Samtal med mångsidiga musikern Merit Hemmingson

Merit Hemmingson mottog juryns hederspris under Folk- & världsmusikgalan i Västerås. Foto: Peter Ahlbom

Merit Hemmingson mottar juryns hederspris under Folk- & världsmusikgalan i Västerås. Foto: Peter Ahlbom

I lördags fick vi träffa Merit Hemmingson, som förmedlade livfulla berättelser från sitt långa yrkesliv som musiker inom både jazz och folkmusik. På Svenskt visarkivs seminarium under Folk- och världsmusikgalan i Västerås, sökte vi spegla olika aspekter på det Merit Hemmingson har varit med om att skapa, som hennes inflytande under sjuttiotalet, då hon förde ut svensk folkmusik långt utanför sedvanliga folkmusikkretsar genom sitt svängiga hammondorgelspel. Dessutom hur hon ”återupptäckts” av yngre musiker på 2000-talet, vilket lett till många fruktbara samarbeten.

SVA-bild 5803

Merit Hemmingson (till höger) tillsammans med Visarkivets Sverker Hyltén-Cavallius och Viveka Hellström under seminariet på Folk- & världsmusikgalan. Foto: Anneli Ronström Klevebrant

Vi spelade även upp klipp från tidigt 1960-tal, där Merit Hemmingson i New York satte ihop en jazzgrupp med enbart svarta kvinnliga musiker som hon sedan turnerade med i Sverige – ett jobb som hon berättade nästan tog knäcken på henne och säkert bidrog till att hon därefter övergav jazzmusiken. Som tur var fortsatte hon ändå att spela och är fortfarande en mycket passionerad musiker som just klivit ut från skivstudion – för första gången med inriktning på egna kompositioner.

Kärleken till musiken var också det en överraskad och rörd Merit Hemmingson lyfte fram i sitt korta tacktal på kvällens galaföreställning, där hon fick juryns hederspris.

Musiketnologmöte i Paris

Musiketnologer från många av länderna i Europa samt Brasilien, Israel och USA möttes den 9–13 mars vid The 21st symposium of the ICTM Study Group on Historical Sources of Traditional Music – alltså en av arbetsgrupperna i den världsomspännande International Council for Traditional Music.

Deltagare i ICTM-symposiet. Foto: Chloe Lukasiewicz.

Deltagare i ICTM-symposiet. Foto: Chloe Lukasiewicz.

Symposiet hade två teman som delvis överlappade varandra: Evaluation of historical sound recordings och The study of history through oral and written sources on music.

Några papers och paneler handlade om bland annat tidigare gjorda fältinspelningar i Centralafrika och Mellanöstern, om inspelningar gjorda med krigsfångar i Tyskland under första världskriget, bland minoritetsbefolkningar i Georgien, Turkiet, Indien, Marocko och Sverige samt om problem kring privata samlingar av musikdokumentation.

Andra ämnen som behandlades var frågor kring hur historisk migration kan spåras genom musikaliska karakteristika, genus- och åldersaspekter på sånger och musicerande, en europeisk skildring inifrån Osmanska rikets musikkultur och israeliskt respektive syriskt identitetsskapande speglat i enskilda sånger. Flera deltagare visade också nya webbpresentationer och plattformar för tillgängliggörande av musiketnologiskt värdefulla inspelningar. Frågor kring etik, koloniala strukturer, över- och underordning, diasporagrupper och identiteter var centrala i diskussionerna liksom relationen mellan forskare/insamlare och de dokumenterade. Symposiet belyste såväl komplikationer som mångsidighet och musikens stora betydelse i olika samhällen i både tidigare och nutida musiketnologiskt arbete. Program och abstracts för symposiet finns här.

Symposiet ägde rum på Musée de l’Homme i centrala Paris. Inom detta museum ryms Le Centre national de la recherche scientifique, CNRS, som omfattar flera områden inom både natur- och samhällsvetenskap; här finns också ljudsamlingar och en avdelning för musiketnologi. Föreståndare för den senare är professor Susanne Fürniss, som också var lokal arrangör för symposiet. The ICTM Study Group on Historical Sources of Traditional Music leds av Susanne Ziegler, Berlin, och Ingrid Åkesson, Svenskt visarkiv/Musikverket.

Quaus de Lanla - dansmusik med vokaltrio.

Quaus de Lanla – dansmusik med vokaltrio. Foto: Ingrid Åkesson.

Förutom föredrag och diskussioner bjöds det på en så kallad Bal-conference med levande musik av trion Quaus de Lanla från Auvergne, som framför dansmusik med enbart sina röster. Symposiedeltagarna kunde här ta del i polkor och olika danser av kadriljtyp.

 

 

Simha Arom i samtal om dokumentärfilmen. Foto: Ingrid Åkesson.

Simha Arom i samtal om dokumentärfilmen. Foto: Ingrid Åkesson.

Ett annat uppskattat inslag var visningen av en helt ny dokumentärfilm om den framträdande franska musiketnologen Simha Arom, mentor för många av dem som nu är aktiva på fältet. Information om filmen på franska finns här. En engelskspråkig version kommer att distribueras.

 

Bergtagning och förtrollning åter på Visarkivet!

Sveriges Medeltida Ballader band 1 finns nu åter till försäljning från Svenskt visarkiv. Boken som utgavs första gången 1983 såldes slut i november 2014. Den har nu tryckts upp igen, denna gång i limbundet format. Boken kostar 200 kr liksom de övriga banden i verket. Det betyder att Svenskt visarkiv nu åter också säljer hela paketet med Sveriges Medeltida Ballader band 1–5 för 1 200 kr.

Sveriges medeltida ballader, band 1. Foto: Jonas André

Band 1 av de sammanlagt fem banden (i sju volymer) innehåller 36 naturmytiska visor, alltså visor som innehåller något slags övernaturligt inslag: trollrunor, förhäxningar och besvärjelser, varulvar, spåkvinnor och näcken är rikt representerade. Handling, motiv och tankevärld är i övrigt gemensamma med riddarvisor, legendvisor och övriga ballader. Melodier finns till många av de olika varianterna av balladerna. Ballader står både innehållsmässigt och musikaliskt på flera sätt nära andra folkmusikaliska uttryck även om de har utgivits och beforskats som en egen kategori.

Ur Ingrid Åkessons förord till nytrycket:

Balladerna som historiskt och levande fenomen omfattar både muntliga och skriftliga traditioner med rötter i medeltiden och med en lång historia av framförande, variation och tolkning. De svenska och övriga skandinaviska balladerna utgör i flera fall lokala och individuella pregnanta uttryck för en alleuropeisk tradition av sånger, narrativt universum, formelspråk, enskilda motiv och så vidare. Många element i balladernas föreställningsvärld återfinns i annan både muntlig och skriftlig diktning, och flera musikaliska karakteristika är gemensamma med andra delar av folklig musiktradition.

Forskarmöte tvärs genom sjungna ord

Konferensen Det sjungna ordet gick av stapeln 25–27 november på Linnéuniversitetet i Växjö. Här samlades forskare, pedagoger och sångare runt ett gemensamt intresse för mötet mellan text, musik och framförande, och för det sjungna ordet som forskningsfält. Svenskt visarkiv var initiativtagare och tillsammans med Linnéuniversitetet arrangör till denna tvärvetenskapliga konferens, där även Musik i Syd och Nordiska forskarnätverket för vokal folkmusik ingick som samarbetspartners. Även deltagare från våra nordiska grannländer var på plats. Det blev ett givande möte mellan olika forskningsdiscipliner, vilket inte minst avspeglades i de livfulla diskussionerna mellan föredragen. Programmet kan laddas ner här.

Hanne Juul, föreståndare för Nordiska Visskolan i Kungälv, presenterade pedagogiska perspektiv på att sjunga text. Foto: Kajsa Dahlström.

Hanne Juul, föreståndare för Nordiska Visskolan i Kungälv, presenterade pedagogiska perspektiv på att sjunga text. Foto: Kajsa Dahlström.

Frågor kring mötet mellan text och musik blev belysta genom de 24 konferensbidragen, där begrepp som ”sångbarhet” och texters betydelse i framförandet diskuterades utifrån erfarenheter från olika musikaliska genrer. Även åhörarna deltog flitigt i samtalet. Det var märkbart hur olika forskningsområden hakade i varandra: den som studerar balladsångare kan till exempel låna begrepp från översättningsforskningen, klangliga aspekter på ord och ton i förening återfinns så väl inom rock och jazz som i visa och folksång.

Att sätta den musiksatta texten i ett historiskt perspektiv blev också ett återkommande tema. Text i förvandlingar, skapande processer och skiftande sångideal satte ord och ton i rörelse. Konstnärliga forskare och pedagoger gav även praxisnära bidrag, där kroppsliga erfarenheter av ljudande ord likaväl som dans vidgade perspektiven.

Behovet av fortsatta möten kring det mångfacetterade ämnet var uppenbart och det finns redan planer på en ny konferens om två år. Arrangörskapet lämnas då över till andra, men temat blir detsamma: Det sjungna ordet. Detta hoppas vi på!

I konferensens slutpanel diskuterade Sven Kristersson, Lene Halskov Hansen och Johan Franzon det sjungna ordet som tvärvetenskapligt forskningsfält. Foto: Kajsa Dahlström.

I konferensens slutpanel diskuterade Sven Kristersson, Lene Halskov Hansen och Johan Franzon det sjungna ordet som tvärvetenskapligt forskningsfält. Foto: Kajsa Dahlström.

Föredragen från 2015 års konferens kommer att publiceras som artiklar i den konferensrapport som blir tillgänglig på Musikverkets webb under våren 2016.

//Viveka Hellström

Ett liv i folkmusikens tjänst bevaras i Svenskt visarkiv

När Gertrud Sundvik från Falun gick ur tiden 2010 vid en ålder av 90 år, var det efter ett liv i folkmusikens tjänst. I dag bevaras hennes personarkiv i Svenskt visarkiv, där hennes livsgärning som folkmusikalisk folkbildare lever vidare.

Gertrud Sundvik

Gertrud Sundvik, 2010. Foto: Gunnar Turesson

Den svenska folkmusiken har till stora delar bevarats, utvecklats och levt vidare tack vare enskilda eldsjälars enträgna och ofta ideella arbete med att teckna ner, spela in och på andra sätt dokumentera äldre folkmusikutövares låt- och visrepertoar. Vi ser då kanske framför oss allvarstyngda män i Nils Andersson anda, mannen bakom Folkmusikkommissionen och det stora standardverket Svenska låtar. Eller så går tankarna till Matts Arnberg, som initierade Sveriges Radios omfattande inspelningsverksamhet av folkmusik under 1950- och 60-talen. För att inte tala om arkivinstitutioner som Svenskt visarkiv, vars personal som med statligt myndighetsuppdrag i ryggen och bandspelare i bagaget finkammat landet på utövande folkmusiker.

Men hur många ser framför sig en hemmafru från Dalarna som i nära sextio års tid ägnat sig åt ett enträget bildningsarbete i folkmusikens tjänst?

Bevarare, folkbildare och inspiratör

Gertrud Sundvik hörde redan under barndomsåren lokala spelmän och deras låtar. I slutet av 1940-talet återupptäckte hon folkmusiken, och med det väcktes också drivkraften att samla in och bevara musiken. Hon började tidigt besöka och spela in traditionsbärare. Till att börja med i trakterna runt Växjö, dit hon och maken Alvar flyttade på 1950-talet. Senare fortsatte inspelningsverksamheten såväl i hemlandskapet Dalarna som under resor i övriga nordiska länder.

Men hon nöjde sig inte med att enbart spela in folkmusiker i dokumentationssyfte. Minst lika viktigt var att föra ut musiken till den breda allmänheten. Gertrud Sundvik presenterade traditionsbärare inför levande publik, som en artist i sin egen rätt och inte bara som en historisk relik att bevara i arkiven. Inte minst bidrog hon till att lyfta fram den vokala folkmusiktraditionen, bland annat genom att anordna viskurser och producera LP-skivan Mig lyster till att sjunga – Visor i Dalarna.

Hon ägnade sig också åt en omfattande föreläsnings- och undervisningsverksamhet, som gärna kombinerades med musikframträdanden av folkmusiker. Eller så med de egna inspelningarna som klingande illustrationer. Hennes kunskap och engagemang kring folkmusiken kom även landets radiolyssnare till del. Hon var flitigt förekommande som såväl programledare som gäst i olika radioprogram. Sommaren 1978 var hon exempelvis en av P1:s sommarvärdar.

I personarkivet

Det är svårt att inte imponeras över Gertrud Sundviks livsgärning när man går igenom hennes efterlämnade personarkiv. För att nämna något av det mest iögonfallande så finns här närmare tvåhundra bevarade föredragsmanus från folkhögskolekurser, studiecirklar och föreläsningsturnéer. 1969 talade hon vid en ”Morgonsamling kring folkmusik” på Hälsinggårdsskolan i Falun. I oktober 1972 talade hon om ”Vinterhalvårets musik” på biblioteken i Svärdsjö och Falun, och i januari 1980 talade hon på temat ”Kvinnor sjunger” vid Skinnskattebergs folkhögskola. För att bara ge några exempel på de många föredragsmanus som finns bevarade. Och då är inte de bevarade manuskripten till tidningsartiklar och radioprogram medräknade!

Föredragsmanus ur Gertrud Sundviks personarkiv.

Föredragsmanus ur Gertrud Sundviks personarkiv. Foto: Wictor Johansson

Arkivet rymmer också närmare 300 ljudband med såväl traditionsinspelningar som inspelade föredrag och konserter, liksom band med ljudillustrationer som Gertrud Sundvik sammanställde till sina många föredrag. Dagboksanteckningar från inspelningsresor och besök hos traditionsbärare ger ytterligare kontext åt inspelningsverksamheten. Bevarad korrespondens från slutet av 1950-talet och framåt vittnar om ett omfattande meningsutbyte med musiker, forskare och andra likasinnade.

Det stora insamlingsprojektet

Gertrud Sundviks omfattande livsgärning säger något om att det stora projektet med att systematiskt dokumentera och bevara den svenska folkmusiken, som påbörjades redan under 1800-talet, inte bara varit en angelägenhet för musikforskare vid universiteten, eller för institutioner som Svenskt visarkiv, Sveriges Radio och Folkmusikkommissionen. Många är de eldsjälar som på lokal nivå inspirerats att följa i ”storheternas” spår. Men Gertrud Sundvik gjorde mer än så. Hon förmedlade själv kontakter med traditionsbärare till både Sveriges Radio och Svenskt visarkiv, och gjorde inspelningar på uppdrag av Dalarnas museum. Hon var delaktig och verksam i en viktig epok i den svenska folkmusikens historia, som paradoxalt nog inom sig rymmer två olikartade sidor. 1950- och 60-talens räddningsaktioner för att dokumentera vad som uppfattades som en skara utdöende traditionsbärare, och den nytändning och föryngring som sedan följde under 1970-talet folkmusikvåg.

Livsgärningen lever vidare

Gertrud Sundviks arkiv donerades till Svenskt visarkiv av hennes efterlevande efter bortgången 2010, där det nu har finns fritt tillgängligt för allmänheten. Se mer om arkivets innehåll i arkivförteckningen.

Materialet förmedlades till Svenskt visarkiv genom Gunnar Turessons i Bjursås försorg. I samband med det tecknade han även ett personporträtt av Gertrud Sundvik i Svenskt visarkivs tidskrift Noterat nr 20, 2010. Läs artikeln här.

Making a Difference: Music, Dance and the Individual

Hur påverkar individer sin omgivning? Hur ser deras relationer till omgivande samhällen ut? Vilka är deras specifika roller i skapandet av musik och dans? Detta är några av de frågor som stod i fokus vid en internationell konferens för musik- och dansetnologer i Limerick, Irland, 16-20 september 2015.

Konferensen anordnades av the European Seminar in Ethnomusicology, ESEM  och ägde rum på The Irish World Academy of Music and Dance, University of Limerick. Programmet kan laddas ner här.

Lärare och studenter vid kurser i irländsk musik och dans vid the Irish World Academy stod för konferensens musikinslag. Foto: Ingrid Åkesson

Lärare och studenter vid kurser i irländsk musik och dans vid the Irish World Academy stod för konferensens musikinslag. Foto: Ingrid Åkesson

Från Sverige deltog fyra delegater med föredrag. Dansetnologen Mats Nilsson talade om Arkivet för folklig dans (nu i Svenskt visarkiv) och dess skapare Henry Sjöberg; musiketnologen Jill Johnsons paper handlade om ett par individuella aktörer och igångsättare i svenskt musikliv, Izzy Young och Steve Roney. Musikverkets Dan Lundberg talade om individuell kontra kollektiv identitet i musikskapande med bland andra den turkiska jazzmusikern Maffy Falay som exempel, och Ingrid Åkesson, Musikverket/Svenskt visarkiv om hur vi kan studera kreativitet i traditionell musik via individuella utövare i arkivmaterial och nutid.

Musiketnologi är ett litet område i Sverige, men internationellt är det en betydande disciplin och omfattar ett stort antal forskare och studenter. För första gången anordnades samma vecka och på samma plats en gemensam konferens för den världsomspännande organisationen International Council of Traditional Music, ICTM  och den nordamerikanska Society for Ethnomusicology, SEM. Temat för den konferensen var Transforming Ethnomusicological Praxis through Activism and Community Engagement . De två konferenserna överlappade varandra med en dag, så att deltagare kunde besöka varandras föredragssessioner. Initiativet till detta möte mellan de tre stora sammanslutningarna av musik- och dansetnologer kom från de respektive presidenterna Salwa El-Shawan Castelo-Branco (ICTM), Beverly Diamond (SEM) och Britta Sweers (ESEM).

Mosaik med motiv ur keltisk mytologi, Irish World Academy. Foto: Ingrid Åkesson.

Mosaik med motiv ur keltisk mytologi, Irish World Academy. Foto: Ingrid Åkesson.

Intervju med en banjolegendar

När Tom Paley och hans dåvarande fru Claudia kom till Sverige från New York 1963 hamnade de mitt i den svenska visvågen. Tom som var en skicklig banjospelare, gitarrist och sångare blev snabbt en eftertraktad medmusiker bland de svenska vissångarna. Han spelade och umgicks i kretsarna av bland annat Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Hans drivna banjospel kan bland annat höras på Jailbirds Singers ”Tjyvballader och barnatro” från 1964.

Den 13 september träffade Visarkivets Dan Lundberg Tom i London, där han bor i dag, för en längre intervju om hans musikerbana och om relationen till svensk folkmusik och visa.

Tom Paley

Tom Paley spelar vid en session på puben Shakespear’s Head i London den 13 september 2015. Foto: Dan Lundberg

Toms karriär satte fart på 50-talet i New York där han spelade med musiker som Woody Guthrie och Pete Seeger. Han var med och startade New Lost City Ramblers tillsammans med John Cohen och Mike Seeger i slutet av 1950-talet. När han flyttade till Sverige var det delvis av politiska orsaker berättar han – inte minst för att Sverige aktivt tog ställning mot Vietnamkriget. I Sverige bodde han fram till 1966 då han bosatte sig i London, där han fortfarande bor.

Nuförtiden spelar han mycket med sin son Ben Paley. Tom Paley är fortfarande vid 87 års ålder en aktiv musiker i Londons folkmusikkretsar. Under tiden i Sverige fick han smak för svensk folkmusik och har besökt spelkompisar i Sverige regelbundet fram till för några år sedan när han började trappa ner på resandet.

Segelfartyg och visor från sjön

Lördagen den 29 augusti anordnade Svenskt visarkiv och Sjöhistoriska museet en gemensam festival på Galärvarvet i Stockholm. Kajen bakom Vasamuseet var fylld av segelfartyg och den som ville var välkommen att gå ombord på de vackra skutorna. På Isbrytaren Sankt Erik fanns en scen där man kunde lyssna på shantys, sjömansvisor, emigrantvisor och andra visor med anknytning till resande över vatten, havet och sjöfarten.

Vid Galärvarvet bakom Vasamuseet hade det samlats segelfartyg som kom seglande från olika håll. Foto: Kajsa Dahlström.

Vid Galärvarvet bakom Vasamuseet hade det samlats segelfartyg som kom seglande från olika håll. Foto: Kajsa Dahlström.

Först ut bland artisterna var Fred Lane som tog med publiken på en tidsresa till det hårda arbetet ombord på segelfartygen. På skeppen höll man takten i arbetet med hjälp av sånger, och i sitt framförande agerade Fred shantyman, den som sjöng före i sångerna. Publiken fick – som sjömännen gjorde förr – fylla i svaren. På de stora haven var språket engelska, vilket också återspeglades i programmets sånger som till stor del var just engelska. Men såväl svenska som sicilianska sånger framfördes också.

I Visarkivets samlingar finns många handskrivna visböcker efter sjömän som har samlat, bytt och skrivit ned visor i böcker de haft med sig på färden. Här kan man finna många olika typer av visor: dels rena sjömansvisor, dels helt andra slags visor som de lärt av varandra och på de platser de besökt. Gruppen Irmelin har på ett liknande sätt gett sig ut på Nordsjön på en musikalisk seglats och samlat in visor. I sitt framträdande på Galärvarvet framförde de visor från olika områden runt omkring Nordsjöns kust. Publiken fick ta del av rena sjömanvisor liksom visor från bland annat Shetlandsöarna, Färöarna, Bohuslän, Norge och England, allt framfört i trestämmiga arrangemang.

Maria Misgeld sjöng Emigrantvisor  till eget ackompanjemang på autoharp. Foto: Johan Sturk.

Maria Misgeld sjöng emigrantvisor
till eget ackompanjemang på autoharp. Foto: Johan Sturk.

Maria Misgeld och Dag Westling framförde sitt program Thousands are sailing. Genom musiken berättade de om emigranterna som for från Sverige, ut över vattnet, den långa vägen till Amerika. Programmet omfattade många sorgliga avskedsvisor men också visor som berättade om hopp och om drömmen om ett bättre liv.

Maria Misgeld framförde även en nyskiven sång om alla de som flyr över Medelhavet, och knöt på så sätt ihop vår egen historia med dagens migration. Denna parallell var även något som Fred Lane tog upp i sitt program, vilket också gjorde konserten högst aktuell.

 

 

 

Den sista gruppen i festivalen var Tree´s a chord. Denna grupp studenter från KMH hade gjort en djupdykning i shantyn och funderat över hur det kunde låta på de stora skeppen när man sjöng tillsammans. De lät musiken ha sitt eget liv, där både stämmor, melodi och text kunde förändras utifrån stundens ingivelse, dock inneslutet i Shantyns fasta form. Även här kunde publiken vara med i svaren och sjunga.

//Kajsa Dahlström

Tree´s a chord sjöng Shantys i tre stämmor. Foto: Johan Sturk.

Tree´s a chord sjöng shantys i tre stämmor. Foto: Johan Sturk.

Visarkivet anordnade mästerspelmanskonsert

I lördags anordnade Svenskt visarkiv sin årligt återkommande ”Mästerspelmanskonsert”, som i år ägde rum i Jakobs kyrka i Stockholm. Medverkade gjorde Ulrika Bodén, Anders Norudde, Magnus Gustafsson samt Eva Blomquist-Bjärnborg. De två sistnämnda tilldelades tidigare i år Zornmärket i guld, en utmärkelse som ges till särskilt framstående traditionsbärare.

 

Mästerspelmanskonserten var en del av den spelmansstämma som samtidigt arrangerades i Kungsträdgården.

Mästerspelmanskonsert i Jakobs kyrka.

Mästerspelmanskonsert i Jakobs kyrka. Foto: Torbjörn Ivarsson

De medverkande; Anders Norudde, Ulrika Bodén, Eva Blomquist-Bjärnborg samt Magnus Gustafsson

De medverkande (fr v); Anders Norudde, Ulrika Bodén, Eva Blomquist-Bjärnborg samt Magnus Gustafsson. Foto: Torbjörn Ivarsson

 

 

Samspel och förhandling – tema för konferens

Den 18–21 augusti gick den 33:e Nordiska Etnologi- och Folkloristikkonferensen av stapeln vid Universitetet i Köpenhamn. Konferenserna äger rum vart tredje år och värdskapet turnerar mellan de nordiska länderna. 2012 hölls konferensen i Bergen, 2018 blir det Uppsala. I konferenserna deltar forskare i etnologi och folkloristik, och också många verksamma vid arkiv och museer med bakgrund i dessa discipliner. För alla med denna ämnesgrund (i Sverige innefattar etnologi också folkloristik, medan det till exempel i Finland är skilda ämnen) är detta den enda gemensamma mötesplatsen, ett viktigt forum för att hålla sig uppdaterad med aktuella diskussioner och pågående forskning, men också för att knyta nätverk och umgås.

Årets tema var, som brukligt, bredast tänkbara: ”CO-” (som i Copenhagen) – med associationer till allt från cooperation till contestation, från samarbete till förhandling. Med fem plenarföreläsningar, 22 paneler och fyra workshops fördelade på nio parallella sessioner från nio på morgonen till sex på kvällen är det ett digert schema och inte alltid lätt att navigera. Läs mer om programmet här. Själv deltog jag i panelen Co-existence om samspel mellan människa och djur/natur, med ett paper som diskuterade hur naturhistoriska museers gestaltningar av död och massutdöende visar på känslosamma och existentiella sidor hos museerna som ofta glöms bort till förmån för deras rationella och vetenskapsförmedlande roll.

I panelen Collectors and Collections diskuterade Anna Johansson, etnolog vid Umeå Universitet, ett pågående forskningsprojekt om musiktjänsten Spotify och algoritmiska publiker – med frågor om bland annat vilka normer som möter användaren i särskilt komponerade spellistor för olika sociala tillfällen, för rekreation och återhämtning.

I en annan panel, The Production of Knowledge at Tradition Archives, diskuterade Audun Kjus vid Norsk Etnologisk Gransking folkminnesarkivens digitalisering, och två andra spännande papers handlade om samspelet mellan så kallade ortsmeddelare och insamlare vid arkiv och universitet och om folktrons plats i insamlingar under Sovjettidens Estland (Marleen Metslaid respektive Ave Gorsic, båda Estniska Folklorearkivet, Tartu). Barbro Klein, professor emerita (Stockholm och Uppsala) agerade kommentator och betonade att kunskapsproduktion bygger på kritisk reflektion kring metoder och samlingars tillkomst inifrån arkiven, en kritik som hon menade ofta saknas.

Panelen Challenging Museum Authority? visade med exempel från Norge, Danmark och Sverige, och inte minst de diskussioner som följde, att museers roll, ansvar och representationer fortfarande är väldigt laddade frågor både på museerna och inom akademin. Diskussionerna handlade å ena sidan om hur museerna ska bli mindre auktoritativa och väcka frågor snarare än entydiga svar, å andra sidan om museerna har ett ansvar att spegla samhället i dess mångfald.

Gutenbergparentesen

Valdimar Hafsteins bild av Gutenbergparentesen. Foto: Sverker Hyltén-Cavallius

Den huvudtalare som väckte mest tankar hos mig var isländske folkloristen Valdimar Hafstein som talade under rubriken: Authors, Editors, Folk: Copyright and Creative Agency from a Folklorist’s Perspective. Med en tillbakablick mot ”Gutenbergparentesen” – en period på sisådär 500 år då förmedlingen av idéer, berättelser och musik dominerades av tryckta medier och därmed sammanhängande idéer om intellektuell upphovs- och äganderätt – utgick Hafstein från exemplet med folkvisan ”Vísur Vatnsenda Rósu”. Med visans förflyttningar – från sjungen och nedtecknad folklig melodi till omhuldat körverk till poplåt (Björk) till speldosor till upphovsrättstvister (och noter där ”traditionell visa” plockats bort), kunde Hafstein diskutera den komplexa frågan om upphovspersoner, upphovskollektiv och upphovsrätt, i samspelet mellan skriftlig och muntlig kultur. Med dessa samspel och förhandlingar i bakhuvudet kan vi närma oss både arkivets samlingar och dess roll i samtiden.