men att detta ljud förändras när det spelas in digitalt och sedan låter väsentligt annorlunda?

Antologi med bidrag från konferensen i New York, 2014.

Antologi med bidrag från konferensen i New York, 2014.

I dagarna publicerades för övrigt en antologi över bidragen från den förra SIBMAS-konferensen som hölls tillsammans med den amerikanske teaterbibliotekarieföreningen TLA (Theatre Library association) i New York 2014. Vid intresse går den förstås att reservera via bibliotekets online-katalog.

En praktikants dagbok

Jag utbildar mig till bibliotekarie i Uppsala, och när jag anlände till Musik- och teaterbiblioteket för min första praktikvecka var det också första gången jag överhuvudtaget var här på riktigt. Det kan tyckas märkligt att vilja göra praktik på en plats en inte tidigare besökt. Via klasskompisar, bibliotekets hemsida och lite egna efterforskningar hade jag dock redan innan fått en bild av biblioteket och kände att det skulle vara spännande att göra min praktik här.

I bibliotekets expedition.

I bibliotekets expedition.

Jag har sedan tidigare ett stort intresse för teater och musik, även om mina kunskaper är störst inom just teaterområdet. Jag har dock alltid fascinerats av och tycker om att lyssna på klassisk musik. Noter är ju som ett eget språk och jag insåg snabbt att det är en fördel att ha grundläggande kunskaper kring hur musik skrivs när en ska arbeta här. I början visste jag knappt vad ett partitur var men jag har lärt mig väldigt mycket under de senaste veckorna.

Under min praktikperiod har jag fått pröva en hel del katalogisering, vilket var svårt i början men långsamt blev något lättare. Att katalogisera noter är ett tidskrävande arbete som kräver noggrannhet och detaljkänsla och ibland också visst detektivarbete, särskilt om lite mer unika verk ska katalogiseras och inget svenskt bibliotek gjort det tidigare. Jag har även arbetat med att katalogisera pjäsmanus. Det var spännande att få färska manus direkt från Stockholms stadsteater i handen och roligt att upptäcka att det går att skriva in antal roller och könsfördelning så att låntagare kan söka pjäser baserat på det.

Nykatalogiserade noter och pjäsmanus.

Nykatalogiserade noter och pjäsmanus.

Jag har även varit med vid ett flertal möten under praktiken, både större personalmöten med hela Musikverket och mer specifika kring sociala medier och katalogisering. Det har gett mig ett smakprov på hur arbetet ”bakom scenen” kan se ut på ett bibliotek som arbetar med ett så pass specifikt material. Det har också fått mig att inse hur många och varierande uppgifter som utförs vid biblioteket och hur mycket av detta arbete tas som självklart, och kanske till stor del är osynligt för låntagarna.

Precis som på alla andra bibliotek sker en hel del av arbetet också uppe i den publika delen, bakom lånedisken i Musik- och teaterbibliotekets lokaler. Det som skiljer detta bibliotek från andra är att låntagarna ofta har specifika intressen och frågor kring just musik och teater. Det kan komma in människor som ska hämta stora buntar med orkestermaterial, gymnasieelever som vill hitta monologer för sitt första scenskoleprov eller någon som vill hitta noter till ett gammalt kärt pianostycke. Bibliotekets samlingar är även intressanta för musik- och teaterforskare då det finns mycket raritetsmaterial och teoretisk litteratur.

Musik- och teaterbiblioteket arbetar också en hel del med att digitalisera noter. Det gör att bland annat äldre noter som annars enbart skulle lånas ut som läsesalslån nu är tillgängliga direkt på nätet. Under min tredje vecka fick jag gå bredvid och lära mig hur en arbetar med digitalisering. Det var spännande att ge äldre, fina tryck nytt liv genom att varsamt skanna sida för sida och sedan kombinera dem till en pdf-fil som förhoppningsvis fortfarande ger en bild av hur originalet ser ut.

Det känns lite sorgligt att min praktikperiod nu börjar gå mot sitt slut. Det har överlag varit väldigt roligt att göra praktik här och jag kan verkligen rekommendera andra blivande bibliotekarier att göra samma sak.  Det har varit särskilt kul att se vilket bra arbete biblioteket gör med att synliggöra exempelvis kvinnliga tonsättare och hur en hela tiden arbetar aktivt med att både bevara och tillgängliggöra det rika materialet för fler att ta del av. Jag hoppas att ännu fler låntagare hittar hit!

/Johanna Ljunggren

Nedslag i verksamheten, del 3

Louise förlänger livet på noterna

Bokbinderiet är en mycket viktig del av Musik- och tearerbibliotekets verksamhet. Här arbetar Louise Nordström med det ädla hantverket att binda, laga och förstärka noter och böcker.  Noter slits på ett annat sätt än vanliga böcker. Därför är det bra att materialet lånas ut i ett så slitstarkt skick som möjligt. Noter och böcker ska tåla att tas fram från våra magasin där de förvaras i blåa pappkapslar, skjutsas på vagnar in i bokhissen som tar materialet upp till låneexpeditionen, lånas ut till musiker, stoppas i ryggsäcken, fram på notstället till repetitionen, ner i ryggsäcken igen. Bevarande handlar om att tillhandahålla materialet många gånger och att förlänga livslängden.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Nål tråd och lim

Till sin hjälp har Louise två olika skärmaskiner, nål, tråd, lim och tyngder att lägga på det nyinbundna materialet. Det är viktigt att noterna binds in så att de går lätt att slå upp på notstället. Noterna får ett pappomslag och en skinn- eller textilremsa på ryggen. Remsorna finns i olika färger. I en stråkkvartett får alla stämmorna samma färg på bandet så att det tydligt syns att de hör ihop. Det mesta som Louise binder in är nyinköpt men hon får även laga äldre material. Revor lagar hon med rispapper, så kallat japanpapper.

Ofta är det hela orkesterverk som Louise binder in. Det kan vara ett partitur och 60-70 stämmor. Varje stämma stämplar hon med instrumentnamn. På partituret sätt hon en etikett så att musikstycket går att låna ut i bibliotekets cirkulationssystem Sierra.
– Att inte binda in ett nyinköpt orkestermaterial är kapitalförstöring, som en kollega uttryckte det.

Hellre rena händer än smutsiga handskar

Biblioteket har mycket så kallat rart material, noter och böcker som är unika, äldre, tryckta eller handskrivna. Böcker och noter är väldigt ömtåliga eftersom materialet bryts ner. Papper är organiskt material och hur papperet bryts ner beror på vilka växtfibrer papperet kommer från och hur det har efterbehandlats. Det beror också på yttre faktorer som luften, ljuset och luftfuktigheten. För torr luft är väldigt farligt för cellulosa, det får inte vara under 25 % luftfuktighet. Om det är för hög luftfuktighet ökar risken för mögelskador. Så jämn luftfuktighet som möjligt är bäst. Enzymer och syror från till exempel handsvett är inte heller bra för papperet, men hellre rena händer än smutsiga handskar när man ska hantera det gamla materialet. När papperet åldras går fibrerna av. Materialet får andra egenskaper även om det ser likadant ut.  Papperet börjar till exempel spalta sig. Bibliotekets så kallade rara material förvarar vi i ett magasin med höga krav på brandsäkerhet och luftfuktighet. Målet är att göra nedbrytningsprocessen så långsam som möjligt.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

När ska vi binda in?

När vi på biblioteket ska bestämma om noter eller böcker ska bindas får vi ta ställning till olika frågor.

  • Ska vi bevara originalformatet eller ska vi binda om det?
  • Vilken målsättning gäller för bevarandet, ska vi spara på kort sikt cirka 10 år eller på lång sikt cirka 100 år?
  • Hur många förväntade användare har materialet?
  • Kommer det att slitas mycket eller litet?
  • Om vi har ett väldigt trasigt material som inte går att laga så får vi fråga oss om det är unikt eller sällsynt. Om det är unikt kan vi digitalisera det och sedan behöver vi inte röra det fysiska materialet mer.
  • Om vi kan köpa nytt så kan vi kasta det trasiga materialet.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färg på ryggen.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färger på sina respektive ryggar.

Klotband och franska band

Böcker och en del tjockare notalbum skickar vi till ett extern bokbinderi som kan göra hela skinnband, så kallade helfranska band, eller halvfranska band där bokpärmarna är överdragna med papper medan bokryggen och hörnen är av skinn. De gör också böcker klädda i en slags väv och de kallas då klotband. Halvklotband har rygg och hörn i väv och pärmarna i papp. De kan också göra förgyllning på ryggen om det behövs.

På Leksands folkhögskola finns Skandinaviens enda utbildning i handbokbinderi. Där får man lära sig göra klotband och skinnband i fransk teknik, förgyllning och även att göra eget papper och marmorering. Många studieförbund erbjuder också kurser i bokbinderi. Det verkar vara så himla kul!

Danmarks nationaltonsättare 150 år

Carl Nielsen föddes för 150 år sedan den 9 juni 1865 på Fyn i Danmark. Han lärde sig spela fiol av sin pappa och spelade med honom på böndernas fester i trakten. Han spelade också i den lokala amatörorkestern. Pappan lärde honom spela kornett vilket gjorde att han tog anställning som militärmusiker i Odense där han också spelade signalhorn och altbasun.  Senare betonade han sin lantliga uppväxt och sitt tidiga möte med spelmanstraditionerna.

Violinist, dirigent, direktör och äkta man

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen 14 år i sin blåsorkesteruniform i Odense.

Tidigt började han komponera. Han sökte upp den store kompositören Niels Gade (1817-1890) och fick av honom ett intyg som gjorde att Carl Nielsen kunde börja på musikkonservatoriet i Köpenhamn. Carl och skulptören Anne Brodersen gifte sig 1891. Hon var – med den tidens mått – mycket självständig och kompromissade  inte med sitt konstnärliga utövande.  Från 1889-1905 arbetade han som violinist i Det Kongelige Kapell och blev sedan dess dirigent. Mellan åren 1914-1927 var han dirigent för Musikföreningen och samtidigt var han direktör för Musikkonservatoriet.

Byst av Brahms

Carl Nielsen hör tillsammans med Edvard Grieg (1843-1907) från Norge och Jean Sibelius (1865-1957) från Finland till de tre stora Skandinaviska kompositörerna. Hans ideal är Bach och Mozart men också Brahms, som han hade en byst av på sitt arbetsbord. Han hyllade klassicismens former. Beethovens musik var också en inspirationskälla. Formen i Nielsens tredje symfoni och Beethovens tredje symfoni Eroica är mycket lika varandra både till form och tematik. Sidan Carl Nielsen 150 år är fantastisk och innehåller filmer, ljud och text om kompositören.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen

Dimman lättar

Hans kanske mest kända stycke är Dimman lättar som varje flöjtist övat på. Stycket är skrivet 1920 för flöjt och harpa och ingår i skådespelsmusiken Moderen med texter av Helge Rode. I Carl Nielsens verklista finns två operor Saul och David och Maskerade, 6 symfonier, instrumentalkonserter, solosånger och stycken för kör. Ett ofta spelat verk är hans blåskvintett, op. 43 från 1922. Alla hans noter finns tillgängliga på Det kongelige biblioteks webbplats.

Kvickhet och espri

Carl Nielsens musik är utåtriktad och framåtblickande. I programbladet Lyssna beskriver dirigenten Sakari Oramo Nielsens musik som horisontell. Det finns en kvickhet och en espri i hans musik. Dur- och molltonaliteten borde förkastas som otillräcklig att uttrycka den moderna människans tanke- och känsloliv, tyckte han. Carl Nielsen var en flitig brevskrivare men författade även böcker som Min fynske barndom och Levande musik. Du kan hitta dem i bibliotekets katalog.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen från en repetition av operan Saul och David i Göteborg 1928

 

 

 

Nedslag i verksamheten, del 2

Tidigare, i föregående avsnitt: ”- Oj, oj, oj, den här boken ska ju till Surahammars bibliotek. Hur ska det här gå till; behöver de komma ända från Surahammar för att hämta den då (pust, stön)?”

Nej, lugn, det behöver de inte eftersom boken är beställd som ett fjärrlån och det är om denna viktiga del av bibliotekets verksamhet som dagens avsnitt av ”Nedslag” ska handla. Fjärrlåneverksamheten är verkligen fundamental eftersom det är genom den som vårt bibliotek blir ett bibliotek för hela Sverige. Rent praktiskt går det till så att man som låntagare går in i något av rikets folkbibliotek, från Gislövs läge i söder till Karesuando i norr, och frågar efter det man önskar, till exempel en biografi om David Bowie. Bibliotekarien i exemplet Surahammar konstaterar snart de inte har någonting om honom men att det ju finns flera böcker på biblioteket X, förkortningen för Musik- och teaterbiblioteket i Libris databas. Genom funktionen ”Libris fjärrlån” gör vår västmanländske kollega en beställning som går direkt till vårt bibliotek och denna expedieras tillsammans med alla andra fjärrlånebeställning en gång om dagen, närmare bestämt mellan kl 9-10, då tjänstgörande telefonsvarar-bibliotekarien i låneexpeditionen tar fram och skriver ut dagens skörd.

David går igenom dagens fjärrlån

David går igenom dagens fjärrlån

Beställningarna går sedan vidare till magasin 4 ett par våningar ner där kollegan Mattias så småningom tar hand om dem och plockar fram, lånar ut och skickar iväg med posten. Ibland rör det sig om tidskrifter eller andra ”former” som inte är till utlån och då görs det en kopia, i vissa fall kan vi skicka en PDF-fil om det är bråttom och copyrightreglerna tillåter det. Oavsett hantering ska det inte behöva ta mer än ett par dagar förrän vår ivrige låntagare i Surahammar fysiskt ska kunna hålla om sin beställda Bowie-biografi och detta utan någon extra kostnad. Möjligtvis kan det lokala folkbiblioteket ta ut en smärre serviceavgift för sin insats.

Fjärrlånesamarbetet som system är en något mer komplicerad historia där de bibliotek som lånar ut mer än de lånar in får en årlig ekonomisk kompensation från staten. Servicen gäller också våra nordiska grannländer men det går bra att fjärrlåna från oss även från biblioteket i Kuala Lumpur eller andra utomnordiska bibliotek.

Mattias har tagit fram några fjärrlån från magasinen

Som specialbibliotek för musik, teater och dans i Sverige är det naturligtvis mestadels vi som får förfrågningar och lånar ut men det händer ju ibland att vi inte har det efterfrågade och då får vi vända blickarna utåt, mot övriga Sverige och världen. En sådan förfrågan kan ske via mejl eller via vårt fjärrlåneformulär på hemsidan men kanske oftast vid personlig kontakt med en bibliotekarie, då denna har konstaterat att det efterfrågade inte finns på biblioteket. Inlånen rör sig ofta om lite mer svårfunna alster som gärna väcker den slumrande detektiv som bor i varje bibliotekarie. Jag som har hand om denna uppgift börjar alltid med att försöka spåra materialet hos våra nordiska grannländer, men om det inte ger resultat utvidgas sökandet till Europa och världen därutöver. Det finns några ”kollektiva” databaser att leta i men sökandet handlar mycket om att man både hittar det man söker och att det troligtvis går att låna från biblioteket där det finns. Om jag har hittat det eftersökta skriver jag ett kort och vänligt mejl, helst på landets eget språk, till ”fyndplatsen” och inväntar sedan andäktigt ett svar. Beredvilligheten att hjälpa är stor och oftast kan vi låna in eller åtminstone få en kopia av det eftersökta materialet, ibland utan kostnad men i regel för en blygsam summa. Det är en stimulerande uppgift att pyssla med fjärrinlån; man upplever hur vi som bibliotek är en del av ett större sammanhang och att tillgängligheten faktiskt är global.

Inlan

 

 

 

Nedslag i verksamheten, del 1

På ett bibliotek försiggår en mängd verksamheter. Många av dessa är inte synliga utåt, och kanske kan ibland frågan ’Vad gör de egentligen på bibblan när det inte är öppet?’ uppstå hos både den ena och den andra.

Mikael går igenom morgonens beställningar.

En fundamental verksamhet är förstås att forsla det eftersökta materialet från bokhyllor och magasin till den låntagare som har efterfrågat det. Likaså den motsatta processen: att efter ett utlån ställa tillbaka materialet på sin plats, så att det enkelt kan återfinnas när nästa låntagare vill ha tillgång till det. På Musik- och teaterbiblioteket samsas flera uppställningssystem med varandra. Orsaken till detta är att samlingarna har ackumulerats under mycket lång tid, och att praxis har förändrats genom åren. All nyinköpt litteratur får idag ett löpnummer som bestämmer vilken plats i bokhyllan boken ska ha, och alla noter märks med ett hyllsignum som fyller samma funktion.

Hamnar en not, eller en bok, på fel plats, så innebär det följaktligen med största sannolikhet att den är förlorad, i och med att det helt enkelt inte låter göra sig att bläddra igenom 300 000 noter, eller 120 000 böcker, i förhoppning om att ’råka’ hitta den vilsekomna. Med andra ord är framtagnings- och återlämningsprocessen en verksamhet som kräver både tid och noggrannhet.

Några av de beställningar som ska plockas fram under förmiddagen.

När en beställning görs läggs den in i någon av våra kataloger, antingen av bibliotekspersonalen, eller av låntagaren själv. På en dator i ett av våra magasin skrivs sedan en beställningslapp i två exemplar ut. Den innehåller de relevanta uppgifterna om det beställda verket, inklusive beställare, hyllsignum eller löpnummer. När tidpunkten för framtagning infaller plockas allt beställt material fram, varvid det ena exemplaret av beställningslappen placeras i magasinshyllan, och det andra följer med den aktuella boken eller noten. Då allt material omsider tagits fram placeras det på en bokvagn som sedan via vår bokhiss skickas upp till biblioteksexpeditionen på plan 5. Ett snabbt Skype-meddelande senare kan expeditionspersonalen hämta vagnen, sätta upp allt beställt material på hyllorna i expeditionen, och sedan invänta låntagaren som ska hämta sin beställda not, eller bok.

Lena sorterar återlämnade noter

Alla hjärtans dag

Fredag den 14/2 har Valentin namnsdag. Dagen kallas också Valentindagen eller Alla hjärtans dag. Helgonet Sankt Valentin vet man inte mycket om. På Wikipedia kan vi läsa en historia om att Valentin led martyrdöden i Rom på 200-talet. ”Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett kort till fångvaktarens dotter som han var mycket förälskad i – det första Valentinkortet och ursprung till seden att skicka kort denna dag. Valentin sägs även ha haft för vana att plocka blommor i trädgården och ge dem till älskande par. Detta påstås ha givit upphov till seden att ge varandra blommor på alla hjärtans dag”. På Nordiska museets innehållsrika sida om Alla hjärtans dag framgår att dagen går tillbaka på medeltida vårfester, där flickor och pojkar på lek parades samman inför våren precis som man trodde att fåglar i februari sökte och fann sin partner.

Vi vill bjuda er på en spellista ”Alla hjärtans dag” med några fina kärleksmelodier. Listan börjar med Hugo Alfvén (1872-1960 ) ”Saa tag mit hjerte”. Texten är skriven av Tove Ditlevsen (1917-1976 ). Vi har noterna om du vill sjunga själv. Här sjunger Anne-Sofie Otter till ackompanjemang på piano av Bengt Forsberg och hon fortsätter sen med sången ”Ronde d’amour”av den franska kompositören Cecile Chaminade (1857-1944). Filmen Love story kom 1970 och den franske kompositören Francis Lai (1932-) vann en Oscar och en Golden Globe för ledmotivet till filmen. Rebecca Clarke (1886-1979) är en engelsk tonsättare och violaspelare. Hennes stycke ”I’ll bid my heart be still” är mycket vackert. Daniela Kohonen spelar viola och Holger Bluder ackompanjerar på piano. Här ser du en lista med noter som vi har med Rebecca Clarkes kompositioner.

Barbara Strozzi (1619-1677) publicerade sitt första opus 1644. Hon föddes i Venedig och dog i Padua i Italien. Barbara var en flitig kompositör, sångerska och poet. Först hör vi ”Pensaci ben mio core” med Ensemble Galilei och sen följer sången ”L’Eraclito amoroso” op. 2 framförd av Magdalena Kozená. Christina Högman, sopran och Roland Pöntinen, piano framför sången ”Sie Liebten sich beide” av Clara Schumann (1819-1096). Texten är av Heinrich Heine ( 1797-1856). Läs gärna Christina Högmans bok  Marie och musiken : en berättelse om familjen Schumann.  

I slutet av listan tar vi med några klassiker vad gäller kärlekssånger: ”The man I love” med Billie Holiday med musik av George Gershwin och text av Ira Gershwin och Neil Young med ”Heart of gold” från 1972. Sen följer ”You are everything” med Diana Ross och Marvin Gaye från filmen Våra bästa år (The way we were), en klassisk kärlekshistoria regisserad av Sidney Pollack. Som kärleksparet Kate och Hubbel ser vi  Barbara Streisand och Robert Redford. Filmmusiken vann  två Oscar. Därpå följer en populär bröllopssång – ”Håll mitt hjärta” av Peter Hallström med text av Björn Skifs från 2002. Noterna finns i samlingen Kärlekens sånger. Allra sist två klassiker:  ”Your song” från 1970 med musik av Elton John och text av av Bernie Taupin och ”When a man loves a woman” med Percy Sledge, skriven av Calvin Lewis och Andrew Wright.

Mycket nöje!

 

Dewey (DDK) för musikbibliotekarier

2011 inträffade i Sverige en reform som kanske få utanför biblioteksvärlden vet så mycket om. Kungliga biblioteket tog då steget att byta klassifikationssystem; det vill säga det system som nyttjas för att klassificera böcker utifrån deras innehåll, och som möjliggör för en användare att enklare hitta litteratur inom det ämne som intresserar. Tidigare användes det så kallade SAB-systemet, men nu övergick man till Dewey decimalklassifikation (DDK) – ett system skapat av amerikanen Melvil Dewey; flera andra bibliotek i Sverige har följt efter, även om det inte är ett tvingande påbud. Bland många skäl till denna förändring kanske ett av de viktigaste har varit en ambition att anpassa sig till omvärlden – SAB är ett inhemskt system som med få undantag har använts utanför Sverige, medan Dewey är ett internationellt och vida spritt system. I och med att katalogposter och biblioteksinformation världen över mer och mer finns digitalt tillgänglig och enkelt kan importeras till lokala bibliotekssystem, blir det en fördel att samma system används av så många som möjligt.

Bild på Melvil Dewey

Melvil Dewey, 1851-1931

I Dewey är musikämnet något av ett särfall – det är sannolikt det mest komplexa och mångfacetterade ämnesområdet, tillika det mest utvecklade. Skälen till detta är flera. Bland annat sticker ämnet ut i och med att det är både musiklitteratur, musiktryck (noter) och musikinspelningar som klassificeras. Det finns också ett flertal hjälptabeller för utbyggnad av klassifikationskoden och avseende musiktryck ger systemet exempelvis möjlighet att skilja på besättning, form/genre, antal och typ av instrument. Att detta är väsentlig information blir tydligt om man exempelvis tänker sig en låntagare som söker noter till sig och sina vänners stråkvartett. Hon eller han vill förmodligen inte ha stråkkvartettnoter i pianoarrangemang, eller som studiepartitur, eller för den delen litteratur om, eller inspelningar av, stråkkvartetter. Deweykoden gör det enklare att hitta det som efterfrågas.

För att möjliggöra för bibliotekarier som arbetar med katalogisering av musik i olika former att förkovra sig i musikklassificering ger nu Kungliga biblioteket tillsammans med Musik- och teaterbiblioteket en särskild kurs i Deweyklassifikation inom just musikområdet. Som lärare från MTB deltar Susanne Haglund och Pär Johansson och från KB Olle Johansson. Det är första gången som kursen ges, och bland de delområden som kommer att gås igenom finns till exempel instrumentalmusik, vokalmusik och musikinspelningar.

Musikbibliotek och musikarkiv nu och i framtiden

Caroline Cederlöf uppträdde på konferensen. Foto: Ingemar Johansson

Caroline Cederlöf uppträdde på konferensen. Foto: Ingemar Johansson

Cirka hundra deltagare samlades nyligen på Svenska musikbiblioteksföreningens konferens i Stockholm. Här följer en rapport från två fullspäckade dagar med seminarier, diskussioner och kunskapsutbyte.

Den 18–19 april ordnade Svenska musikbiblioteksföreningen tillsammans med Musik- och teaterbiblioteket en konferens i Musik- och teatermuseets festvåning Kronan. Vi var cirka 100 deltagare från Sverige, Norge, Finland, Danmark och Holland som samlades under det övergripande temat Musikbibliotek och musikarkiv nu och i framtiden.

Internationell sammankomst

Svenska musikbiblioteksföreningen firade sin 60-årsdag med en jubileumsmiddag på torsdagskvällen. Föreningen är medlem i den internationella musikbiblioteksföreningen IAML som bildades 1951. IAML står för The International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres. IAML har cirka 1 800 medlemmar i fler än 40 länder. Den svenska musikbiblioteksföreningen bildades 1953 och har i dag 117 medlemmar – 74 individuella och 43 institutioner.

Till denna nordiska konferens hade vi bjudit in två spännande talare från England och Tyskland. Det var Antony Gordon från Sound and Moving Image in the British Library och Jutta Lambrecht från Der Abteilung Dokumentation und Archive des Westdeutschen Rundfunks i Köln. Dessa båda talare berättade om sina respektive ljudarkiv och de lockade många deltagare från Sveriges Radios olika arkiv och bibliotek.

Upphovsrätt och katalogisering

Vi fick bland annat lyssna till när tonsättaren Engelbert Humperdinck talade om vad det är att komponera och när Karlheinz Stockhausen övade in sången till Gesang der Jünglinge med en ung gossopran.

Andra talare var Susanne Abbefalk från Sveriges Radio som berättade om upphovsrätt, Anders Cato från BTJ, Bibliotekstjänst, gav en översikt av musikkatalogiseringens utveckling i Europa, Veslemöy Heintz berättade om Utile Dulci, en notsamling efter ett musikaliskt ordenssällskap och Kjell-Åke Hamrén, ordförande i Stim, Svenska tonsättares internationella musikbyrå, gav oss en bild av Stim:s historia och nutid.

Biblioteket – stadens vardagsrum

Ett ovanligt föredrag i sammanhanget hölls av Kristoffer Brich Kjeldby från Det Kongelige bibliotek i Köpenhamn och det handlade om den danska singer-songwritern Sys Bjerres användning av internet och sociala medier.

Från Delft i Nedeländerna kom Ruud Brok och han visade bilder och berättade om den spännande utvecklingen på det kommunala biblioteket som har målsättningen att vara stadens vardagsrum. Besökare kan musicera på tysta instrument, lyssna på musik i lurar, spela dataspel, låna noter, cd-skivor eller dvd:er. Try Before We Die hette hans föredrag.

Fortsättning följer…

Jubileumsmiddagen var mycket trevlig med god mat och fina tal av Kerstin Carpvik, Veslemöy Heintz och Jan Olof Rudén. Vi fick också höra en finstämd och inlevelsefull konsert med musikerna Serny Carpvik på flygel och sång och Caroline Cederlöf på sång. Dessutom fick vi också njuta av ett bildspel gjort av Ingemar Johansson med bilder från internationella och nationella sammankomster.

Konferensen bidrog till många gränsöverskridande möten och samtal. Diskussionen om musikbibliotek och musikarkiv nu och i framtiden lär leva vidare…

Mars månads raritet

Våren är kommen

Bild på Vårsång på ValborgsmässoaftonMed dessa ord börjar en sångmarsch komponerad av E.J. Arrhén von Kapfelman (1790–1947). Texten är skriven av  C.F. Dahlgren och verket är allmänt känt som ”Vårsång på Valborgsmässoafton”. Det är nog det enda verk av Arrhén som fortfarande framförs i någon större utsträckning.

Eric Jacob Arrhén von Kapfelman var ursprungligen utbildad jurist och arbetade som statstjänsteman innan han 1824 fick tjänsten som director musices vid krigsakademin på Karlberg. Han utbildade sig så småningom till musikdirektör och blev 1841 medlem av Musikaliska akademien. Som flitig tonsättare som skrev både skådespelsmusik, kyrkomusik och en större symfoni, uppskattades han i första hand för sina solosånger och då kanske främst för sina manskvartetter.

Prästen och skalden Carl Fredric Dahlgren (1791–1844) skrev ett stort antal verk på både vers och prosa. Han var med och bildade Bellmanska sällskapet 1824 och hade redan, i Bellmans anda, 1819–1820 gett ut Mollbergs epistlar, blandade texter på vers och prosa. Ur denna samling hämtade Arrhén texten till ytterligare en vårsång kallad Gökpolska (!), tonsatt för harpa eller piano med waldhorn (efter behag). Texten är som följer:

Hej! ha! Våren fröjdar alla:
Hej! ha! De sin vän den kalla.
Mången sorg han dränker,
ger så vackra skänker.
Oh! Oh! Jag dock måste gråta.
Oh! Oh! Ej hans gåfvor båta mig, ty när hans glans är röjd,
Flygtar bort från mig all fröjd.
Kom! Kom! Vackra gosse, åter!
Hej! Ha! Jag ej mer då gråter:
skall blott le och dansa,
Raska gossen kransa, Fallall!
Inga tårar gjuta, Trallall!
Dubbelt öm dig sluta,
När du återvändt i hamn, i min trogna kärleks famn.

I bibliotekets samling finns denna sång i stentryck av C. Müller. Exakt när den gavs ut vet vi inte, men det måste ha varit i början av 1820-talet.  Noter utgivna som stentryck, eller litografi, var då en relativt ny företeelse i Sverige. Krigsrådet (och kronprinsens musiklärare) Olof Åhlström hade genom ett ”privilegium exclusivum” haft ensamrätt på tryckning av noter mellan 1788 och 1818. Han hade fortfarande ensamrätt på notgravyr efter 1818 (fram till 1823), men den nya litografitekniken var däremot fri. Tekniken uppfanns av tysken Alois Senefelder i slutet av 1700-talet, och var till skillnad från gravyr, relativt billig. Noterna ritades med litografisk krita eller tusch direkt på en kalksten, stenen fuktades och tryckfärgen valsades på varefter stenen torkades av. Färgen stannade kvar i den feta krita- eller tuschbilden och stenen lades i en hand- eller maskinpress där bladen trycktes.

Bild på titelsidan

Det första litografiska tryckeriet i Sverige innehades av Friedrich Ludwig Fehr och Johan Carl Müller, som kallats till Stockholm av Carl Johan 1818. Fehr lämnade Stockholm redan 1819 och Müller drev ensam firman vidare under sitt namn. Ett flertal nya litografiska tryckerier etablerades under 1820-talet, många sysslade huvudsakligen med nottryck, medan andra också tryckte illustrationsmaterial och kartor. [1]

Men tillbaka till vårt tryck, Arrhéns och Dahlgrens vårsång. Bokhandlaren Fabian Holmgrén utgav 1823 Euterpe, Musikaliska tidskrift, som var Sveriges första musiktidskrift. Tanken var att den skulle utkomma varje månad, men det blev endast ett nummer i oktober. Det innehöll recensioner och en musikbilaga, och av intresse för oss, en förteckning över ett 100-tal musikalier, utgivna under de närmast föregående åren. I den listan finns Våren fröjdar alla med och därav kan vi dra slutsatsen att den trycktes någon gång mellan 1820 och 1823 och är ett exempel på ett tidigt nottryck från det första litografiska nottryckeriet i Sverige.[2]

/Veslemöy Heintz

Litteratur: Wiberg, Albert, Den svenska musikhandelns historia.


[1] Ytterligare en metod att trycka noter med lösa typer hade utvecklats av förlaget Breitkopf i Tyskland. Flera bokförlag/boktryckare skaffade sig uppsättningar av dessa notstilar för att vid behov kunna trycka noter.

[2] Äldre nottryck har nästan aldrig ett tryckår angivet. Orsaken till detta var rent kommersiell; man var orolig för att musiken skulle betraktas som ”omodern” och därför inte längre säljas.