Nedslag i verksamheten, del 3

Louise förlänger livet på noterna

Bokbinderiet är en mycket viktig del av Musik- och tearerbibliotekets verksamhet. Här arbetar Louise Nordström med det ädla hantverket att binda, laga och förstärka noter och böcker.  Noter slits på ett annat sätt än vanliga böcker. Därför är det bra att materialet lånas ut i ett så slitstarkt skick som möjligt. Noter och böcker ska tåla att tas fram från våra magasin där de förvaras i blåa pappkapslar, skjutsas på vagnar in i bokhissen som tar materialet upp till låneexpeditionen, lånas ut till musiker, stoppas i ryggsäcken, fram på notstället till repetitionen, ner i ryggsäcken igen. Bevarande handlar om att tillhandahålla materialet många gånger och att förlänga livslängden.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Nål tråd och lim

Till sin hjälp har Louise två olika skärmaskiner, nål, tråd, lim och tyngder att lägga på det nyinbundna materialet. Det är viktigt att noterna binds in så att de går lätt att slå upp på notstället. Noterna får ett pappomslag och en skinn- eller textilremsa på ryggen. Remsorna finns i olika färger. I en stråkkvartett får alla stämmorna samma färg på bandet så att det tydligt syns att de hör ihop. Det mesta som Louise binder in är nyinköpt men hon får även laga äldre material. Revor lagar hon med rispapper, så kallat japanpapper.

Ofta är det hela orkesterverk som Louise binder in. Det kan vara ett partitur och 60-70 stämmor. Varje stämma stämplar hon med instrumentnamn. På partituret sätt hon en etikett så att musikstycket går att låna ut i bibliotekets cirkulationssystem Sierra.
– Att inte binda in ett nyinköpt orkestermaterial är kapitalförstöring, som en kollega uttryckte det.

Hellre rena händer än smutsiga handskar

Biblioteket har mycket så kallat rart material, noter och böcker som är unika, äldre, tryckta eller handskrivna. Böcker och noter är väldigt ömtåliga eftersom materialet bryts ner. Papper är organiskt material och hur papperet bryts ner beror på vilka växtfibrer papperet kommer från och hur det har efterbehandlats. Det beror också på yttre faktorer som luften, ljuset och luftfuktigheten. För torr luft är väldigt farligt för cellulosa, det får inte vara under 25 % luftfuktighet. Om det är för hög luftfuktighet ökar risken för mögelskador. Så jämn luftfuktighet som möjligt är bäst. Enzymer och syror från till exempel handsvett är inte heller bra för papperet, men hellre rena händer än smutsiga handskar när man ska hantera det gamla materialet. När papperet åldras går fibrerna av. Materialet får andra egenskaper även om det ser likadant ut.  Papperet börjar till exempel spalta sig. Bibliotekets så kallade rara material förvarar vi i ett magasin med höga krav på brandsäkerhet och luftfuktighet. Målet är att göra nedbrytningsprocessen så långsam som möjligt.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

När ska vi binda in?

När vi på biblioteket ska bestämma om noter eller böcker ska bindas får vi ta ställning till olika frågor.

  • Ska vi bevara originalformatet eller ska vi binda om det?
  • Vilken målsättning gäller för bevarandet, ska vi spara på kort sikt cirka 10 år eller på lång sikt cirka 100 år?
  • Hur många förväntade användare har materialet?
  • Kommer det att slitas mycket eller litet?
  • Om vi har ett väldigt trasigt material som inte går att laga så får vi fråga oss om det är unikt eller sällsynt. Om det är unikt kan vi digitalisera det och sedan behöver vi inte röra det fysiska materialet mer.
  • Om vi kan köpa nytt så kan vi kasta det trasiga materialet.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färg på ryggen.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färger på sina respektive ryggar.

Klotband och franska band

Böcker och en del tjockare notalbum skickar vi till ett extern bokbinderi som kan göra hela skinnband, så kallade helfranska band, eller halvfranska band där bokpärmarna är överdragna med papper medan bokryggen och hörnen är av skinn. De gör också böcker klädda i en slags väv och de kallas då klotband. Halvklotband har rygg och hörn i väv och pärmarna i papp. De kan också göra förgyllning på ryggen om det behövs.

På Leksands folkhögskola finns Skandinaviens enda utbildning i handbokbinderi. Där får man lära sig göra klotband och skinnband i fransk teknik, förgyllning och även att göra eget papper och marmorering. Många studieförbund erbjuder också kurser i bokbinderi. Det verkar vara så himla kul!