Accordionjournalen

Första numret av Accordeonjournalen

Första numret av Accordionjournalen, november 1949

Accordionjournalen med undertitel Tidskrift för dragspelsmusik kom ut med sitt första nummer i november 1949. I ledaren kan man läsa att bakgrunden är dragspelets ökade status under de föregående 20 åren. Dragspelet hade en utländsk repertoar av hög klass, men spelandet i Sverige begränsades till ”enklast tänkbara dansmusik på gehör”. Tidskriften skulle utgöra ett officiellt organ för CIA (Confederation Internationales des Accordeonistes), och vara till nytta och nöje för läsekretsen. I första numret kan man bland annat läsa om en presentation av CIA, rapporter från tävlingar och resor, samt om Svenska dragspelsunionen, grundad 1936, med sin Stockholmsavdelning Accordion club.

Ackordionjournalen nr 1 1960

Accordionjournalen nr 1, 1960, med ny design

Biblioteket har tidskriften från första numret 1949 till och med årgång 13 (1961). 1960 hade tidningen gjorts om och fått ett väldigt tjusigt tidstypiskt utseende. Thore Skogman pryder omslaget, som bland annat lockar med rubriken ”Är gammaldans det värsta som finns? Stor diskussion”. Diskussionen tar upp ett helt uppslag i tidskriften. Den inleds med Sten Broman som säger:

”Gammal dansmusik är det värsta som man någonsin hittat på. Det gräsligaste, det avskyvärdaste och det torftigaste man kan lyssna på… Varenda intagen på sinnesslöanstalter… kan med lätthet åstadkomma bättre saker än vad gammaldanskompositörerna gör”.

Accordionjournalen nr 1, 1961

Accordionjournalen nr 1, 1961 med fortsättningen på Sten Bromans dragspelsangrepp.

Han får mothugg av kända personligheter som Thore Skogman, Charlie Norman och Gnesta-Kalle. Den sistnämnde säger. ”Det enda jag vill säga är att Sten Broman – oavsett om han vet det eller ej – ger gammaldansen en oerhört fin reklam med detta. Att någon skulle ta fasta på vad han säger är uteslutet”. Kurt Atterberg gav också ett inlägg i debatten. ”Man borde be den man som gjort detta uttalande att presentera något ur egen produktion som är bättre än den gamla dansmusiken. Jag tänker då främst på våra vackra, gamla polskor”.

Sten Bromans dragspelskritik får plats även i senare nummer, men tidskriften väljer att inte kommentera kritiken. Man verkar hålla med Gnesta-Kalle ovan, och citerar bara ur Bromans artikel i Röster i radio – TV nr. 48 (bland annat ”Instrumentet går aldrig att associera till något som har med någon som helst kultur att göra”), liksom för läsarens kännedom. Debatten ges bara en sida, sedan bjuder man som vanligt på intervjuer och porträtt av dragspelare, samt rapporter från konserter och tävlingar.

Detta är en av alla oväntade skatter man kan hitta i Musik- och teaterbibliotekets samlingar. Tidskrifterna framstår såhär i efterhand som ögonblicksbilder av sin samtid. Ofta är det inte samma saker som fångade den ursprungliga läsekretsen, som är intressanta idag. Till exempel har sättet att uttrycka sig i annonser ändrat sig mycket sedan 60-talet. Se bara på denna annons från 1961, för en orkestergitarr från Bjärton.

Annons för Bjärtons orkestergitarr ur Accordionjournalen nr 1, 1961

Annons för Bjärtons orkestergitarr ur Accordionjournalen nr 1, 1961

I biblioteket finns massor av tidskrifter. Många är pågående, och flertalet av dessa kan läsas i låneexpeditionen. För att se vilka andra tidskrifter vi har, sök i vår onlinekatalog. Välj medietyp: tidskrift i rullgardinsmenyn. Eftersom sökningen ger väldigt många träffar är det klokt att ange någon mer sökterm i fritext. De nyare tidskrifterna är katalogiserade nummer för nummer, de äldre har bara en katalogpost för hela tidskriften, där det anges vilka nummer biblioteket har. Beställ fram de nummer du vill se från magasinet via e-post eller telefon, och sedan kan du läsa dem i vår läsesal. Mycket nöje!

Som en bonus ser ni nedan en artikel ur första numret av Accordionjournalen från 1949. Här berättas om den tyska dragspelsföreställningen Manya’s Accordion Show, som uppträtt på Grönan under hösten. ”Tänk den som finge byta med trumslagaren!”

Artikel om Manya's Accordion Show på Grönan

Artikel om Manya’s Accordion Show på Grönan, ur första numret av Accordionjournalen, 1949

7 svar på ”Accordionjournalen

  1. Den som yttrar sej så om gammeldansen, har aldrig upplevt stämningen på en loge med bra spelmän och glada dansare. Och vill jag påpeka: Det hänger på spelmannens hantverk och engagemang i dansarnas lek på dansgolvet. Man kan spela för sej själv på scenen, men man kan ju också spela för dansarna, så att man höjer glädjen genom låtval och låtordning, till och med omkast av danser i programmet, beroende på stämningen på golvet. Man bör inte välja en mazurka efter en polka, beroende på dansarnas kondition t.ex.Jag har som regel att välja tvåtakt varvat med tretakt, så att det blir maximal variation. Är man uppmärksam på dansarna, så ser man vad som är lämpligt att fortsätta med. Ser de ut som de har fått jobba hårt, är det vettigt kanske att välja en vals, eller en långsam polska efter en snabb polka för dansarnas skull. Det gäller att ha en stor repertoar att ”ta av”. Det är ju trots allt för dansarna vi spelmän är på scenen, logen eller på golvet. Till sist vill jag jämföra med populärmusiken i radion: Vi spelmän upprepar inte samma mening tio gånger varje repris, och vi spelar i varierande taktarter, och inte bara i tvåtakt hela tiden! Fram för mer gammeldans och polskor från hela Norden i radio,TV, och på allmäna platser, med spelmän som kan sina saker. Kram B-M Swing

  2. Som själv dragspelsutövande och studerande av dragspelshistoria tar jag inte så hårt på Sten Bromans ommälen om dragspel såsom instrument eller musikart. Han var ju känd som en tämligen originell person, mycket humor, gillade att sticka ut hakan och provocera, mycket egen klädstil osv.
    Det sägs finnas skriftliga källor från hans tidigare dagar – innan han blev känd hos den stora allmänheten – där han i raka motsatsen uttrycker sig i mycket positiva ordalag om dragspelsmusik och gammeldans och snarare lovordade den.
    Ett annat exempel är från 1960-talet då han gick ut offentligt och hävdade att dragspelet var ett undermåligt musikinstrument pga att det var så övertonsfattigt. Det blev därvid en stor diskussion som slutade med att ett vetenskapligt experiment genomfördes av experter på KTH i Stockholm med hjälp av professionell avancerad teknisk mätutrustning. Man jämförde där en ton från ett standard Zero Sette B26C dragspel, mot ett av de klassiska blåsinstrumenten (har för mig att det var tuba.) Svaret blev fullständigt i särklass till dragspelets fördel. Från dragspelet kunde man påvisa över 20 övertoner, medan det analyserade blåsinstrumentet hade endast 5-6.
    Med vetskap om åminstone det senare, är det svårt att riktigt ta denne man på allvar.
    Men kanske hans uttalanden om dragspel i själva verket varit till fördel för dragspelet? 🙂

  3. Pingback: Djupdykning i dragspelets historia | Statens musikverk

  4. Pingback: Sten Broman får oväntat besök | Musik- och teaterbloggen

Kommentarer är stängda.