Intervju med Anna Christensson

 

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson är pianist och mångårig låntagare på Musik- och teaterbiblioteket. Från våra notmagasins djup har hon dragit upp åtskilliga pianonoter och gett dem musikaliskt liv genom sina konserter och inte minst skivinspelningar. Härförleden kom hennes tredje platta ut med konserter av Henning Mankell (namne och farfar till den nyligen bortgångne författaren) och Gösta Nystroem, inspelade i Tyskland med Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz och dirigenten Roberto Paternostro. Vi på Musik- och teaterbiblioteket tycker självfallet att det är intressant när någon gör den svenska pianomusiken känd över hela världen. Sålunda frågade vi om det gick an att göra en skriftlig intervju med Anna och hon sa ja. Här kommer den!

Musik- och teaterbiblioteket: Kan du säga några ord om ditt liv med inriktning på ditt musikeryrke intill nu?

Jag tog diplom från musikhögskolan i Stockholm 2007 och har frilansat sen dess. Jag har jobbat inom tre fält kan man väl säga: dels som traditionell klassisk pianist i solo- och kammarmusikrepertoar, dels mycket med nutida musik och dels mycket med opera. Just nu är balansen god! Jag hade ett väldigt brett repertoarintresse redan som liten, och satt och plöjde noter (med varierande precision) i mängder. Och på musikhögskolan navigerade jag mellan standardverken och försökte bygga upp min egen repertoar. Ett egoistiskt intresse: man blir genast expert på sitt område! Ingen blir ju kallad för Chopin-expert efter att ha studerat in två timmars Chopin-repertoar. Två timmars Mankell-repertoar däremot… Men jag spelar såklart Chopin också, och Beethoven och Bach, Schubert och Liszt, med flera. Det blir lite onödigt ensidigt bara, om alla spelar samma sak som alla andra, när det finns så mycket att välja på! Och synd om all repertoar som ligger och gulnar och längtar efter att bli spelad.

Vi är ju himla glada och stolta över att en av våra låntagare förvandlar bibliotekets många gulnade och ibland sönderfallande pianonoter till musik, inte minst av svenska tonsättare. Hur tycker du att tonsättare som Henning Mankell, Hilding Rosenberg och Gösta Nystroem tas emot internationellt utifrån dina spelningar och skivinspelningar utomlands? Och hur reagerar man i Sverige på att höra klingande musik från sitt ibland nästan bortglömda, eller föga uppmärksammade musikarv.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Utomlands kan ju folk oftast inte nämna en enda svensk tonsättare, och de blir förvånade över att denna musik finns, och är så bra! Både orkestern och dirigenten i Tyskland var ju t ex helt sålda på Nystroems Concerto Ricercante när vi spelade in den nu i vintras. Jag får ganska ofta mail från människor i de mest skiftande delar av världen, som hört inspelningarna och, faktiskt, undrar var de kan köpa noter. Då har jag ofta inte så mycket att svara… En del finns ju hos er, en del går faktiskt att beställa från förlag, men väldigt mycket har jag studerat in från handskrifter, särskilt Mankells musik. Det är skönt att spela från handskrifter. De innehåller liksom så mycket mer information.

I Sverige blir folk också ofta förvånade, men jag tycker att det ändå finns ett gryende allmänt intresse på den här fronten, iallafall hos musikerna själva. Mina kollegor Martin Sturfält och Oskar Ekberg, med flera, har ju också relativt nyligen gjort stora inspelningar med just svensk musik, och Musikaliska Akademien gör en jätteinsats med projektet Levande Musikarv där jag verkligen rekommenderar ett besök. Jag hoppas att även de svenska orkestrarna skulle våga ta upp lite mer svensk repertoar i sina program, och kanske till och med något som inte är ett av de där fyra, fem styckena som brukar spelas…

Gösta Nystroem (1890-1966)

Gösta Nystroem (1890-1966) Bild från Riksarkivet.

Jag förstår från ditt tidigare svar att du har haft stor hjälp av Musik- och teaterbiblioteket. Hur har du hittat till just de här svenska tonsättarna som du spelar på konserter och skiva, var du bekant med deras musik sedan tidigare? Själv tänker jag ju inte i första hand pianomusik när jag tänker på Rosenberg eller Nystroem. Hur skulle du kort vilja karaktärisera deras musik utifrån ditt ”pianistiska” perspektiv?

Nä, ingen av dem skriver direkt ”pianistiskt”, men å andra sidan är deras musik oerhört väl genomarbetad på andra sätt. Att något är pianistiskt innebär ofta att det passar en viss typ av hand, eller låter virtuost på ett särskilt sätt. Det kan också vara skönt att slippa! T ex Plastiska scener av Rosenberg får ju fram en mängd väldigt originella färger och sätt att låta för ett piano. Jag har hittat dem på lite olika sätt. Mankell, som var mitt första projekt i och med dubbel-CD:n från 2009, kom jag först i kontakt när jag sökte efter ett litet kort svenskt stycke till min diplomkonsert. Rosenberg spelade jag lite på ackis* och Nystroem kom jag i kontakt med genom hans fantastiska sånger.

Musik- och teaterbiblioteket är ju ett bibliotek med anor från 1700-talet och därmed en skattkammare för den som letar efter både känd och mindre känd musik. Tror du att det finns mer musik att upptäcka för dig här? Är det något du har tänkt på att vi som ”kulturarvsförvaltare” skulle kunna göra bättre – eller annorlunda – för dig och andra användare?

Jag tycker att biblioteket är fantastiskt! En oas i stan! Jag tror, VET att det finns material att utforska för en livstid. Och mycket mer!

Slutligen, hur ser du på framtiden för den seriösa, eller klassiska musiken i Sverige? Av vad jag förstår är det allt färre som söker in på musikhögskolorna och konsertsalarnas publik blir allt äldre och glesare. Är det något man överhuvudtaget tänker på som utövande musiker? Kommer vi någonsin att sluta lyssna på och spela Beethoven, Schumann eller Mankell?

Jag tänker jättemycket på det! Och tycker att vi borde prata om det mycket mer och djupare om det än vad vi gör! Jag kan känna en frustration över att det finns en slags allmänt bildningsförakt i Sverige idag. Vart man än vänder sig finns det folk som koketterar med att de inte vet nåt. Detta i kombination med det politiska klimatet, som påbjuder att allt ska gå att in i minsta beståndsdel räkna och mäta för att vara värt något (dvs allt, allt ska kunna motsvaras av en bestämd summa pengar) är ganska skrämmande.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Vi som är verksamma musiker i Sverige idag är inte särskilt tränade på att fightas för vårt existensberättigande, men däremot väldigt tränade på att jämföra oss med varann, och konkurrera om en ”plats på toppen”. Just detta håller många på mattan, dvs istället för att reagera på att det satsas för lite på kultur blir man sur på kollegan som fick spelningen man själv velat ha. Kanske måste vi hitta former för samtal kring detta, så att vi kan upphäva en gemensam röst? Man har en stor och dubbel uppgift som skolad utövare av noterad musik, då man dels måste slå vakt om nörderiet, den egna kontakten med instrumentet, skapandets kärna, och samtidigt värna om att den blir tillgänglig, både rent faktiskt och på ett psykologiskt plan, för människor 2015. Vi behöver fortsätta lyssna på och spela Beethoven, Schumann och Mankell därför att det är musik som ger uttryck för vad det är att vara människa, tvärs igenom tid och rum. Men vi behöver också en mångfald av sätt att få ny publik att få upp öronen. Jag tror att det krävs mod av såväl arrangörer som utövare. Att man vågar litar på t ex att gammal, noterad musik kan tåla (väl genomförda) samarbeten med andra konstformer och andra musikgenrer. Men också att man vågar låta musiken vara det den är. Inte medicin, inte tillväxtstimuli, inte statusmarkör, inte ett museiföremål. Utan konst: en spegel för människans alla lager.

Jag älskar musik, enkel såväl som avancerad och gammal såväl som ny. Jag älskar att kunna något om musik, på djupet, och känna att jag kan dela musikaliska upplevelser med både vana och helt ovana lyssnare/spelare. Det kan inte vara någon slump att musik finns överallt där det finns människor. Jag tror att det är en del av oss som inte går att amputera bort, och det är självklart att den har en plats i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

*ackis = Kungliga musikhögskolan i Stockholm (intervjuarens anm.)